Resonansperformance

Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 11 juni 2010 kl 20:00 – 22:00 

Denna resonansperformance gav besökaren möjlighet att uppleva Domkyrkan ur ett helt nytt akustiskt perspektiv. Man fick ligga på golvet, eller röra sig fritt i rummet under de olika inslagen.

      20:00-20:35  

Time, Space and Memory, av Aki Onda (Japan) som samplar ljudminnen från sitt liv genom sina ”Casette Memories”. Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus. De bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället kan den konceptuella upplevelsen träda fram. Fast då bör man ha tillgång till en dokumentation att avlyssna gång på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag. I Katedralen läggs en ljudbakgrund av en snarkande man. Människorna vaknar långsamt till liv från liggande lyssnande till Aki Ondas ljud. Rösterna, klangen, långskeppets trumpet. Situationen är främmande. Det är som om man var inne i en film. Sekvenser av samtal på ett främmande språk låter som dialoger ur en film. Ja, det uppstår en fråga. Hur påverkas våra sätt att samtala av den globala filmindustrin?

När man vrider på huvudet förändras upplevelsen av klang subtilt. Men vad är efterklang och vad är syntetiskt ljud. Jag trampar på rörliga stenar i ett kapell. Då sätts ytterligare en klang i verket. Jag trampar på nytt och deltar i verket.

      20:40-21:05  

Ett vokalt verk av anGie seah från Singapore. Här får man uppleva kontnärens teknik att använda rörelserna och rösten i samspel med det akustiska rummet. Först låter det som en ensam orgelton. anGie seah sitter i bänken och sjunger ljud som klingar. Hon byter position. Rör sig i katedralen och sången uppträder i påtagliga skiftningar när olika valv passeras. Jag lyssnar till svävtonseffekterna. De vibrerar i sitt övertonsregister. anGie seah stampar i golvet med nakna fötter. Rörelsen är dröjande. Liksom i ett lyssnande till spelet mellan rummets volymer.

I klangfälten förflyttas jag till konstens gräns mot UTOPIA. Efterklangens rytm är påtagligt närvarande. Samspelet mellan röst och övertonsklang i ekot. Rummet upphäver källan. För att stiga in i klangvärlden behöver man släppa taget. Ett par tofflor kan låta som åskan. Vattenglas. Vilande, vaknande med varandra i rummet Är det slut? Redan.

      21:10-21:50

Gracing Space Project kretsar kring atmosfäriska fenomen och rymdljud. Akustikern och bildkonstnären Mari Kretz har bjudit upp musikern och tonsättaren Girilal Baars. Det passar bra. Baars har varit besatt av rymden sedan han var barn.

Det här är okända, samtidigt fascinerande ljud. Jag saknar referenser. Jag brister i ord för ljudens och rummets interaktion. Vanan att uppfatta ljud i efterklangens sammanhang är inte till någon hjälp. Är detta ett möte med rymden? Rummet och apparaturen speglar rymdljuden. Endast där det finns spår går det att färdas. Vi har mycket länge förberett oss för den resa i kosmos som musiken här inbjuder till. Katedralen är byggd som ett eko av sfärernas musik. Vandringstjärnornas rörelser tolkades som uttryck för ett harmoniskt kosmos. Detta avbildades i geometriska variationer och proportioner i arkitekturen. Det moderna avlyssnandet av världsrymden använder annorlunda matematiska modeller.  Inställningen är den samma, eller avlägset besläktad. Ett öra öppnas mot kosmos. Kyrkans klang förblir i grunden okänd. Ljudens ursprungsklang likaså. Men det finns en öppning mellan konceptuella världar. I högtalarsystemet låter rymdbruset som fågelsång. Den anmärkningsvärda klarheten är syntetisk. Klangeffekterna undertrycks av ljudsystemets fördröjningar. Så förmedlas Ordet med största möjliga klarhet. Det är ingejörskonst på hög nivå.

Men vilande människor på golvet avlyssnar de subtila skiftningarna i bashögtalaren. Akustiska analyser förmedlas av klangen i långskeppet. Till detta ser jag valvens rytmer. Vilande kroppar i ovanlig sättning. Kyrkporten öppnar sig mot två lökskalande kvinnor. Det  svarar mot himlen som inversen av en helig proportion. Allt blir Ett genom det gyllene snittet.