Bönen och vandringen

Min bön handlar om att finna min plats i världen och samhällsutvecklingen. Jag vill göra något med min utbildning som kan vara till glädje för många. Jag har varit modlös och har tänkt mycket på en en kort fras som jag gjort om till en egen bön: ”Sätt mig på plats!” Det brukar ju finnas många som vill att andra ska sättas på plats, men jag skulle allra helst själv bli satt på plats, nämligen där det är tänkt att jag ska vara i skapelsen. Tänk att vara där man passar in. Det måste ju kännas tryggt och trevligt och ge bästa förutsättningarna för mig att bidra till gemenskapen. Bilden som jag valt till bönsöndagens texter handlar om vandringen och om att inte veta vad som ska hända bakom kröken, hur vägen skall bli och hur kroppen ska tåla vandringens mödor. ”Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont.” Det var Salomos önskan till Gud. ”Ge mig den vishet och sinnesnärvaro jag behöver, för att kunna göra mitt bästa, inför det ansvar jag har fått i världen.” kan man formulera hans önskan för att göra den universell. Det är min bön.

Fader:

- Ge mig den vishet och sinnesnärvaro jag behöver, för att kunna göra mitt bästa, inför det ansvar jag har fått i världen.

På morgonen vill jag inte ha någon frukost. Den här dagen måste jag lyfta mig i håret och ta mig iväg till arbetsförmedlingen. Men vad ska jag säga till dem och hur ska jag få kraft att ta mig upp ur sängen eller slita mig från datorn? Till slut bestämmer jag mig för att singla slant om saken. Jag kastar en krona tre gånger på rad efter att jag ställt en fråga. När jag får klave tre gånger på rad så anser jag att min fråga fått svaret. ”JA!” Ska jag stanna inne? Ska jag måla? Ska jag läsa bibeln? Ska jag gå ut? Under min första morgontimme är det dessa frågor som får jakande svar. Och jag lyder. Följaktligen går jag slutligen ut och styr mina steg mot Vendelvandringens tänkta led. Jag ska gå och hämta min cykel som blivit kvar på prästgården en hel månad. Sedan kommer jag nog att känna mig piggare. Då ska jag fara till Arbetsförmedlingen i Tierp är planen. Som jag vandrar blir jag mycket riktigt på bättre humör. Solen skiner och det är en dag då tanken att bo i en vagn ter sig lockande. Jag drömmer om att ha en vagn stående här längs skogsvägen, där jag kan bo nästan gratis och cykla in till stationen i Örbyhus med Irja. Vi borde skaffa en tandemcykel. Det blir som ett oändligt sommarlov. Pula med saker på tomten, ha ett trädgårdsland och så vidare, men framför allt vandra emellanåt och spåra vandringsleder med vackra kyrkor och fin natur. Jag vill gå förbi Ovansjö och titta på apokalypsens madonna, jag vill gå förbi Svärdsjö där en förfader till mig en gång var präst. Sedan vidare uppåt Dådran och de stora skogarna. Mycket skog blir det. Att gå är inte som att cykla. Det kan bli flera dagar i skogen, om man inte tänker efter före. Ja, vandringarna måste så klart planeras noga.

Vägen jag går är ganska perfekt tycker jag. Först ett stycke genom villaområdena i Örbyhus och därefter genom en kulvert under väg 292 och rakt ut i skogen. Det finns ett sort sprucket stenblock som ger känslan av en urgammal portal inne i granskogen med sitt släta gröna mossgolv. Mellan stensidorna har en björk rotat sig och försöker blockera vägen. Jag hälsar den som en väktare. Sedan kommer stigen ut vid en åker och följer kanten tills jag passerar en ny portal med ett stort dike och traktorspår som samsas. Denna gång är passagen omgiven av träd och på andra sidan öppnar sig inägor med beteshagar och trädor. Jag ser kraftledningen som visar vägen över skogen en bit bort och konstaterar att solen fungerar som en bra kompass. Idag går jag inte vilse. Så jag försöker finna en väg genom granskogen istället för att följa stigen. Det är en gammal hyggesplöjning med sina vallar, nu övervuxna av mossa med vuxna granar på. Det är snårigt och många diken att hoppa över, så jag lägger undan denna dragning till förmån för den redan kända stigen under kraftledningen. Det är bara några hundra meter över skogen innan stigen möter en liten bilväg som leder förbi Tempelberget till Bergby. Här och där längs vägen ligger ensliga skogsgårdar utspridda. Naturen växlar mellan hagmarker, sumpskog och tallhedar. Jag fäster mig vid en åldrande asplund där stammarna tycks murkna inuti. Tempelberget är ensligt beläget för att kunna vara en tänkt kyrkplats funderar jag, men medan jag går kastar jag blickar uppåt och ser höjdens silhuett och tycker att det ser ut som en kulle för ett tempel. Det är beläget där två skogsvägar möts och förr i världen firade man utomhusmässa här en gång om året.

Jag kommer fram till prästgården och finner Elisabeth hemma. Det var tur för min cykel saknar en ventil som hon lånat. Nu kan jag slå följe med Elisabeth som ska cykla till Örbyhus. På mitt förslag tar vi vandringsledens sträckning. Det är en solskensdag och en vandringsdag då lederna lägger sig till med värk och solen steker huden röd. Det är en dag då grusvägen dammar, eftersom den harvats nyligen och ännu inte hunnit pressas samman av den blygsamma trafiken i skogen. Jag visar för första gången den tänkta vandringsleden för någon. Vi far på cykel och det är en stor skillnad, för upplevelsen av vägen är mycket starkare när man går. När vi passerar skogen och inägorna de sista kilometerna innan vi kommer in i Örbyhus är det ändå nödvändigt att leda cyklarna. Under granarna i skogen står en padda på stigen. Den är stor och ser skeptisk ut. Säkert full av paddbarn tror Elisabeth, men jag ser bara den grå, litet fuktglänsande huden som får mig att tänka på ett urtiddjur. Stelt och stillastående undrar den vad vi gör där och när vi tänker oss att gå ur vägen. Vi går vidare. Det kommer en räv springande över inägan. Den ser oss och drar i väg som ett rödbrunt streck, men klättrar upp på ett stenblock en bit bort och spanar på oss där vi går med cyklarna över markerna.

Jag följer med upp till kyrkan och mitt emot bänken som anlagts halvvägs upp för kyrkbacken har det kommit upp ett cementblock som föreställer Maria och barnet. Det finns liknande bilder av Annika Danielsson Ahlmén i Vendelkyrkans kapell, berättar Elisabeth. Det blir en länk som binder samman kyrkorna och jag ser plötsligt grusvägen upp från centrum som en naturlig del av vandringsleden, som om det varit avsikten att göra kyrkbacken i Örbyhus till en station på leden mellan Tegelsmora och Vendel. Trappan ner mot stationen går på andra sidan kyrkbacken och leder in på vägen till Tegelsmora.