Att växa i tro - den första tolkningen

Läsningen för den femte söndagen efter påsk talar om kamp och räfst. Men Gud lovar att finnas hos "den modlöse och försagde" (jes 57). Det finns en kamp mellan köttet och anden som ständigt pågår, säger Paulus i brevet till Galaterna. Den kommer tydligen till uttryck i församlingen. "Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra" (gal 5)

Jag har satt bilden av en drake som kämpar i en gyttjepöl, som bild till veckans texter. Egentligen är det bara några hastiga penseldrag utan tanke. En abstrakt målning som bara uttrycker min energi i ögonblicket. Men jag ser draken i bilden. Draken från mina drömmar, dikter och målningar. På den här bilden befinner sig draken i nöd, den kämpar med gyttjan för att komma loss och flyga mot himlen. Resterna av en kub symboliserar en förlorad civilisation. Köttet har två element. Den stela döda strukturen byggs upp av och skyddar kraften som för livet framåt. Struktur och kraft i fångenskap och frigörelse skapar arenan för livskampen.

En drake som kämpar för sitt liv, en urtidsödla utan framtid, ändå sublim i sin livslängtan och sin kraft. Så lever draken i våra sagor, myter och drömmar.

För mig är det bilden av människan i världen inför sin undergång, med med himlen som löfte och vingarna som hopp om befrielse och nya perspektiv på livet. Tänk att det ur den åldrade kroppen kan födas en ängel som svävar ut ur kroppen och ser allting från ett annat håll. Tänk om man kan leva som en ängel i sin kropp i fast förvissning att himlens synsätt är det rätta och att kroppen kan öppna sig för sanningen.

Stillheten inför smärtan är den avgörande segern över motståndet mot förvandlling och den kan omvandlas till en vana, en vänlighet mot livet som får saker att hända i de allra stelaste strukturer. Smärtan är en gåva vi fått för att själva kunna hålla vår fångenskap under kontroll. När balansen hotas tänker kroppen och det går ut ett meddelande som korsar medvetandet som en smärta. Kroppens tankar riktar varelsen mot en balansakt. Men den balansakten har inte evighetens insegel. Nej, istället är varje vara ett varande under förändring. Det går under men tar gestalt i samma rörelse.

Jesus ber för sina lärljungar: "inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning." (joh 17)