Vägen till livet - 1 årg. läsning - andra tolkningen

Av misstag lade jag upp första årgångens texter. I evangelieboken står det att år ett börjar vid första advent 2008. Det är tre årgångar med olika texter innan man börjar om från början, vilket innebär att under större delen av 2008 gäller tredje årgångens texter. Men jag har redan kommit igång med att fundera över texterna och tycker att bilden blev lyckad, så jag skriver om första årgångens texter till Fjärde söndagen i påsktiden.

Textställena bildar en mosaik när de läggs samman på det här sättet. Bilden jag har valt illustrerar detta. Den röda soluppgången bakom ett brusande hav ser vi genom förlåten som delat sig.

Havet och jorden under det får symbolisera texten ur Jesaja, det gamla testamentet. Dessa texter lägger grunden, de gör anspråk på historisk autencitet och fungerar som arketyper för senare händelser.

Den turkosa duken till vänster låter jag stå för texten ur Johannesevangeliet. Här låter författaren Jesus tala om sin död som en kort tid av osynlighet. och evangelieboken länkar detta till Gud som talar om sin övergående vrede i avsnittet från Jesaja.

Apostelns brev motsvarar i min upplevelse av bilden den svarta duken till vänster. Texten uppmanar oss att dela Jesu smälek och lidande, ty staden som är vårt hem finns inte ännu.

Den här traditionen att tolka textställen ur olika avdelningar i Bibeln tillsammans är lika gammal som kristendomen själv. Jesus gör själv referenser till gamla testamentliga källor när han framställer sina liknelser. Det är därför han är judarnas profet och det symboliseras av att Jesusbarnet lindas efter födelsen. Utan traditionen är läran inte möjlig. Människans liv är för kort för att tillåta henne att se de långsiktiga effekterna av sina val i ett historiskt sammanhang. Men Gud handlar med det judiska folket så att de skapar ett testamente fullt av historiska lärdomar. För mig är det detta som symboliseras av lindorna och jag tycker att det är lite konstigt att framställa Jesusbarnet naket.

I många traditionella tolkningar så skall dopet ses som en påminnelse om syndafloden. Där berättas om Guds vrede, men även om det fredsförbund som Gud upprättar med människorna efteråt. När nu Jesus talar om sitt försvinnande , så är det kanske med syndafloden och fredsförbundet som självklar tolkningskontext han yttrar sig. Men han hämtar sin liknelse från livets viktigaste händelse födelsen av ett barn. Smärtan finns där men glädjen över det nya livet får modern att glömma födandets svårigheter. Vi kanske erinrar oss att Gud lagt dessa födlsosmärtor på kvinnan i Paradiset. Men vi kan kanske också erinra oss vittnesbörd om att förlossningen kan vara smärtfri. I de här texterna är det dock inte den smärtfria förlossningen som det handlar om. Nej, det handlar om den verkliga sorg och smärta som kommer att drabba Jesu anhängare när han blir korsfäst. Trösten är att Jesus skall komma tillbaka och "ingen ska ta er glädje ifrån er".

Evangelierna talar om Kristi uppståndelse och hans återkomst till lärljungarna, men det är inte denna återförening som textläsningen åsyftar, utan Kristi återkomst någon gång i framtiden, vid den yttersta domen. Då ska de trogna finna staden, det nya Jeusalem, som de vandrar mot på livets pilgrimsfärd.

Som kristna är vi hemlösa vandrare i främmande land, eftersom det land som lovats oss ännu icke är. Vi har en längtan och en väg att gå. Vägen till livet, som den brinnande triangeln i målningen får vara symbol för.