Festivalens symboliska och politiska betydelse

En tanke fortsätter att oroa mig, när jag deltar i festivalens aktiviteter och upptäcker hur lätt jag påverkas av olika situationer, så fort de innehåller element som ter sig irrationella för mig. Jag börjar tänka på en tysk filosof, vars namn länge vägrar dyka upp i huvudet. Han skrev en rad böcker om hur våra begrepp tar form ur mötet mellan fenomen i världen och vårt känsloliv i en kulturhistorisk smältdegel. I Philosophie der symbolischen Formen redovisar han flera generationers tänkande kring symbolernas funktion i mänskligt tänkande. Resultatet för honom blir en utvecklingsoptimistisk syn på människan som symbolskapande djur. Ur kaos skapas ordning genom att begrepp bearbetas i mellanmänskliga sammanhang tills de mognar i en väldefinierad form som kan ligga till grund för förnuftig reflektion. Med stöd av inarbetade begrepp tolkar människor världen och gör etiska överväganden. Den autonoma människan är beroende av klara begrepp för att ta ställning till händelser i världen. Ernst Cassirers tänkande har fått ett starkt genomslag i västeuropeiskt politiskt tänkande och hans tankar har spelat en viktig roll för flera betydande konstfilosofer som likt Susan Langer hamnat i skuggan av postmodernismen i dagens konstvärld. Det finns en konflikt här som är estetisk och politisk och som jag tror grundar sig på en grundläggande paradox. Så här skriver Olof Petersson i artikeln "Autonom, inte automat" 1996:

Autonomi förutsätter därmed ett slags preferenser om preferenser, en förmåga att reflektera över de principer som styr det individuella och det kollektiva handlandet. Den demokratiska revolutionen innebar därför inte att beroende ersattes av oberoende, utan att ett slags beroende ersattes av ett annat (Ernst Cassirer, Myten om staten, Natur och Kultur, Stockholm 1948, s. 308). Beroendet av yttre auktoriteter (heteronomi) ersattes av självbestämmandets beroende (autonomi).

Olof Petersson är professor i statskunskap och ansvarig forskningsledare för opinionsbildaren SNS, Demokratiråd. Han konstrasterar Cassirers idé om autonomi mot den franske sociologen Gabriel Tardes (1843-1904) tankar om likriktningens betydelse för ett samhälles funktion:

Individer skapar inte opinioner, säger Tarde, och polemiserar direkt mot föreställningen om autonoma personer. Individer möter opinioner. Individer tror att de gör självständiga val, men i verkligheten är de bara offer för sina begär och de opinionsvågor som sveper över världen. Individen är inte autonom, individen är en automat.

Peterssons artikel visar att paradoxen är i högsta grad levande i dagens reflekterande kring demokratins grundfrågor. Den har en direkt betydelse även för mina reflektioner kring Friktioner II, performancefestivalen i Uppsala. Så här formulerar Petersson problemet:

Betraktas individen som en automat gäller det att befria opinionsbildningen från alla skrankor som kan hindra opinionsvågornas och masspsykologins homogeniserande verkan. Minoritetsuppfattningar blir här bara störande element. Om man däremot väljer att betrakta medborgaren som autonom person gäller det i stället att stärka det offentliga samtalets mångfald och utrymme för kritisk debatt. Avvikande och udda uppfattningar blir i detta perspektiv en viktig tillgång.

Jag känner mig som en försvarare av Cassirers perspektiv, samtidigt som jag inser att min förmåga till kritisk reflektion gång på gång kommer till korta i praktiken. Problemet är inte alls nytt för mig. Jag har brottats med det länge särskilt när jag försökt förstå Bibeln och konsekvenserna av att jag blev frälst en vårdag 1986. Sedan dess lever jag i en egendomlig skymningszon där mirakel är vardagliga fenomen. Jag tycker inte att jag behöver förklara allt, eller förstå allt eftersom jag har Jesus som ständig ledsagare. Men det är bara ytterligare en paradox, eftersom myten om Jesus spränger verklighetens ramar gång på gång om man försöker ta den på allvar.

Vad det gäller är att inför vardagens utmaningar och tillvarons ständigt närvarande paradoxer hitta en inre kompass som pekar ut en färdriktning och viljekraft att utföra de handlingar som följer av att man strävar åt detta håll. Se där möter vi performancekonsten förstådd som intention igen. Konst kan innebära politisk handling i en ursprunglig mening av att skapa gemensamma grundvärderingar ur ett handlingsmönster som visar en väg att hantera aktuella konflikter. Det är dock ingen definition av konsten, utan något som konst kan vara i en aktuell situation. Fröet till en opinionsbildning, laddat med skapandets kraft och intentionens fokusering på ett avsett mål.

Fortsättning följer.