Jag blev 4 timmar försenad, när jag skulle hem efter en meditation. Jag skulle åka med Upptåget som går en gång i timmen, men missade tiotåget med fem minuter. Nästa tåg som skulle gått en timme senare var inställt och när jag slutligen kom hem var 00.19 tåget nästan två timmar försenat. Det hela utvecklades som i en långsam mardröm. Först missar jag ett tåg. Sedan visar det sig att nästa tåg är inställt och att det följande blir gradvis mer försenat. När vi sedan sitter på tåget får vi besked om att det inte kommer att gå vidare, men att man beställt taxi åt oss. Sedan ska vi plötsligt åka igen, men efter ett tag stannar tåget ute på linjen och börjar backa mycket långsamt. Tåget har blivit inväxlat på fel spår!
Det är prövande att vara med om något sådant. En oro med paranoida drag sprider sig i kroppen. Mellan benen (i rotchakrat) pirrar det som om en ångestfull larmklocka hade gått igång. Barndomsminnen av vilsenhet och utsatthet träder fram. Det finns ingenting lustfyllt i den här situationen. Jag kan inte slappna av och läsa en bok, titta på folk, eller slå mig i slang med någon. Jag blir besatt av skuldkänslor. Det här är ett straff inbillar jag mig, eller har min livsdröm försatt mig i en sadomasochistisk situation, som skall uttrycka kärlek i en förvänd och obehaglig form, men ack så vanlig både i verklighet och konst.
Jag läser "Drottningens juvelsmycke" som i en TV-föreställning blev en mycket stark upplevelse för mig som tonåring. Nu är dramat aktuellt igen med Elin Klinga som den flyende Tintomara. I mitten av de sjätte boken läser jag under mina nattliga timmar på Uppsala Central om en balettintrig. Balettmästaren berättar om sin idé och dess bakgrund, sedan ser Adolfine som är centralfiguren i avsnittet hur idén omsatts till ett dansnummer.
"Men hör! Amerikanerne hava grymma bruk, fångar pinas till döds. Ni har väl hört det, demoiselle? kvalen förlängas, det är allmänt bekant. Se nu ämnet. En kasiks dotter blir fången och förvaras en hel natt. På det icke den till offer utsedda fången skall kunna fly, lägga de henne på jorden, och fästa henne med tåg, fyra långa tåg - ett från varje fot, och ett från varje hand - vid fyra trän. På dessa själva tåg ligga fångens väktare, så att om de och under nattten skulle inslumra, måste de likväl uppväckas vid den olyckligas minsta rörelse eller försök att fly." [...]Avskyvärt ämne för en pantomim!
"Nenej, det var blott den råa amerikanska verkligheten det där, i baletten göra vi allt bättre, angenämare. Det skall bliva av verkan, tro mig demoiselle. Kasikens dotter Tint-om'-Hara, dödsoffret, den undersköna fången, hemföres sedan stridsmusiken först slutat, och hon lägges på jorden: men istället för tåg, låta vi fyra personer sitta omkring henne, en ung vilde på vardera av hennes utsträckta händer, och en ung vildinna på varje fot. Ni skall få se en god grupp. Se här -
Han framtog fickan en spaderfemma - så här är idéen, just som denna femma."
[---]
Nu skedde vad Adolfine hört förut: Tintomara lades på golvet mitt ibland sina fiender, och fyra väktare, utvalde elever, sattes omkring henne i en fyrkant. Adolfine, som såg gruppen på avstånd ifrån en bänk där hon uppstigit, log verkligen åt den uttrycksfulla bilden av en spaderfemma; ty den vilda själv i mittten med sina två ynglingar över det utsträckta händerna, och sina två flickor över fötterna, alltsammans ovanpå en vit matta utbredd under dem, gjorde i sanning en tavla som liknande detta ominösa kort. (almqvist, 2004)
Författaren arbetar med ett komplext och bisarrt tema, gammalt som historien. Det handlar om hur berättaren fångar lyssnaren i en historia där allt mer bisarra scener exploateras för att hålla fast uppmärksamheten i sista hand hos läsaren av boken om berättaren som berättar historien om några händelser i anslutning till mordet på Gustav III. Här får temat en extra turnering genom att scenen upprepas tre gånger från "obearbetad verklighet" till libretto, för att slutligen framställas genom publikens öga.
Det som styr berättelsens flöde är genregränser och författarens önskan att visa sin behärskning av mediet. Men detta innefattar beräkningar som inkluderar läsarna. Vi spinns in i ett nät, där vår acceptans för den fruktansvärda tortyrscenen etableras stegvis, samtidigt som vårt känsloliv tvingas att bearbeta alla de associationer som väcks. Vi dras allt djupare in en skräckblandad dialog med en tvivelaktig figur, författaren.
Så långt Drottningens juvelsmycke. Jag sitter alltså på centralen medan kvällen blir allt senare och poliserna avlöser varandra in vänthallen. De för samtal med olika personer och jag fångar in brottstycken. Men jag bestämmer mig för att gå en promenad. Något måste hända som löser ångestkänslan som kommit att absorbera mig. Jag känner mig lika fångad som Adolfine i Almqvists roman. Så jag släntrar över spåren och ut på mörka gator. Jag söker efter något, en symbol, en förströelse, vad som helst som kan ge de väntade timmarna mening. Så ser jag ett spelkort på gatan. Spader? Nej, klöver kung är det! Jag plockar upp kortet och lägger det i fickan. Tankarna mal i huvudet. Nu börjar jag tänka på kungamord och statsministermord och ett dunkelt samband börjar ta form i bakhuvudet. Ides Martii, mitten av mars var ett datum som Gustav III fruktade, det var då Julius Caesar stacks ned av Brutus och hans anhang. Den 16 mars 1792 blev Gustav III skjuten och hand dog 13 dagar senare. Med en spöklik känsla kommer tanken att Olof Palme mördades 27 februari vår tideräkning och att detta datum uttryckt i den medeltida julianska kalendern om den fortfarande skulle vara giltig skulle vara den 12 mars, men ännu värre om den ursprungliga julianska kalendern extrapolerades från århundradet före Kristus till vår tid skulle motsvara den 15 mars, Ides Martii.
En bisarr tanke levererad av en paranoid hjärna som märktes svårt av händelserna kring mordet på statsministern 1986. ja, parallellerna mellan mig och Adolfine framstår plötsligt i en fruktansvärd och klar belysning.
Men tack och lov kan jag kliva av tåget i Örbyhus och vara hemma strax före tre på morgonen. Jag sover djupt, men vaknar med en ödesmättad känsla i magen. De enda föremål jag har flyttat hem av morsarvet är de två svärden. Nu har jag ställt dem bakom datorn så att jag alltid kan betrakta dem när jag skriver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar