Det dubbelsituerade konstverket

Konstverket uppstår i en situation, men är avsett för en annan. Ur samspelet mellan verk och konstnär uppstår något, som förverkligas i relationen till en publik. Om verket bevaras i det kollektiva minnet får det en verkningshistoria. Denna behöver inte sluta verket, utan kan öppnas åter och åter igen i nya berättelser, som hänvisar till verket som källa.

Fenomenologin har rört sig en lång väg sedan Kant. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty påvisade en tendens till självmotsägelse där fenomenologin sluter sig kring en objektivitet. Denna motsägelse har sina rötter i Kants Kritik av omdömeskraften den som brukar kallas den tredje kritiken. Här berör Kant konstens roll som uttryck för den mänskliga kreativiteten. I den Sköna Konsten kommer något nytt till uttryck, något som har en potential att bli universellt och allmängiltigt. I den Sköna Konsten sätter kreativiteten regler för konsten. Det är kritiken som upptäcker och ger form åt regeln som i konstverket fortfarande befinner sig utanför det begreppsliga. Det är en anslående bild, men den håller inte för den moderna filosofens utfrågning. Här framstår modellen som en katastrofal reduktion av konsten. Verket som pekar mot en universell symbolisk form med ett öde att bli strikt och väldefinierat i en närmast matematisk notation har väldigt lite med konstverkets väsen att göra. Orsaken är att Symbolen i konstverket på detta sätt tenderar att skymma bort verkets funktion och position i komplexa situationer. Genom fenomenologiska utfrågningningar visar Merleau-Ponty att situationer är mångtydiga. Beroende av de frågor vi ställer i situationer får vi svar. När detta demonstreras i konstsammanhang kan nya tolkningar av etablerade verk lyftas fram som sätter konsthistorien i ett nytt ljus. Den universella objektiviteten i ett rent, universellt medvetande tonar bort som en dröm. En pervers dröm om makt kan man kanske tillägga.

Istället framträder tolkningen som ett spel mellan människor. Verkens symboler tar form i samtalet om konsten. Samtalet har inte den matematiska logikens form av ett obevekligt öde där varje aning slutar i en fastställd notation. Nej, samtal är lek och maktspel och här dras aktörerna in och tar form som subjekt inför varandra och verket.