Jag vaknar ofta väldigt tidgt på morgonen med en klar tanke i huvudet. Härom natten kom jag på lösningen på ett problem som jag grubblat på sedan år 2000 då jag skrev till Bengt Gustafsson, astronomiprofessorn som då var direktor på Sigtunsstiftelsen om ljuset i dom kyrkan. Jag hade fått höra att han en gång varit ledare för en utflykt till domkyrkan vid vårdagjämningen då klerestoriets sydfönster projicerades i höjd med stenlisten på triforiets nordvägg. Man anser allmänt att fenomenet har en ursprunglig mening och uttrycker medeltidens känsla för astronomiska sammanhang. Så jag skrev och undrade om han var intresserad av att fortsätta diskutera liknande fenomen i domkyrkan på ett seminarium som jag fick tillfälle att hålla på Uppsala Slott tillsammans med arkeoastronomen Göran Henriksson.
Emellertid svarade Gsutafsson om jag minns rätt att det visserligen varit en utflykt till domkyrkan någon gång på 70-talet, men att man då avfärdat alla astronomiska tolkningar av fenomenet. Projektionerna var inte alls i höjd med stenlisten hade man observerat. Deras nedre kanter var en halv meter ovanför stenlisten. Det var avkylande besked, men jag gav inte upp för det. Jag har gjort en hel del undersökningar i domkyrkan sedan dess och är ganska övertygad om att det finns samband mellan arkitekturens utformning och solens instrålning vid vissa datum. Så även vid dagjämningarna.
Det första jag kunde observera var att om jag tittade upp mot stenlisten från kyrkans mittgång, så tycktes ljusprojektionerna faktiskt vila på stenlisten. Men ur en annan vinkel, sedda från det södra sidoskeppet såg även jag att det fanns ett glapp mellan projektionerna och stenlisten. Det samband som kunde vara arkitektoniskt planerat var istället att de cirkelformade gluggarna i triforiefältet passade in i projektionernas spetsiga övre fält.
Men den här morgonen vaknade jag med en ny tanke. Illusionen att projektionerna från domkyrkans klerestorium vilar på stenlisten vid dagjämningarna beror på att den sneda vinkeln om man tittar upp på triforiet från mittskeppet medför att stenlisten döljer en halv meter av väggen ovanför, Det innebär att det som händer på denna yta blir osynligt för en betraktare i mittskeppet. Resultatet kan upplevas som att solen stannar upp vid dagjämningarna så att projektionerna vilar på stenlisten två dagar i rad. En sådan konstruktion skulle kunna vara i linje med medeltidens estetiska intresse för att använda optiskt kunnande till illusionistiska konster och lekar med paradoxer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar