Om att definiera och återberätta en performance

“It is not yet over.”

Allsopp&Weir i Seconds 8, 2008

Det är inte lätt att finna ens ett provisoriskt konsensus om vad som hör till begreppet performance, eftersom begreppet omfattar element av konventionsbrott. Det är snarare regel än undantag att två personer ser på verket på helt olika sätt. Det följer av den förflyttning till okänt land som konventionsbrottet innebär. Men jag själv har samma problem när jag funderar över ett enskilt verk. Jag är inte säker på vad som hör till verket och vad som inte hör dit.

Jag fick ett bra exempel i dialogen med Anna Berndtson. Hon ville veta vad jag upplevde inför hennes verk Melt. Jag berättade så gott jag kunde vad jag registrerat. Hon tyckte inte att jag fattat ett dugg av hennes intention. Men vi fick en del att tala om och min berättelse växer nu fram ur detta samtal, hur gärna jag än skulle vilja återge en ursprunglig upplevelse. Det här är Melt som jag nu tycker att jag såg det:

En kvinna målar på ett stort klot med tuschpennor i ett av museets rum med vita tomma väggar. Klotet föreställer jorden och med tuschpennorna minskar konstnären långsamt de gula ytor som föreställer land och de vita som föreställer is. Jag ser på hennes kläder och frisyr att hon är uppklädd i någon sorts officiell dräkt, typ konferensvärdinna. Då och då tar hon en ny penna. När hon målar raspar tuschpennan mot klotets yta. Det blir en sorts rytm, när ljudet upprepas så många gånger att jag hinner reflektera över det. Jag tänker på chockade barn som kan sitta och gunga fram och tillbaka hur länge som helst. Jag sitter på en stol som jag tagit med mig. Först på ett ställe i rummet där jag känner mig obekvämt ensam, sedan bredvid Malin Arnell i den lilla grupp av publik som uppstått i ett hörn. Mina tankar byter fokus och jag bestämmer mig för att följa efter Arnell, när hon går ut. Jag vill ha en pratstund med henne. När hon reser sig lämnar jag min stol och håller mig nära henne. Hon går till ett angränsande rum och jag lämnar Melt bakom mig förvissad om att verket kommer att pågå i samma anda hela tiden. Möjligen skulle jag vilja se avslutningen, men andra saker kommer emellan.

Begynnelse och avslutning kan definiera ett verk bättre än ett avsnitt i mitten är min hypotes. I musikteorin talar man om att de olika instrumentens karaktär är beroende av hur en ton sätts an, men jag har tänkt att dess avslutning också bör kunna ha en bestämd karaktär. Å andra sidan kommer en massa oväsentliga saker in i verket om man låter miljön påverka för mycket. För min del är Melt borta, när min uppmärksamhet fångas av annat, men det finns efterklanger som hela tiden tränger fram och bildar nya mönster i min berättelse. Melt fortsätter att spelas ut i växlande gestalter i mitt medvetandes teater.

Nu tänker jag på att jag lämnade stolen efter mig då jag förföljde Malin Arnell ut ur rummet. Jag hade kanske tänkt komma tillbaka, men det blev inte så. Istället blev stolen kvar tom, som en publikplats. Det var en kränkning av Annas Berndtsons performance, som hon pekade ut efteråt. I konstmuseets praxis ska publiken kunna röra sig fritt för att betrakta verken från olika positioner. Det ska inte vara som på teatern, med en massa fasta stolar och en väldefinierad början och ett slut som avgör när man får gå därifrån. Mitt ingrepp känns dock ganska litet. En yta för publiken hade redan bildats, när jag satte mig på "fel" plats. Styckets outtalade konventioner hade genererat en friktion som gjorde att detta fastnar i min berättelse efteråt.