Goda nyheter

Bild: "Fjärilen" akryl 40x50 cm, kwn, foto: kwn


- Har du något roligt att berätta?
Den som frågar så är min mamma, som har fått lägenhet i ett äldreboende, efter att ha skaffat sig en demensdiagnos. Nu har hon nåt sitt mål och det är trevligare än jag hade en aning om att det kunde vara i dagens åldringsvård. En egen lägenhet med de käraste möblerna och tavlorna från den gamla lägenheten. Jag brukar hälsa på varje vecka och mamma frågar:
- Har du något roligt att berätta?
Då berättar jag allt roligt jag kan komma på. Sen frågar mamma;
- Har du något roligt att berätta?
Då tänker jag efter en stund och berättar igen. Somligt blir repris, somligt nytt. Men det gör inget att jag inte kommer på något nytt, för mamma frågar som vanligt:
- Har du något roligt att berätta?

Jag har komprimerat dialogen lite grann, för vi pratar även lte hit och dit om det som jag berättar, men kärnan i samtalet som jag vill lyfta fram här är att det alltid återkommer till frågan:
- Har du något roligt att berätta?
Ty efter väldigt lång tid gick det upp för mig att den här frågan har en alldeles särskild tvingande charm. Den får mig att leta i minnet efter roliga saker att berätta för mamma. Jag känner mig stolt som ett skolbarn när jag kommer på något nytt efter fjärde varvet. Det hade nog gått en sisådär tusen varv innan jag kom på den bästa nyheten och berättade för mamma:
- Du måste ha blivit upplyst på äldre dar. Du är en levande Buddha. För din fråga är egentligen alldeles tillräckllig för en vishetslärare att ställa. Frågan gräver sig in i medvetandet när den upprepas och när jag berättar allt det roliga jag kan komma på så är det som att ösa ur en brunn. Ofta känner jag att det är tomt. Men så rinner det till nytt friskt vatten och jag kommer på något roligt som jag aldrig tänkt på förut. För själen är som en källa; den måste bli tom för att kunna fyllas på. Arbetet med att hitta på roliga saker att berätta har förändrat mitt liv, så att jag hela tiden letar efter nya trevliga saker. Jag blir också mer beredd att släppa in goda tankar ur mitt omedvetna. Till exempel har jag börjat skriva noveller. Det går till så att jag bara skriver vad som faller mig in tills en idé tar över texten och formar sig till en historia. Då får jag historier som jag aldrig har tänkt på förut och aldrig skulle ha kommit på utan att sitta vid tangentbordet och knacka. Så på en vecka har jag skrivit tre noveller.

Mor blir väldigt smickrad över min kommentar och stryker sig ver håret. Det är som om jag äntligen förstått henne. Efter det har frågan inte kommit med samma regelbundenhet. Det har blivit mera vardagsprat. Men förändringen i mitt liv har redan skett. Min mammas fråga har väckt mig ur min dvala av självömkan och fått mig att sätta igång förändringar i mitt liv som jag inte trott skulle vara möjliga. Jag reflekterar över mammas kraft och önskan att göra en positiv insats i världen, som tycks ha funnit sin slutliga koncentration i den förlösande frågan.
- Har du något roligt att berätta?

Jag kommer att tänka på en historia av psykiatrikern R D Laing, som handlar om hur han mötte en kvinna som var helt fast i väldigt primitiva reaktionsmönster. Hur mycket Laing än ansträngde sig för att få henne att svara på de enklaste frågor så hade han ingen framgång. Men plötsligt såg han situationen utifrån och hörde sig själv upprepa samma fordringar och frågor lika mekaniskt som damen mittemot honom upprepade sina primitiva reaktionsmönster. De var speglar för varandra. Och Laing insåg att han var den som hade något att vinna på att försöka lära sig patientens spel. Så han började pröva hennes kommunikationsmönster och upptäckte att här började dialogen. Tanken som koncentreras i denna situation är att vi måste vara beredda att lyssna när någon verkligen vill lära oss någonting enkel och revolutionerande. Lär vi oss lyssna ska vi finna våra lärare, var som helst, och inte alltid där vi väntar oss det.