Gatuteater Palestinsk vardag

På stora torget har en enkel visitationskur arrangerats med grå byggplast monterad på några stativ. En Israelisk flagga markerar att det är en officiell installation. En skrällande radio överröstar eventuella samtal bakom skynket. En sektor är avspärrad och där tar soldater hand om bråkiga ungdomar. De trycks upp mot väggen, eller kastas ned på marken. Ibland sätter någon av soldaterna autaomatkarbinen mot barnens kroppar, för att få dem att lugna sig. Det verkar vara förgäves. Slagsmålen i vägspärrarna hör till den normala bilden i stan nu för tiden.


Några poliser står och betraktar det hela. De är påtagligt berörda. Kanske känner de igen bilderna från något TV-program där polis och väktare anklagas för våld mot ungdomar. De ger några instruktioner och teatergruppen ändrar lite på avspärrningarna. Jag fotograferar polisen. Som om jag var verkligt orolig för att något skulle hända.


Men det är inte verkligheten i Uppsala jag möter på torget. Det är en installation från en annan värld. Vardagslivet i det ockuperade Palestina. En teatergrupp informerar. Men jag har tappat deras flygblad.

Tankesmedja

Ragnhild och jag har talat om att skapa en tankesmedja för att forma nya begrepp och visioner som kan förändra världen i positiv riktning. En formulering som vi kom att uppmärksamma var: Från det privata till det universella.

Tanken är att den individuella erfarenheten kan mötas med den holistiska enhetstanken, så att vi vågar ta oss själva på allvar. Den alldeles egna erfarenheten är så lätt att förringa och glömma bort när man möter andra människors tankar. Men om båda parter i ett samtal vänder sig inåt mot formuleringar ur sin egen djupaste innerlighet, så kommer samtalet att få en helt annan ton och funktion. Det varsamma lyssnandet hör hemma i en sådan situation. Här kommer ju tankar fram som kanske aldrig för visats för någon. De kräver tid för att vinna förståelse. Jag måste lyssna på dig och ge mig själv tid att skapa en förståelse. Lyssnandet inåt ger en resonans mot själens eget ljus, så att den äkta lågan tänds och lyser allt klarare.


Det är ju en tankesmedja, när man hjälper varandra att finna och utforska nya formuleringar som påverkar vardagsliv och personlighet.

Jag har inga färdiga koncept för vad som är en tankesmedja, men jag tror att det handlar om att förbinda begrepp man redan har, för att synliggöra nya saker och skapa visioner och mål som kan delas av andra.

Följaktligen handlar det om att börja med sig själv. I det som med nödvändighet är privat, för att man inte har medel att göra det offentlig, inte vill det, eller inte kan det för att ingen vill lyssna på en. Mitt möte med världen kan ha betydelse för mänsklighetens framtid. Men bara om jag kan dela med mig av de erfarenheter som är av betydelse i detta möte. Att göra upplevelse till vision, eller att forma teori ur förnimmelser. Det är vad jag tror att man skall göra i en tankesmedja, när det kommer till kritan.

Ett par av de här skisserna har jag lagt ut i mina bloggar. Jag tänker mig egentligen att bloggens privata offentlighet är ett medium som är väl ägnat för att driva en tankesmedja. Så för mig behövs sällan ett medium till.

Se exempel i Pilgrimsland där jag söker förena tankar och från Assisi med Upplands kyrkor.

Men än så länge är det bara skisser.

Internet Google globala utvecklingsmiljöer.

På tåget hem satt två personer mitt emot varandra med varsin behändig laptop. En av dem hade en bok om E-learning, så jag slog mig i slang med dem. Vi talade om möjligheter och faror med att alltid vara uppkopplad. Hur det mobila bredbandet gör att Messenger-kulturen stjäl tid från privata projekt som man kunnat fördjupa sig i på tåget.

Kvinnan med boken sitter och mekar med en presentation om digitala kulturer som lärandemiljö. Frågan kommer upp om det är digitaliseringen eller Internet som kommer att framstå som mest betydelsefull för mänsklighetens utveckling i ett historiskt perspektiv.

Det är klart att digitaliseringen har påverkat alla aspekter av teknologi från forskning till de enklaste vardagsföremål, men Internet håller på att skapa samverkansformer som är helt nya och omfattar ofattbart många människor. Google, Wikipedia, U-tube, My Space är idag globala utvecklingsmiljöer där utveckilingen drivs av hundratals miljoner människor samtidigt. När man använder dessa gratisredskap så levererar man samtidigt medvetet eller omedvetet information som används för att reglera systemen. Det stora antalet användare gör det möjligt att med statistiska verkyg spåra, testa och styra utvecklingen av praxis.

Så för första gången i historien kan mänskligheten samverka i sociala maskiner som oberoende av tid och rum kanaliserar och tolkar hur hundratals miljoner individer samverkar. Det är stort.

Min dator - ett digitalt laboratorium

Ett digitalt laboratorium för humanistisk forskning har min dator blivit för mig. När jag samverkar med människor IRL eler Online, så är det hela tiden de resurser som jag har tillgång till när jag sitter vid datorn som är i fokus.

Jag har bilder och böcker sparade på datorn och när jag tänker är det på skärmen som jag slår i böckerna eller letar fram bildexempel. Jag har min egen värld av information som kompletteras med information som jag kan hitta på Internet. Så försöker jag i all samverkan att testa hur de digitala resurser som jag har kan påverka och förbättra kommunikationen och möjligheterna att kritiskt granska forskningsresultat.

Jag är ofta med i spännande samtal på museet där experter möts kring ett föremål och rutinerat prövar ett antal hypoteser och perspektiv som kan anläggas när man undersöker det närmare. Då tänker jag på hur det skulle se ut om de har diskussionerna utspelades i en digital värld, där allt kan lagras och taggas upp så att de kan återanvändas. Jag funderar över hur digitala mötesformer växer fram och skapar en ny praxis, nya sätt att se på och behandla information. Det finns massor av aspekter på detta. Man kan fokusera på hur expertkunskap kommer till uttryck i dessa speciella situationer och vad som krävs för att fånga in denna i kunskapssystem. Eller så kan man fundera över hur information som lagras i systemen ska kunna göras användbar i andra sammanhang. Hur ska informationen lagras, struktureras och göras tillgänglig? Vilka nya gränssnitt och arbetsrutiner växer fram och blir användbar praxis?

Minnen från Assisi

Bild: 4739 Ett lejon på piazzan vid Santa Clara i Assisi, ur en bildsvit på nätet av KWN

Jag for med Örbyhus församling på en veckas vallfart till Assisi förra året. Idag tittar jag på de 600 bilder från resan som jag lade upp på nätet. Det var en sorts examensarbete kan man säga. Här summerade jag en del av det jag lärde mig i KMM-projektet. Tack till Helena Åberg som gjorde arbetet möjligt och bidrog med så mycket kompetens och kreativt tänkande.

Jag sorterade bilderna i en tabell där jag lagt in html-formateringen. Det intressanta är att jag kunde rekonstruera mina promenader i Assisi med utgångspunkt från bilderna och en karta som jag fann på nätet. En bilddagbok som hjälper mig att memorera så många dimensioner av mina upplevelser. Jag har gjort ett par sorteringar som fokuserar på stadens två största kyrkplatser. Den som är intresserad av S Fransesco och Santa Clara kan få flera olika perspektiv på byggnadskomplexen. Om man sedan går till bildernas placering i nummerordning, d v s dagboksupplägget, så kan man rekonstruera promenadvägarna som jag tagit för att fånga vyerna.

Lejonet på den här bilden upptäckte jag idag och undrar om jag tagit bilden själv. Jag tror att det var Elisabeth som ville att jag kulle ta den, om det inte var hon som lånade kameran. Hon samlar på lejon i Assisi. Erland samlar portaler och han har knäppt en del av portarna på sidan. Kanske. När man lånar ut kameran uppstår en osäkerhet. Men här sysslar jag inte med fotografi på det sättet. Upphovsrätt spelar mindre roll i det här sammanhanget.

För mig är det viktigaste att bilderna går att sortera och fundera över, när man tittar på dem via internet.

Tack för dans med hjärta

Nästankärlek är ett roligt ord som balanserar mellan att betyda "nära på sexuellt" och "att leka änglar med varann".

Vi behöver medel att betrakta våra förhållningssätt, attityder och vanemönster när det gäller nära relationer. Heart Dance är ett sådant medel upptäckte jag när jag prövade. Att dansa och sjunga andliga kärlekssånger till varandra, medan man ser varandra i ögonen och långsamt byter partner i en cirkeldans, är oväntat befriande och känns nyttigt på djupa andliga plan.

Tack Dana som delar med sig av detta underbara medium och alla fina vänner som var med. Kram!!!

Hej Dr Andie,

jag tycker om dina tankar som jag läste på min vän Filosofias blogg. Relationsteori är toppen och relationsanarki är ett bra begrepp för att kasta ljus över mononormokratins välde. Jag såg hela det fina TV-programmet från Pride House på min tröga lina, först uppstyckat sedan i sin helhet. Tankarna som uttrycks där är väldigt fina. De är både teoretiskt och känslomässigt vältempererade.

Sedan gillar jag din persona och bilden med de stora ögonen. (se länken ovan)

mvh Kurt W Nyberg ex. Tremist och ex. anarkist och ex till en massa fina kvinnor ocskå, samt Filosofias vän Dr Kurt (specialist på omvänt perspektiv)

Om alkemi och Dancing Edge

Jag har just läst ut Paolo Coelhos bok The Valcyries. Halva min kropp är fylld av en egendomlig spänning som får håret att resa sig på huden. Ty i författarens efterord framgår det att de händelser som berättas i boken utspelades för 20 år sedan, mellan 5 september och 17 oktober 1988.

Min son Hendrik Signeul levde mellan 2 och 19 september 1988. Efter hans död lärde jag mig att leva med ögon som öppnar sig för döden. Mot evigheten. Och ja, jag lever i de mirakler som Coelho talar om. Över allt griper min verklighet tag i andras oberoende av tid och rum och jag upplever det som sprickor i min materiella verklighet.

Första gången jag läste något av Coelho, var när jag lagade mat åt dansarna på SU-ENs butohskola i Almunge. Boken hette Alkemisten och jag var eld och lågor inför den. - Du inser väl att det är en saga, sa SU-EN till mig då, hon hade fått boken av sin mamma. Samma vecka träffade jag Louise för första gången. Vi hjälptes åt i köket och pratade om precis vad som helst. Vi fastnade för ett par kastruller som hade fastnat i varandra, så att jag inte kunnat använda dem under hela veckan. Nu föddes tanken att de hölls samman av ett vakuum som skulle kunna hävas om man värmde upp dem på spisen. Sagt och gjort. Vi satte dem på spisen och glömde bort det hela... När vi satt i matsalen en stund senare hörde vi en explosion i köket. Chockade rusade vi dit. det var kastrullerna som delat sig. Den ena hade flugit upp i köksfläkten, men inga allvarliga skador hade uppstått.

Det är roligt att Louise nu ordnar ÖPPEN SCEN en magisk teater den sista lördagen i varje månad på föreningen Verkstán. Tyvärr kan jag inte gå dit nästa lördag för då skall jag gå på

DANCING EDGE 2008
SU-EN Butoh Company med gäster

Plats: Reginateatern, scenen, cafeét och foajén
Datum: 29 november, kl 18:00

Idag 22 november 2008
ska jag gå till Verkstàn Alsikegatan 6
för att delta i

Heart Dance
19-21

Kom du också! Jag tror att det blir underbart.

Jag är en än - en ängel - en

Jag ville måla en ängel som utgick från blinderingen på Vendelkyrkans västvägg. Det finns en liknande på östfasaden i Lena. Det är en vitmenad nisch med tre bågar högst upp. Jag tycker att de liknar änglar, eller planen i en kyrkobyggnad med tre skepp. Uppsala domkyrka, eller Helga trefaldighet.

Så jag ritade in konturerna av korets avslutning i domkyrkan. Det är ett segment av en oktagon. Men på bilden liknar det en mun. Så till slut såg jag ett ledset spöke som försöker intala sig att han är en ängel. Bakom honom blev änglavingarna till en brand och spöket fick en gloria av mörk rymd där jag målade dit en komet.

Jag såg Hugo Simbergs Fallen ängel på pastorsexpeditionen i Vendel. En inramad reproduktion ur någon tidning. Det är en association som fångar stämningen i bilden. Men det räcker inte. Nu tänker jag på Kometen kommer av Tove Jansson, min barndoms hjältinna. Jag tror att det var den första bok jag läste själv. Den handlar om rädslan för jordens undergång. Men när kometen passerat så blir allt som vanligt igen. Det var det som gjorde att jag älskade Tove Jansson så mycket. Jag var rädd att hon skulle dö, minns jag.

Nåja, spöket eller ängeln på bilden tycks stå på ett hjul. Det ska föreställa västfönstret i Vendel. Det som murades igen 1928, men som vi nu ansökt om att få öppna till kyrkans jubileum 2010. Men det är inte alls fel att se det som en ängel på hjul. Det finns åtskilliga framställningar av Hesekiels vision där en ängel framställs med hjul. Hesekiel 1:14-18

Varelserna for av och an likt blixtar. När jag betraktade varelserna fick jag se ett hjul på marken vid var och en av de fyra. Hjulen gnistrade som krysolit. Alla fyra såg likadana ut och tycktes vara gjorda så, att ett hjul satt inuti ett annat. De kunde röra sig åt alla fyra hållen, och de vände sig inte när de rörde sig. Hjulen bestod av fyra lötar, och jag såg att det satt ögon runt om på lötarna.

gröna ögon gråter blod

"Break the pact", she said. "For the glory of God. For love. And for victory."
The Valcyries s. 113

Jag målade en bild igår och klistrade in ett par gröna löv som jag tiggde av Eva L. Eftersom jag satte fast det första med röd akrylfärg och smetade ut det som blev över kom det att se ut som ett grönt öga som grät blod. Så jag gjorde likadant på det andra lövet och skrev texten: gråter blod. Jag ska kalla bilden Valkyrians tårar...

Just nu läser jag en bok av Paolo Coelho som heter The Valcyries. Jag har fått låna den av Gúnilla och just där det är som mest spännande har någon skrivit med kulspets ...gröna ögon...

Jag får rysningar i hela kroppen av sådana tillfälligheter. Nåväl, jag beslöt mig för att googla på frasen "gråter blod" och fann slutligen historien om Jungfru Maria i Sacramento som gråter blod som lades upp på CBS webb-nyheter 2005.

Söndagen före domssöndagen (Den svenska evangelieboken)

Vaksamhet och väntan

Herre vår Gud,
ge oss kraft att bedja och vaka
och att verka för ditt rike
så länge det heter "i dag".
När vår tid är ute,
öppna då av nåd
porten till den himmelska
bröllopssalen.
Genom din Son Jesus Kristus.
Amen.

Amos 8:9-12

Den dagen, säger Herren Gud,
låter jag solen gå ner vid middagstid
och lägger jorden mörk på ljusa dagen.
Jag vänder era fester i sorg
och alla era sånger i klagan,
jag klär alla höfter i säckväv
och låter alla gå med rakat huvud,
jag sänder sorg som efter ende sonen
och låter slutet bli en bitter dag.
Ja, den tid kommer,
säger Herren Gud,
då jag sänder hunger över landet -
inte hunger efter bröd,
inte törst efter vatten,
utan efter att höra Herrens ord.
Då skall de irra från hav till hav,
driva omkring från norr till öster
och söka efter Herrens ord,
men de skall inte finna det.

Filipperbrevet 3:20-4:1

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.
Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans.

Lukasevangeliet 17:20-30

När Guds rike och Människosonen kommer
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Till lärjungarna sade han: "Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.

Psaltaren 139: 1-18
För körledaren. Av David, en psalm.

Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.

En vändpunkt

Idag meddelar källor inom New Age är det en vändpunkt, då en kosmisk natt går över i dag. Mycket som varit svårt och prövande under de senaste åren kommer nu att kännas lättare. Vi går från nattens bearbetning av det undanträngda till dagens glada skapande verksamhet.

Jag ska ägna en stund åt meditation kring kl 18.30, eftersom min goda vän Marie berättat att hon ordnar en gemensam meditation då. tillsamman ska vi ge vårt bästa till de vaknande ljuskrafterna, så att vi kan bidra så mycket som möjligt till välgång och lycka på jorden under år som kommer.

Därför visar jag den här målningen där texten påminner om Peter Krapotkins forskningar om djurarter som hjälper varandra och om hur ömsesidig hjälp är en viktig faktor i utvecklingen.

En pilgirmsvandring i Linnés fotspår

Jag gick med vandringsgruppen från Eriksberg längs Linnéstigen. Vi vandrade i meditation över frasen Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus och jag är Din från Martin Lönnebos bok om pärlorna i frälsarkransen.

Vi hade en utmärkt karta som kommunen tillhandahåller. Här får man också information om smultronstälen längs vägen och historiska anekdoter om Linné och hans lärljungar. Linnés hund Pompe gick till kyrkan själv, när Linné inte kunde, men lämnade alltid kyrkan efter en timme oavsett om gudtjänsten var slut. Som husse skulle ha gjort.

På Kungsängen vid Sävjaån står en praktfullt utsirad träbänk. Det är hästhuvuden och blomställningar i enorm förstoring som påminner om sexualsystemet. Min bror Mats Nyberg gjorde bänken på beställning av Uppsala Kommuns kulturstrateg Lisen Hessner, till Linnéjubileet då inga krafter sparades. Bänkens rika utformning och bisarra placering mitt i ödemarken ställer liksom en fråga. Varför står den där? Man får svaret om man vågar sätta sig ned och betrakta stadens konturer som avtecknas under den fantastiska himmelskupan som är karaktäristisk för slätten. Placeringen och platsens betydelse det är kuratorns bidrag till konsten.

Eftersom jag håller på med att utveckla egna vandringleder är kommunens broschyr guld värd för mig. Så jag ägnade morgonen åt ett detaljstudium. En liten tecknad kungsängslilja i en frimärksram fångar min blick. Den har pappa gjort. Han fick en beställning och jag såg bilderna i olika delar av processen. Det måste vara Berndt Nyberg som är konstnären, även om det inte anges i broschyren. Hur som helst. Här knyts mina vägar samman på de märkvärdigaste sätt med mina anhörigas kreativa uttryck.

Min kyrkoherde här i Vendel-Tegelsmora församling Erland och jag diskuterade dragningar av pilgrimsleden mella Uppsala och Tegelsmora. Nere mellan Gamla Uppsala och Ärentuna/Storvreta finns det flera alternativa vägar. Bland annat kan man gå över Ulva kvarn. Jag känner vägen väl, men har inte på allvar reflekterat över den förrän Erland kom med sitt förslag om denna dragning. Hm, där har min storasyster numera försäljning har jag hört ryktas. I alla fall gjorde jag en karta över åriket med alla kyrkornas namn inskrivna. Det blir ett index över vägsträckor på bloggen Pilgrimsland.

Lycklig är jag över alla vandringsmirakel, vandrarvänner och de underbara meditationerna som öppnar nya upplevelser av Gud för mig hela tiden. När vi vandrade i tystnad längs Sävjaån över Kungsängarna, så låg dimman runt oss. Istället för stadens silhuett såg jag bara ett gråttskimmer åt alla hål. Som att vara på insidan av en pärla. Sedan började Lönnebos fras att verka i mig. Jag såg på gräset och tänkte att Gud är i gräset, i allt, oavsett de nyckfulla gränser som sinnevärlden skapar för mig. Så tänker jag på den inre mur som omger mitt hjärta och att jag vill att Guds ljus ska genomsyra mig, så att muren blir genomskinlig och kanske upphör att vara meningsfull.

Skriket och den lilla röda

Jag målade hemma hos Sofia en dag. Det blev en väldigt annorlunda och dramatisk målning. När jag tänker efter är den som en drömbearbetning av ett samtal jag hade med mina barn.

Mattias är med i ett spelprojekt som ska delta i en tävling. Irja fick provspela. Hon tyckte det var särskilt roligt att det var en tjej som var spelets hjälte. På en skiss till reklambild för spelet som Mattias visade oss såg man en tjej och bakom henne ett par killar. De var framställda i ett manér som liknar proggtidens socialitiska konst. Min faster Birgit målade till exempel ofta lätt geometriserade figurer i kraftfull rörelse. Man tänker på Bror Hjort och på kinesiska krigshjältar.

Sedan gick vi och spånade på det temat. Jag kom att tänka på en målning som pojkarnas mamma gjorde för länge sedan. Här svävade ett antal ideologiska hjältar i luften som om de bevakade händelserna i bildens förgrund. Man skulle kunna hänga upp porträttet av ordförande Mao som en måne i bakgrunden till Mattias' spelfigurer. Sedan kunde man låtsas att hela spelidén var en kommunistisk komplott för att indoktrinera västvärlden med den svenska kommunismens ideal. Ja, det förstås, de flesta svenskar vet ju inte att de växt upp i och lever i ett kommunistiskt land. Vi tror att det är demokrati, men alla ser ju omedelbart likheten mellan Reinfeldt och ordförande Mao. I Amerika vet man detta. Och självklart är ett dataspel med ambitioner inriktat på världsherravälde, så Amerika måste intas med list och strategi. Då kan man finna goda råd och andligt stöd i Den lilla röda.

När jag var liten och tyckte att jag var fri så gillade jag att svänga mig med slagordsliknande ramsor. En av dessa favoriter löd: Dem som Gud födde utan hjärnor, försåg han med citatböcker och röda stjärnor. Men nu har jag växt upp och citatböckernas centrala betydelse för kulturarvet har gått upp för mig. Jag är tämligen övertygad om att den lilla röda har massor att ge oavsett om det handlar om psalmboken, Tidens Sångbok, eller en samling av citat från ordförande Mao. Men nu har det istället blivit lite ångestladdat. Tänk om någon tror på allvar att svenskarna är kommunister hela bunten och bestämmer sig för att göra slag i saken. Jag vill inte ha det som människorna i Chile, Uruguay, eller Argentina hade det på 70-talet. Inte heller vill jag ha landet kontaminerat av radiakspillning från pansarbrytande robotar som i Serbien eller Irak. Det är bäst att ligga lågt. Men faktum är att jag kan känna en sorts sympati för Kina idag. Jag såg ett TV-program om skolsystemet och tyckte att människorna hade väldigt mycket åsikter och verkade tro att det lönade sig att försöka påverka systemet genom att uttrycka dem.

Så kom min målning att ge uttryck för den ångest som det raljerande samtalet med barnen hade dragit fram. Den gula cirkeln blev ett ansikte och Sofia föreslog att jag skulle kalla den för Skriket. Ja, den mörka triangeln har vissa likheter med bron i Muncks målning. Den röda boken som på ett groteskt sätt flätar sig in i texten påminner mig om en annan symbolisk väg. Den som faster Birgit målade genom att framställa Tidens Sångbok i omvänt perspektiv i den fantastiska triptyken Vägen till frihet och bröd (jag har skrivit om den förut).

Solen och stenlisten

Jag vaknar ofta väldigt tidgt på morgonen med en klar tanke i huvudet. Härom natten kom jag på lösningen på ett problem som jag grubblat på sedan år 2000 då jag skrev till Bengt Gustafsson, astronomiprofessorn som då var direktor på Sigtunsstiftelsen om ljuset i dom kyrkan. Jag hade fått höra att han en gång varit ledare för en utflykt till domkyrkan vid vårdagjämningen då klerestoriets sydfönster projicerades i höjd med stenlisten på triforiets nordvägg. Man anser allmänt att fenomenet har en ursprunglig mening och uttrycker medeltidens känsla för astronomiska sammanhang. Så jag skrev och undrade om han var intresserad av att fortsätta diskutera liknande fenomen i domkyrkan på ett seminarium som jag fick tillfälle att hålla på Uppsala Slott tillsammans med arkeoastronomen Göran Henriksson.

Emellertid svarade Gsutafsson om jag minns rätt att det visserligen varit en utflykt till domkyrkan någon gång på 70-talet, men att man då avfärdat alla astronomiska tolkningar av fenomenet. Projektionerna var inte alls i höjd med stenlisten hade man observerat. Deras nedre kanter var en halv meter ovanför stenlisten. Det var avkylande besked, men jag gav inte upp för det. Jag har gjort en hel del undersökningar i domkyrkan sedan dess och är ganska övertygad om att det finns samband mellan arkitekturens utformning och solens instrålning vid vissa datum. Så även vid dagjämningarna.

Det första jag kunde observera var att om jag tittade upp mot stenlisten från kyrkans mittgång, så tycktes ljusprojektionerna faktiskt vila på stenlisten. Men ur en annan vinkel, sedda från det södra sidoskeppet såg även jag att det fanns ett glapp mellan projektionerna och stenlisten. Det samband som kunde vara arkitektoniskt planerat var istället att de cirkelformade gluggarna i triforiefältet passade in i projektionernas spetsiga övre fält.

Men den här morgonen vaknade jag med en ny tanke. Illusionen att projektionerna från domkyrkans klerestorium vilar på stenlisten vid dagjämningarna beror på att den sneda vinkeln om man tittar upp på triforiet från mittskeppet medför att stenlisten döljer en halv meter av väggen ovanför, Det innebär att det som händer på denna yta blir osynligt för en betraktare i mittskeppet. Resultatet kan upplevas som att solen stannar upp vid dagjämningarna så att projektionerna vilar på stenlisten två dagar i rad. En sådan konstruktion skulle kunna vara i linje med medeltidens estetiska intresse för att använda optiskt kunnande till illusionistiska konster och lekar med paradoxer.

Guatav II Adolf dog 16 november

Bild: 6 nov markerad med spira i kalendern på en mässingsdosa från 1700-talet detalj av B685 i Museum Gustavianums samlingar, foto kwn

6 november har passerat. I den medeltida helgdagskalendern firades Sankt Leonard igår. Men vid slutet av 1600-talet började man uppmärksamma GIIAs dödsdag den 6 november. Det började med att hans namn nämndes i vissa minnesramsor över helgdagarna.

Under 1700-talet blev det allmänt spritt att markera den 6 november med en spira som symboliserar GIIA. Spiran är ett attribut som bärs av den antika frihetsgudinnan LIBERTAS, som i propagandabilderna från kriget i Tyskland åtföljde kungen. I själva verket brukade man avbilda en frihetshatt på en stav intill GIIAs bröstbild. Runt staven står gudinnans namn skrivet på ett språkband. Bilderna på beskrevs av Berch i hans stora katalog Namnkunnige svenska herrars och fruers skådepenningar från 1773:

konungen, eller dess benrangel, sitter på Triumphvagn, dragen av tre vingade hästar. Han är klädd i en konungslig mantel; håller i högra handen svärdet, och på sina knaen en bok, hvaruti är skrifvit VERBUM DEI MANET IN AETERNUM; bredvid honom står til höger Religionen, och til vänster Tapperheten, som hjelpas åt at sätta en krans på hans hufvud, såsom dens hvilken ET VITA ET MORTE TRIUMPHAT. Den förra av dessa dygder har stjernor omkring sit hufvud, och på högra handen en bok, et litet altare med brinnande hjerta, et kors, och frihetens hat. Den senare är beväpnad, och håller en pelare. Under vagnshjulen (på hvilka står stämpelsnidaren Sebastian Datlers namn) ligger en månghövdad drake, och nedslagne vilddjur

Lagom till 150 års minnet av GIIAs död lät Gustav III i ett illustrerat verk påminna om en medalj med Libertas bärande en frihetshatt på en käpp över axeln som präglats till minne av hans statskupp, den 19 augusti 1772. På ett par vackert utsirade runstavar i form av promenadkäppar i Museum Gustavianums samlingar markeras samma datum med frihetshatten på en stav.

Men GIIA dog som sagt den 16 november enligt den gregorianska kalender som gällde i Tyskland när han dödades och som accepterats i vårt land idag. Men Sverige höll ända fram till mitten av 1700-talet fast vid den julianska kalendern som fastställdes av Julius Caesar 46 f Kr. Kalendern drog sig i förhållande till det astronomiska året och modifierades därför 1582 genom att dagarna mellan 4 och 15 oktober detta år togs bort och man bestämde att man i fortsättningen skulle avstå från tre av fyra skottdagar på jämna århundraden.

GIIA dör alltså nästan precis 50 år efter kalenderreformens genomförande den 16 november. Men den GIIA som vi firar dog 6 november. Vem levde de resterande tio dagarna? Var det en fiktiv person, eller den verkliga personen? De två personerna har delvis olika egenskaper. Han som dog 6 november var en frihetskämpe och nationell hjälte, medan han som dog 16 november var en brutal angripare och ett hot mot den civiliserade världen. Den 6 november vad är det för ett datum egentligen. Leonard har namnsdag. Nej , det var fel! Det är Gustav Adolfsdagen och Gustav Adolf är namnsdagsbarn. Låt oss strunta i de här petitesserna. Vem bryr sig i slutänden om fakta.

Madonnan har funnit sin plats

Madonnan från Porziuncola i Assisi hamnade i en grön ram från IKEA och jag hade lite svårt att smälta kombinationen till att börja med. Men så till slut hamnade hon ovanpå min bokhylla med en rosenbård som bakgrund. Min rosenmadonna.

Det lite valhänta trycket har jag själv åstadkommit i mitt första försök att trycka rapport med akrylbasfärger. Jag gick på Konstskola i AMS-regi en termin och lärarna köpte in tryckramarna när jag berättade att jag varit tryckare en gång i tiden. Idag påminner mig bilden om en av dem, den väna, vithåriga, modiga Britt-Marie, som mördades under en resa i Indien ett år senare. Jag tänker på henne och ber för hennes själ.

Jag tänker också på Hendrik idag och ska besöka hans grav. Trots att han levde bara 17 dagar har han påverkat mitt liv mycket. Jag tänker att ett liv är ett liv oavsett hur länge det pågår. Det sätter spår. Då 1988 trodde man på Akademiska sjukhuset att nyfödda inte kan känna smärta, då trodde man att nyfödda barn som dött skulle kastas i soporna. Jag hoppas att det har ändrats nu. Jag ser Henriks liv som ett martyrium.

Jag sänder en bön för Amborg min goda väninna och ledsagare genom sorgen, mot människovarats mittpunkt och mening. Också hon har gått ur tiden för många år sedan.

I alla fall var det mycket fint att Hendrik hann döpas, medan vi väntade på prästen famnades vi av den heliga bubblan som omger det nyfödda barnets familj. Carolina, Hendrik och jag var trygga en stund inför dödens ankomst. Strax efter dopet var Hendrik borta. Jag fick sitta med hans kropp i min famn ensam en stund efteråt. Det var en god sak och jag minns fortfarande den unga sköterska som erbjöd mig den möjligheten.