Jag känner mig desorienterad och desperat. Medan oordningen sprider sig hemma försöker jag få ordning på mina minnen från festivalen. Det är så många trådar att nysta i och så många möjligheter, så egentligen är det inspirerande. Samtidigt faller mitt personliga liv samman. Jag glömmer att gå till kyrkan och att hålla kontakten med arbetsförmedlingen. Det känns som om jag närmar mig ett sammanbrott. Kanske drömmer jag om det. Minnena av en natt på psyket som förändrade mitt liv träder fram. Men också känslan efteråt att psyket inte hade något annat att ge än ett slag i ansiktet, som till slut fick mig att rycka upp mig. Jag glömmer en sak. Jag fick ett friår, när jag till slut bröt upp från alltihop.Men nu är jag trött på friår. Arbetslösheten har gett mig alldeles för många och jag saknar verkligen ett sammanhang att leva och arbeta i. Det skulle kunna varit kyrkan, men just nu känns det som om jag är på väg ut från den gemenskapen. För att det skulle kunna bli verklighet skulle jag behöva ett arbete som inte kräver en insats av hela mig. Jag skulle behöva lägga estetiken på hylla och bara använda den när jag är med i församlingens konstgrupp. Ja, jag befinner mig i svårigheter.
När jag blir sittande i en fåtölj i vardagsrummet tar plötsligt en bild tag i mig. Den har hängt på väggen länge, utan att göra sig påmind på detta sätt. Ett silhuettklipp, som min faster Inko, Ingrid Nyberg gjorde 1993. Jag ser på klippet som fångat livet i de knoppande grenarna. Natur morte i svart och vitt. Inko var min skyddsängel kände jag, när jag befann mig i de mest turbulenta åren på 80-talet. En gång övernattade jag hos henne i Stockholm, när jag blivit strandsatt mitt i natten under en space trip i psyke och geografi. Jag var verkligen i ångest då och det var skönt att få nattkvarter. När jag skulle fara fick jag en bok som hon berättat om och visat på bilder ur. De arbetade för fred av Margareta Larsson. Den handlar om kvinnoföreningar i fredsarbetet under 1900-talets första hälft. Inko visade en bild i boken (s236) som hon ville att jag skulle lägga märke till. Det var en kvinna med prickig fluga, förmodligen Carin Hermelin på Tidevarvets redaktion. - Se på prickarna, sade Inko. Men jag förstod inte vad hon menade. Nu vet jag. Jag ser på bilden och en skrivmaskin i förgrunden som har samma prickar och min blick fortsätter upp mot kvinnans blick. Två svarta prickar i ett nästan vitt ansikte. Här finns en visuell poesi som jag kan njuta länge av.
Plötsligt känns det viktigt att behålla lägenhet och saker. Det finns ett potentiellt tilltal dolt i varje sak och i mitt hem exponeras mina dolda minnen genom bilderna jag har på väggarna. Jag måste kämpa för att behålla detta. Ett hem och minnessakerna som jag kan spara där är viktiga faktorer i mitt liv.
För jag vill föra ett samtal med min historia, möta den där blicken som jag fick av Inko. Skriva in hennes berättelser om farfar, kriget, missfallet under bombräderna i ett meningsfullt sammanhang som har med mitt liv att göra och samtidigt med andras liv där det privata blir offentligt.
Jag vill sätta denna kvinnas blick mot min egen och det smärtsamma arv som den bär på. Jag har ett löjtnantshjärta som är en väsentlig del av min historia. Det erotiserande blick som jag kan se på kvinnor med har en historia. Dess historia går tillbaka till krigsakademin där mina förfäder fostrades till officerare i ryska tsarens livgarde. Man berättar om en fasansfull kvinnosyn, där alla kvinnor betraktades uteslutande som potetiella föremål att trä över kuken. Jag kan förstå den blicken nu. Det är en blick inför döden, där individualiteten suddas ut och det generella, kroppsliga begärslivet ersätter kulturen.
Men i mötet mellan två par ögon kan något mer utspelas. Carin Hermelins blick på fotografiet vittnar, liksom boken om en annan möjlig väg. Se människan, lägg bort geväret, vila nu soldat. Det borde finnas ett sätt att leva i fred.
När jag läser vad jag skrivit börjar jag gråta. Det är skönt, för det ger hopp om kraft att gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar