Skriket och den lilla röda

Jag målade hemma hos Sofia en dag. Det blev en väldigt annorlunda och dramatisk målning. När jag tänker efter är den som en drömbearbetning av ett samtal jag hade med mina barn.

Mattias är med i ett spelprojekt som ska delta i en tävling. Irja fick provspela. Hon tyckte det var särskilt roligt att det var en tjej som var spelets hjälte. På en skiss till reklambild för spelet som Mattias visade oss såg man en tjej och bakom henne ett par killar. De var framställda i ett manér som liknar proggtidens socialitiska konst. Min faster Birgit målade till exempel ofta lätt geometriserade figurer i kraftfull rörelse. Man tänker på Bror Hjort och på kinesiska krigshjältar.

Sedan gick vi och spånade på det temat. Jag kom att tänka på en målning som pojkarnas mamma gjorde för länge sedan. Här svävade ett antal ideologiska hjältar i luften som om de bevakade händelserna i bildens förgrund. Man skulle kunna hänga upp porträttet av ordförande Mao som en måne i bakgrunden till Mattias' spelfigurer. Sedan kunde man låtsas att hela spelidén var en kommunistisk komplott för att indoktrinera västvärlden med den svenska kommunismens ideal. Ja, det förstås, de flesta svenskar vet ju inte att de växt upp i och lever i ett kommunistiskt land. Vi tror att det är demokrati, men alla ser ju omedelbart likheten mellan Reinfeldt och ordförande Mao. I Amerika vet man detta. Och självklart är ett dataspel med ambitioner inriktat på världsherravälde, så Amerika måste intas med list och strategi. Då kan man finna goda råd och andligt stöd i Den lilla röda.

När jag var liten och tyckte att jag var fri så gillade jag att svänga mig med slagordsliknande ramsor. En av dessa favoriter löd: Dem som Gud födde utan hjärnor, försåg han med citatböcker och röda stjärnor. Men nu har jag växt upp och citatböckernas centrala betydelse för kulturarvet har gått upp för mig. Jag är tämligen övertygad om att den lilla röda har massor att ge oavsett om det handlar om psalmboken, Tidens Sångbok, eller en samling av citat från ordförande Mao. Men nu har det istället blivit lite ångestladdat. Tänk om någon tror på allvar att svenskarna är kommunister hela bunten och bestämmer sig för att göra slag i saken. Jag vill inte ha det som människorna i Chile, Uruguay, eller Argentina hade det på 70-talet. Inte heller vill jag ha landet kontaminerat av radiakspillning från pansarbrytande robotar som i Serbien eller Irak. Det är bäst att ligga lågt. Men faktum är att jag kan känna en sorts sympati för Kina idag. Jag såg ett TV-program om skolsystemet och tyckte att människorna hade väldigt mycket åsikter och verkade tro att det lönade sig att försöka påverka systemet genom att uttrycka dem.

Så kom min målning att ge uttryck för den ångest som det raljerande samtalet med barnen hade dragit fram. Den gula cirkeln blev ett ansikte och Sofia föreslog att jag skulle kalla den för Skriket. Ja, den mörka triangeln har vissa likheter med bron i Muncks målning. Den röda boken som på ett groteskt sätt flätar sig in i texten påminner mig om en annan symbolisk väg. Den som faster Birgit målade genom att framställa Tidens Sångbok i omvänt perspektiv i den fantastiska triptyken Vägen till frihet och bröd (jag har skrivit om den förut).