Rollatorerna och Ödets makt

Så spelar Linnékvintetten från Musik i Uppland Ödets makt av Guiseppi Verdi. De står på Borggården till Uppsala slott, nedanför Gunillaklockan alldeles där uppförsbacken tar slut. Publiken spanar efter några artister som skall komma upp för backen i den internationella performancefestivalen Friktioners inledande verk. Det är fem pensionärer med rullatorer som varit beredda att låta sina kroppar bli konstverk i SU-ENs uppsättning. Jag känner tre av de medverkande. En är SU-ENs pappa Allan Åkerlund som jag brukar prata med på stan. Jag minns nu att han berättat för mig om saken en kulen vårdag då vi träffades på en cykelväg. Han med rullatorn stack åt mig en flyer. Nu ser jag honom i verket. Så är kultureliten också med. Det är Birgitta och Knut som är de mest engagerade personerna överhuvudtaget i Uppsalas kulturpublik. De är nog med överallt där det utspelas konsthändelser. Jag tänker varma tankar om SU-EN som också verkar lycklig just nu.

Den lilla gruppen av vithåriga och böjda människor med sina rollatorer skrider bredvid varandra uppför backen mot slottet. Parken och domkyrkan bildar fond och Gunillaklockans kulle skärmar av i förgrunden. Det är högtidligt. Museichefen viskar i örat på mig: - Vilken värdighet! Hon talar alldeles sant, det här är ett verk om att övervinna hinder och deltagarna är segrare som delar sin upplevelse med oss.

Så kommer den lilla truppen upp till borggårdens kant och stannar till för att hämta andan. Man rättar in sig i ledet för att göra linjen absolut rät. Efter en stund av tystnad rusar gruppen framåt en kort bit med ett triumfrop. Sen är föreställningen över och SU-EN ropar hand i hand med Helen att nu är den internationella performancefestivalen Friktioner invigd.

En stund senare tjuvlyssnar jag på hur en journalist med filmkamera på axeln gör en intervju med SU-EN och Brigitta. Verket har redan fått en tvivelaktig ton. Birgitta uppfattas som segraren i en tävling, något som andra deltagare menar att man skulle undvika. Men det är ett av Performancekonstens grundvillkor som den delar med all konst. Publiken skapar verket genom att tala om det.
Det är också så som konstverk får betydelse för människor. Man använder dem för sina egna syften. De stora konstverken är de som kommit att användas av många människor och på många olika sätt. De blir bärare av en symbolisk tradition, ett kulturarv och en djup meningsdimension som är ett grundvillkor för mänskligt socialt liv.