Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig

SU-EN - händernas disciplin - avbrotten - klibbigheten - handgreppet som en fokuserad mynning

ur mina anteckningar om
Red String, av Jason Lim
med SU-EN som gästmedverkande
vid källan intill Lycksalighetens ö, 

kl 10 -12, Stadsträdgården,
Friktioner - Uppsala 13 juni 2010

Friktion – det som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast gripa tag i – detta är empati - Einfühlung i dess egentliga position innan begreppen tagit form; ändå i ett igenkännande, en möjlighet att sätta den personliga andens minneskonstruktioner mot något verkligen där. Intuitionen – igenkännandet av en form, anad, glömd, men gömd i notationssystemets potential. Allt som händer med oss som medvetna subjekt har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel.

Världen
träder fram
ur kroppen - och
vi kan
känna oss in i världen
genom att
motståndet
som friktionen ger
har karaktär.

Ett spännande samtal i efterdyningarna av Friktioner.
Svallvågornas starka energier håller på att lägga sig till rätta, så att vågorna i en lugn rytm slår in mot strandkanten. Saker ordnar sig och faller på plats som sandkornen rasslande vid gränsen där vatten och jord möts. Ny våg, ny ordning. Det rasslar.

Vi kom i ett samtal på Konstmuseet i Uppsala. Vi talade om katalogen till Friktioner, biennalen för performancekonst som SU-EN tillsammmans med Uppsala konstmuseum arrangerade för tredje gången fyra dagar under försommaren 2010. Den här gången har Uppsala domkyrka varit en tredje part i samarbetet.  Det var  Rebecka som är pedagog på museet och var koordinator för festivalen, Eva som utformat katalogerna tidigare år  och Kurt som för andra gången skriver texterna. Vi talade om texterna och katalogens struktur. Det finns en massa redaktionella val som behöver göras för att en katalog skall bli till. När vi samtalade om dessa valmöjligheter framträder en annan sida Friktioners verklighet för mig.

En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt, för att inte säga Produkten. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktion – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen.

Dokumentationen blir i sin ideala form en rapport över verkens verkan på världen. Genom den sköna konsten träder nya regler in i världen, skrev upplysningsfilosofen Kant i sin analys av skönhetsbegreppet och smakomdömet. Det kom att sätta agendan för modernismens konstnärliga utveckling. Konsten är i det moderna ständigt på flykt från trivialisering och på jakt efter nya retningar, riktningar, grepp – eller i det postmoderna underkastad den sublima erfarenheten av naturens överväldigande mångfald där verkens förmåga att generera mening i det oändliga kastar spelbrädet över ända. Reflekterande spelrummet mellan det sköna och det sublima. Se där har vi Konsten. Kan dokumentationen vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör i alla fall finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll. Men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar.  Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.