Queerestetik en tango i tid och rum

Ibland handlar jag på helt sjuka sätt när jag känner mig pressad och desorienterad. Jag måste erkänna att det inträffade under Friktioner performancefestivalen som jag jobbade på. Men det är värre än så. Inte bara mina handlingar blir egendomliga, utan jag tappar orienteringen i tid och rum. Orsak och verkan får helt nya och bisarra former i mitt tankeliv.

Malin Anrell svek mina förväntningar på festivalen. Jag hade till uppgift att se alla bidrag, men jag kunde inte hitta henne på stan där hon utförde en queer-feministisk osynlig teater-artad performance. Den skulle dock presenteras på kvällen så det var inte den största katastrofen. Det skulle dock bli värre.

Det var på stan, medan vi letade efter Malin, som vi blev alldeles berusade av blodet och tidsförvrängningarna i I Apologize, som vi sett snuttar av under Danjel Anderssons föredrag. Jag berättade för Tina och Delta om hur jag först träffade SU-EN. Det var vid Dombron, där fakiren skulle hänga dagen därpå. Jag mindes lite fel för jag trodde att hon hade arrangerat en dansföreställning i Kvarnfallet, men det påminde mig i alla fall om en rad spännande händelser i Å-rummet som jag varit med om. Så fick jag också sagt att jag känt SU-EN sedan 1990-talet och att jag varit med om liknande festivaler i Eventa-sammanhangen där SU-EN då deltog som aktivist. Jag ville nog skryta lite, eller bara nysta i sammanhangen genom att gräva i minnet. Sedan blev det i alla fall improviserad piskning på Nybron. Det kändes lagom förbjudet. Inte för att folk tittade konstigt, men för att Delta var konstnär i festivalen och blivit förbjuden att använda piskan som konstverk. Emellertid var detta inte alls något konstverk, bara kritikerns tolkande process. Delta piskade mig med ena handen och tog ett par fotografier med den andra. Så blev det en minimal workshop, men med helt andra implikationer än de estetiskt erotiska. Det blev ett praktiskt inlägg i konstdebatten.

Jag träffade SU-EN senare, när jag lämnat Tina och Delta som skulle gå till hotellet. Jag tänkte lite på att om jag följt med skulle det kanske blivit en informell piskningsritual på rummet. Kände mig feg. Fast jag inte ens tänkt tanken när jag lämnade dem. Jag skulle ju jobba och måste alltså ut och leta efter Malin Anrell. Så jag började stryka planlöst längs gatorna tills jag stöter på SU-EN som tycks vara ute och leta efter Malin även hon. Jag hade fått lite olika uppgifter om Malins verk To Many Questions. Någon antydde att hon var sjuk så att det mesta blivit inställt, andra gav mig vägbeskrivningar till platser där jag skulle kunna finna henne. Jag hade en känsla att det var uppgjort. Att jag träffade på SU-EN var kanske ändå en slump. Jag kände mig befriad när hon sa att hon inte heller kunnat finna Malin och vi slog följe för att leta tillsammans medan vi rörde oss upp mot Slottet. Jag började prata om gamla tider och frågade henne om vårt möte vid ån för tio år sedan. Det var inte hon som arrangerade dansen i ån. Hon tyckte inte ens att det var särskilt bra. Inget verk hon skulle kunna tänka sig att göra. Nej, hon var aktivist i EVENTA-biennalen och gick runt med flygblad. Vi slog oss i slang och kanske var det det som fick mig att söka upp Luciano Escanilla och börja samarbeta med honom. Det var kanske därför SU-EN stod högst på önskelistan när jag fick erbjudande att föra samtal med konstnärer ute på Ekeby Qvarn. Vi har gjort en hel rad roliga saker tillsammans sedan dess. Högljudda konstdemonstrationer på stan, dialoger på danssymposier, Konstkaravanen etc. Det är roligt och utmanande att jobba för eller tillsammans med SU-EN. Därför skriver jag om den här festivalen också, för en rent symbolisk ersättning. Sex sidor text ska jag sälja till Konstmuseet innan hösten. Men nu skriver jag också för att utveckla min blogg och vänja mig vid att arbeta i ett offentligt medium.

SU-EN tar mig med ner på den offentliga toaletten på Fyristorg, där det är en utställning med fotografier av Christer Strömhom. Vi går runt och hon kommenterar bilderna, medan jag går och oroar mig för en bekännelse. SU-EN tänker högt att pissoaren kanske kunde vara med i en kommande upplaga av Friktioner. Hon känner till en pissande konstnär. Jag blir inte förvånad. Alla pissar ju och, skämt åsido, så finns det folk som gör de mest oväntade saker med piss. Nere i den K-märkta pissoaren luktar det rengöringsmedel och i pissrännorna ligger det fullt av småslantar. Det är väl så man ska betala sin tribut till konsten. Men jag måste komma med min bekännelse, så jag berättar om vår smisklek på Nybron. SU-EN blir tydlig. Delta får gärna göra privata smiskföreställningar på sitt hotellrum, men han får inte göra det som konst i festivalens sammanhang. Jag ursäktar honom med att det ju var jag som tvingade honom att ge mig ett par rapp med skohornet, sedan jag smiskat mig själv så att folk började glo på oss. Jag har nog varit lite olydig i alla fall och skäms som en busig pojke. Sedan är saken överspelad. Vi promenerar upp mot Slottet och pratar om andra saker. Det verkar som om SU-EN i sitt eget arbete vill fokusera på nära kommunikation med publik i intima sfärer.

Vi kommer upp för backen, när något egendomligt inträffar. Jag ser min cykel som fallit omkull i cykelstället en bit bort, men säger inget. I stället lägger SU-EN märke till en sten som spolats ur gatbeläggningen av regnet. Hon försöker lägga den tillbaka i sandbädden. Jag undrar varför, och tänker på den fina stenbädden som finns ute på Haglunds skola där SU-EN har sin fasta bas. Det var Eva C Björkman som gjorde verket som en övning för dansstudenter. Men nu efteråt ser jag parallellen mellan mina tankar på den omkullfallna cykeln och SU-ENs handling. Det liknar intuitiva tolkningsprocesser som kan inträffa både i konstvärldens sammanhang och i det vanliga livet.

SU-EN lägger märke till en kvinna som går upp för backen med en svart plast säck över axeln. Det är en av konstnärerna. Kanske hon behöver hjälp säger SU-EN. Jag går vid sidan om de båda utan att säga något. Konstnären är Anna Berndtson, och plastsäcken hon har på axeln påminner mig om ett mycket berömt konstverk där en man går på en strand bärande på en plastsäck med vatten. Vad jag ännu inte vet är att Anna är Anna och att hon är god vän med Melati Suryodarmo som jag dagen därpå skall se i verket The Seed, där även hon bär på en plastsäck. Denna gång med svarta sesamfrön i. Men jag säger inget till kvinnorna om mitt intresse för plastsäckar. Jag vet inte vad jag ska säga för jag känner mig mentalt urkramad av alla konstiga upplevelser under festivalen. Det återstår en massa. Det kommer att bli värre.