Om sorgens anatomi

Jag tror man kan arbeta med ett tema för att göra texten mer ekonomisk. Underrubriken till Friktioner 2010 skulle kunna vara ”om sorgens anatomi”. Här kan vi skapa en ramberättelse som sätter konsten i spel. Performancekonsten måste uppfattas som utmaning och nödvändighet; många gånger, när vi ställs inför ett utmanande verk, frågar vi oss efter drivkrafterna bakom det. Det provocerande verket vittnar om något som vill komma till uttryck. Den kraften är skrämmande och rörande på samma gång. Vi möter det sublima.

Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern, det är spelrummet för festivalen. Konstnärsgruppen NNs korsvandring till katedralen som för-öppning skapar den vaga förnimmelsen av ett subtilt motstånd. Mats Nyberg med motorsågen som skär bitar ur trädstammen så att ett kors med en mänskofigur skapas. Den starka visuella och emotionella upplevelsen i att se Nito Vega och Nanna Castillo, två vackra unga människor, släpa en stor tyngd genom gatorna, barfota, klädda som offer; genom gator fulla av eftermiddagstrafik och lystet nyfikna blickar som förvandlas av medkänsla till stumma vittnesbörder. Verket vittnar om osynliga barriärer, om nödvändiga förberedelser inför mötet med Det Heliga. Det är domkyrkans perspektivportal som efterbildas i denna gest.  En gest, som gjorts möjlig genom Curatorn och Koreografens förmåga att se till mer än helheten; att se in i hjärtats hemliga möjligheter, så att verken får den klangbotten som de förtjänar. I andra änden har Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet som han målar genom att krossa växter och rödkrita till en emulsion, som blandas med vatten och kroppsvätskor, vilket lämnar spår som på museets väggar hålls heliga. Verket som tränger fram ur kroppens möte med naturen. Allt tänkande är omfattat, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, analysen, dokumentationen på löv som går mot sin upplösning, smärtan och hoppet. Sådan är sättningen och spelrummet för Friktioner 2010. Så låt oss tala om detta.

I denna omfamning är spänningen mellan kyrkan och likboden gestaltad. I det här fallet; den anatomiska teatern konstruerad för att tvinga ögat hos betraktaren att bli kvar inför de ruttnande förbrytarkropparnas uppskärande och de inre organens blottläggande. Man kan inte böja sig, eller falla ned avsvimmad i det smala åskådarfacken, som håller kroppen fast i åskådarpositionen också när medvetandet flytt. Här utspelas dödens ritualer, sorgens sista omsorger. Här samlas liturgier, symboler som pekar ut ur världen på många språk i Linus Raudsepps sorgespel.

Och sorgen sätter punkt för Blicken i axeln från domkyrkans Mariakapell till Akademins mest laddade och obscena plats. En blick som börjar i en mörk gudinnas öga vid randen av domkyrkans oktagonala omfattnig av högaltaret. Rakini Devi gestaltar vintergatans svarta blick i den sörjande Maria, som också är Kali och en kvinnlig påve och som betraktar Skapelsen; ett berg som ur mjölkhavet reser sig i väster över gråtande kvinnor. Så gestaltas festivalens inre kretslopp i ockulta tecken, allegorier, allusioner och symboler.

I slottskapellet rör sig två gamla kvinnor. De är bisarrt handikappade av förlängda fingrar i ett landskap med nylonstrumpor i beige kulör.  Kontrollerade, stiliserade manier med modersfixering och sexualneuros till klangbotten gestaltas i verket av Nordic Dumplings. Det finns en smärta och förlust som många i generationen 50+ kan känna igen. Mamma har försvunnit, fast hennes kropp är kvar i en karikatyr av liv. Det är ofattbart skrämmande att möta henne så ensam. Men under denna yta under ytan finns en lockande extas. Ja, längre in.

Öppningsceremonien. Slutet. I efterdyningarna tar minnet fasta på de retningar som under processen sublimerats på ytan av subjektets frusna klot. Det är genom en alkemisk process som konsten träder fram och tar gestalt på minnets arena. Det är katalogens arkiv som musealiserar dem och gör verken till Stilleben. Döende kommer vi varandra allt närmare. Allt närmare.

---

Det är uppenbart att tidsaxeln inte säger allt. I några tusen tecken inklusive mellanslag har vi här  dragit upp konturerna till ett helt annat tidsrumligt koordinatsystem. Festivalen är en lök. Genom att fortsätta skala oss in mot ett centrum där tårarna blir symboler för saknaden kan vi utföra hela beskrivningsritualen som en fenomenologisk reduktion. Verken träder fram ur dekonstruktionens disciplinerade nedbrytningsritual. Komposteringen magiska mirakel. Näring ur förruttnelse. Så blir Buba och Marina framför katedralen en emblematisk bild. I maskopi med katalogens text och läsaren, betraktaren kan den skifta ansikte oupphörligen. Verket kan bringa fram nödvändiga utryck ur dunklet som en poseimaskin uppkopplad mot omedvetna sidor i våra jag.