Jag har börjat använda mig av automatskrift för att framkalla nya bilder av mina möjligheter. Det tog sin början när jag hittade det första fragmentet av automatisk skrift som jag nedtecknade kring 1974 hemma hos en vän. Där skrev jag "vi är pilgirmer i svarta kåpor med rep om livet..." Nu har jag upptäckt att det verkligen var det jag blev. Under hela mitt liv har jag rört mig mellan symboliska situationer som vittnar om tillståndet i världen och tiden. Jag har inte kunnat stanna på någon plats eller i ett arbete längre än den tid som världen som symbol behövt för att framträda. Det blev en gång som jag stannade på ett jobb i nästan 10 år, men under den tiden krossades jag och mitt liv blev förändrat innifrån genom en personlig kris. Nu fortsätter jag och har nästan tappat taget om dagarna och människorna som far förbi mig. Jag kan inte stava längre, inte känna igen vilket ansikte som bör höra ihop med ett namn annat än i undantagsfall. Jag känner mig alldeles utanför världen, fast jag ändå lever ett påtagligt och socialt liv med en massa bekanta och vänner som fortsätter att känna igen mig.
Men visst försöker jag leka med och vara till lags, trots att mitt sinnestillstånd hela tiden drar mot en större kompromisslöshet och ett frigörande från världen. Jag låter dagarna komma utan att veta vad jag kommer att göra. På morgonen väntar jag in en impuls och har inget emot att låta andra styra över mitt liv. Det förblir oberäkneligt och stilla och dagarna går i ren andlös väntan. Allt som händer mig är balra ett flöde under en väntan på inget annat än rörelsen själv.
Jag orkar inte bekymra mig på allvar om miljöbilar och världssvält. jag kan se hur den ekonomiska karusellen skapar en centripetal rörelse som pressar in människor i stadsmiljöer där kontrollmöjligheterna minskar och närmiljön brutaliseras. Jag ser det på TVn och förstår att det är samma mekanism som driver miljökamp och världsfattigdom. Men ingen sorg återstår längre bara en väntan på morgonen och nästa drag i spelet, som leder mot ett tomt hjärta. När hjärtats sista bit av kött lämnat mig ska jag inte längre längta efter någonting som helst. Då blir jag ljus och osynlig svävande förkroppning i väderleken, en stilla vind i bladverket på ekarna som planterats för länge sedan i utkanterna av sumpmarken kring sjön
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar