Kalgosång - Ljubica Cvoric och Marina Tomic

Lamentation, Ljubica Cvoric och Marina Tomic (Serbien)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni 2010 17:00-22:00 

Buba Cvoric och Marina Tomic sitter framför katedralens västportal på stolar med avsågade ben. De utför en gråtritual. Tillsammans ska de uthärda i fem timmar i snålblåsten. De bär ansiktsmasker som ska samla upp deras tårar. Från maskerna går plastledningar till ett kärl emellan dem. Detta är format som en båt. Mellan dem ligger en hög av gula lökar. Deras utbredda ben korsar varandra. Lökhögen omfattas av benfamntaget. Kroppskontakten är viktig. De har flyttat till olika länder och ses inte så ofta nu.  De ska skala lökarna tills inget finns kvar. Det kommer nog att svida. Fast om blåsten far iväg med lökångorna, så får de frysa, utan att det blir några tårar. Ett konstigt experiment är det. Lite otäckt. - Det påminner om flickan i sagan som ställs inför en omöjlig uppgift, säger kollegan Pino som ska dansa framför dem.


Men vad innebär deras klagan? Vill de gestalta ett hopplöst sökande efter mening, där allt plockas sönder? Vill de visa hur det svider att leva åtskilda, eller smärtan i det mänskliga mötet, när maskerna skalas av? Deras verk har tolkats som undersökningar av kollektiv identitet på gränsen till det omedvetna. Associationen till folksagan var dock oavsiktlig. Människor som passerade ut och in i kyrkan kom fram och lade kläder, eller filtar över dem. Också inslaget av medlidande och omsorg var oväntat. Viktigast var det gemensamma beslutet och kraften uthärda för att utföra verket. Dagen efter är de så starka att de lyser i sin gemenskap. I hemlighet har de blandat sina tårar i ett vigvattenkärl någonstans, berättar de.

(1660 tecken inkl. mellanslag)