Förståelsens mirakel i skammens ögonblick

Tilda Swinton stötte jag på för första gången när jag fick låna filmen Orlando av en vän. Jag höll på med ett projekt kring Viktoria Benediktsson och hade halkat in på ett feministiskt spår genom Wirginia Woolfs (se bilden från Wikipedia commons) Ett eget rum, som ger en bra bild av kvinnliga författares villkor genom tiderna. Romanen Orlando spinner vidare på samma tråd och handlar om en man som lever för evigt, genom medeltid och renässans, men plötsligt förvandlas till kvinna och får se alla sina privilegier gå förlorade. Tilda Swinton spelar Orlando i Sally Potters filmatisering av romanen. Jag minns starkast hur bildernas undflyende kvalitet hade en nästan magisk verkan på mig. Min vän berättade att det var den bästa film hon sett. Jag kunde inte riktigt förstå det. Men jag tittade på flmen ett par gånger och laddade ned romanen, så att jag kunde grotta ned mig i några formuleringar om  konstnärens situation.

Så fick jag se Tilda Swinton igen i K-special, hennes film om Derek Jarman, och det gjorde mig nyfiken. Swinton har en fin och charmig attityd till kommersialismen som tilltalar min politiska oskuld. Men på andra sätt spelar hon sin roll i ett annat symboliskt universum än det som jag växte upp i. Hon gjorde sin första filmroll för Derek Jarman som prostituerad modell i  Carravaggio. Den konstruerade en homoerotisk triangelrelation med konstnärens målningar som noder i spänningsfältet. Vad händer med den religiösa symbolvärlden, när konstnären använder prostituerade som modeller för heliga personer? Håller kristendomen för dessa bisarra fakta? Eller snarare, hurhar kyrkorna lyckats härbärgera den sodomi, prostitution och promiskuitet som tycks vara helighetens följeslagare? Är det något bra, eller dåligt, eller helt enkelt oundvikligt?

För mig var det som en sida av verkligheten var förborgad ända till min trettioårskris. Det var något jag inte visste om språket och symbolerna. Jag hade ingen aning om att de kunda användas av andra för helt andra syften än de som var kända för mig. Visst hade jag läst åtminstone avsnitt av Decamerone men det var som den språkliga skandalen i Boccaccios texter bara gled av mig. Men när jag var i mitten av mina trettio år blev jag uppväckt av paranoja och sexuell besatthet som antog apokalyptiska mått. Jag behövde inte längre vara drogad för att höra erotiska undertoner i varje fras och som jag levde vidare med denna börda, så började jag långsamt få en ny symbolisk bio-geografi. Parallellt med mitt politiska universum uppstod ett erotiskt, och ett teologiskt, och ett filosofiskt universum. I slutänden stod jag där med en helt ny gestalt, en biografisk nod med öppningar mot flera inkommensurabla verkligheter.

Det var ungefär då som jag började läsa estetik på Uppsala universitet. Där mötte jag Ludwig Wittgenstein, Hegel, Kant, Augustinus, Platon, Schiller, Susan K Langer, Hans Georg Gadamer med flera tänkare om konst.

Innan jag kunde söka till forskarutbildningen måste jag komplettera med filosofi och konstvetenskap, så jag tog några filosofikurser och 20 poäng konstvetenskap.  Thomas Hård af Segerstad var min lärare och fantastiskt inspirerande, så att jag skrev långa fantasifulla essäer och pluggade in alla fakta med frenesi. Jag fick små guldstjärnor på skrivningarna och uppmuntran att fortsätta forska.  Jag minns att Thomas berättade om Caravaggios Maria Magdalena. Den och alla andra målningar av konstnären kan  man se och analysera i detalj på den underbara sajten Caravaggio.com. Där får man också stöd av goda kommentarer i text eller ljudfiler.

Thomas Hård är också en varm anhängare av Wittgensteins filosofi och han deltog på en rad symposier i anslutning till dåvarande institutionen för estetik. Wittgensttein var den store Filosofen på institutionen för estetik och jag läste hans Tractatus på tyska, engelska och svenska liksom delar av Filosofiska  undersökningar och började på det sättet gradvis orientera mig i en värld av språkspel och livsformer som överlappar varandra. En utsagas mening är dess användning. Nu började Boccaccios texter träda fram i ett nytt ljus för mig. I Decamerone berättas om en kvinna som åtrår en ung man. För att väcka hans intresse anklagar hon honom under bikten för att förfölja henne. På det sättet får hon den fromma munken att framföra budskapet om damens intresse för pojken i form av en varnings- och straffpredikan. Denne fattar budskapet och börjar uppvakta den längtande kvinnan och de hittar snabbt till sängs. Vad gör författaren i den här texten? Registrerar han ett språkspel, eller underminerar han språket, genom att undervisa om dess möjligheter. Ty den här scenen är ämnad att föda misstänksamheten. Den är avsedd att beröva läsaren hans eller hennes språkliga oskuld.  Jag vet av egen erfarenhet att det är världen som går sönder, nar jag inte längre kan lita på språket.

Så fann jag en fullängdsfilm av Derek Jarman. Den heter Wittgenstein, den handlar om filosofen och är filmad med samma ljussättning som Caravaggios målningar. Det är en homofilm om en homofilosof av en queeraktivist som är döende i aids. I Tilda Swintons minnesfilm berättar Derek Jarman hur han anklagades för massmord, när han kom ut med att han var HIV-smittad. Han berättar om sin sexualitet att den mest var platonsk, men att han legat med en massmördare en gång. Kanske ett subtilt skämt. Men filmen om Wittgenstein från 1993 blev en av hans sista, han dog i februari 1994. I filmen skildras filosofens hemliga homoerotiska kärleksliv och Wittgenstein anklagas av sina kollegor för att sprida en infektion, en filosofisk smitta.

Eskapader på Svartbäcksgatan 19

Berndt Nyberg ställer ut teckningar  på Gamla Katalin. Hela väggarna är fullhängda med teckningar i blyerts och tusch. Erotiska motiv blandas med moraliteter. Hela konstnärens spektrum är med. De tidigaste tuschtecknngarna är daterade till tidigt 60-tal. Det är en enastående upplevelse. Bilderna har följt mig under större delen av mitt liv. Jag har sett dem växa fram och haft dem framför mig på väggarna i många år under min uppväxt.

Landskapet i bilden av golfspelarna är utsikten från pappas hus i Hammerdal. Jag har sett den så många gånger att den tycks andas i mitt medvetande när jag tänker på  den.  

Tabelltest

grönsaksbeställning via G docs. Ett testblad

En portal

papegojan, akvarell, KWN

Som ett drivande skepp, en kapare i okända vatten, fast i mörker och kamp mot naturens överlägsna krafter. I natten skriver jag mig fram mot morgonrodnaden. Det kommer en ny dag och vandringskängorna ligger vid mina fötter som löften.

I kväll läste jag ut boken Pirater, som min dotter lånat på biblioteket i Tierp. Hon sa att jag måste läsa den, så det har jag gjort. Med glädje måste jag tillägga. Efter en något famlande början blev berättelsen lika levande som en äkta 1700-tals roman. Men varför känner jag igen mig så. Säg inte att jag läst boken förut! Den kanske liknar en annan bok. Fanny av Erica Young?

Kanske är det berättelsens magi som driver som en dröm tvärs igenom rumtiden. Alla berättelser öppnar sig mot varandra i en labyrint. Snarare en gordisk knut. Det som binder världen i dess form är alla berättelserna som väver samman i en olöslig förening.

Jag driver genom århundradena sjunker in i 1400-talet i Vendels kyrka. Finner de gamla vägarna genom en blandning av envishet, hjälpande händer och intuition. Så självklart det är att vägen mellan Örbyhus och Vendel följer den gamla landsvägens sträckning. Det är på medeltidens vägar vi finner våra nya stigar och jag ser framför mig hur korta sträckor röjs av så att de gamla vägrenarna åter får famna vandrarens stav. Jag har funnit en pilgrimsfärd till Jerusalem där en sextonårig pojke från Örbyhus var med. Året var 1425 då 150 ädlingar från Kalmarunionens riken följde kung Erik av Pommern till den Heliga graven där några av dem dubbades till riddare. Portalen är berättelsen.

En minnesbild

Plötsigt ser jag mig själv på ett av mina gamla fotografier. Det är på skulpturmuseet Lousiana i Ddanmark 7 aug 2005. Jag ser ut som en äventyrare. Jag kommer från Ale stenar där jag fotograferat soluppgången. Fantastiska bilder! Jag tältade nedanför klinten alldeles vid havet. Vågorna slog öronbedövande mot strandstenarna hela natten.

Tre Mariabilder

Här är tre Mariabilder. Den första är Maria i Tegelsmora kyrkas altarskåp. Hon håller ena handen under sitt bröst och ser upp mot Kristus som tronar full av sår. Jag antar att hon föreställer Den ammande Maria som avbildas i skulpturen på Historiska Museet i den andra bilden, men att två olika situationer satts samman. Jesusbarnet har redan vuxit upp, dött och uppstått, fast Maria samtidigt räcker fram bröstet åt honom att dricka. Den ammande Maria har med flykten till Egypten att göra, pilgrimsfärden i Jakobs efterföljd. Den tredje bilden av Maria är en blyertsteckning av Maria och barnet, som verkar vara några årredan och sitter i mors knä. Marias nakna bröst i altarskåpet ser oändligt ensamt ut.

Jag försöker i min teckning rekonstruera de utplånade dragen i bilden av detta barn i en kvinnas knä. Utgångpunkten är en Mariabild, men långsamt går det upp för mig att jag kanske håller på att lyfta fram en sorg, en förlust i form av barnet som gick förlorat. Det är inte längre min förlust, utan en sorg som jag delar med så många.

Idag fick jag lära mig om ett främmande gravskick som fanns i Sverige, innan man på sjukhusen började kasta döda barn i soporna, som man ville göra med min son Henrik. Tidigare kändes problematiken mer akut. Man ville inte skylta med döden, så döda foster kunde inte begravas. Man ville inte heller vanhelga döden på det sätt som senare blev accepterat under en period. Så man stoppade barnliket i kistan tillsammans med en vuxen som skulle begravas.

Det är egendomliga saker som kommer fram, men det är inte det väsentliga. Istället känns det som om arbetet med att ge det förlorade barnet en gestalt är universellt och väldigt nära det rent mänskliga. Sorgen har faser då smärtan tar med den älskades ansikte in i glömskan. När man inte orkar sörja går sorgen sin väg och bär med sig ett förlorat ansikte. Det finns kvar som en frånvaro, med en egendomlig motståndskraft. Den utplånade ytan lyser med sin tomhet.

Jag köpte ett hjärta i rakubränt lergods av Elisabeth. Jag visste med det samma att det hjärta jag ville ha var ett som hon ville kassera för att en flaga av glasyren fallit bort, eftersom två hjärtan smält samman i ugnen. På mitt hjärta finns en vit fläck, som vittnar i mitt liv om en förlust. Som påminner mig om den inre dialog jag förde med min nu döda son och hur jag satt med hans kropp i min famn och tackade honom för att han kommit och kämpat så utan att släppas in i världen.

DET KÄNNS som om mitt döda barn vittnar om mitt liv. Jag kommer inte in i livet, utan förblir i marginalen, ständigt beredd att säga tack nu går jag. DET KÄNNS som om varje gång jag försöker tala om att jag behöver något får jag påminnelsen om att jag inte kämpat mig igenom svårigheterna och att det finns starka krafter som kommer att gå till rätta med mig om jag ens försöker.

Jag är inte ensam om den känslan heller. Många mänskor lever halvt utplånade, som bleknade fläckar i familjeporträtten. Jag kramade en man häromdagen som så på mig med sorgsen blick och sa:
- Det känns inte som om det finns någon plats för mig i världen.
Jag ville, men kunde inte trösta på annat sätt än att vara stilla en liten sekund.

Till Järn Hans

Om jag älskade dig på ett sunt sätt, skulle jag då vara så rädd för att ringa till dig? Jag kämpar med en inre mörk figur som blir påtagligare för var minut. Det finns en kärlek i den personen inom mig som vill komma fram men inte vågar. Jag känner det, men måste liksom dra fram varje erkännande ur den gestalten, utan att se en ljusning. Kanske är den där dunkla mannen en främling, ett misshandlat barn som gått bort från mig för länge sedan, men alltid längtat hem. Nu kommer jag hem till mig själv och jag känner inte igen mig. Den som kommer tillbaka har förlorat kontakten med den som nu trivs i vardagsrummet och ockuperar datorn hela kvällen.

Det känns som stora mörka fågelvingar närmar sig och redan sveper om mig med långsamma rörelser. Berörd är jag av den stora svarta svävaren, jag kan inte kalla den fågel och inte för ängel. Ett svart vatten är det som inte sköljer rent, utan behagfullt lägger en hinna av tusch över mitt skrivpapper. Gång på gång sveper vingarna över pappret och drar mina tankar med sig mot ett djup som jag inte trodde delade mig i två världar.

Om jag älskade dig skulle jag gå i mörkret på det här sättet då. Uppenbart ja, svarar penseldragen som ritar en drake på mitt brev. Jag skriver ingen adress, det kommer fram ändå och jag älskar faktiskt dig fast jag flyr in i mörkret. Otröstlig går jag bort och längtar efter dig, fast du gärna skulle hålla om mig och försäkra mig att allt är gott och bra och jag din trygga vän.

Så vem är jag då som gömmer mig i mörkret nu och ser mot stjärnorna och hoppas att björnen skall komma med sin starka andedräkt och krama mig med ramar fulla av klor och omsluta mitt huvud med ett gap fullt av vilddjurständer? Som gnistrande knastrande kol tittar jag tillbaka på din blick och ler, medan jag sträcker ut mig tills jag når högre än himlen. Skräcken är jag och fasans makt som fascinerar, binder och förkväver livslängtan, dagsljustörst och värmevilja. Gömma mig är vad den viljan vill mig nu som gör mig svag och dåsigt längtansfull till gamla nedsmutsade stränder långt från hoppets glada bergsmassiv. Träskmarkernas herre har mig i sitt grepp och säger nu att det är dags att vända hem. Jag har gått för långt nu ska jag tillbaka till mitt läger och vrida mig i kända plågor för att jag ännu inte riktigt vågar rida på svanens rygg över sjön till ensamhetens ö.

Vägen till Nådens vågskål

Jag målar labyrinter. Det är meditationer kring pilgrimstemat som en resa inåt. Här är allting återkomster. Det finns inte någon linje som inte spelar den dubbla rollen av insida och utsida två gånger. Som i mitt liv när jag känner igen mina minnen i försoningens spegel, när jag nu möter liknande situationer med en ny utrustning. Jag ser världen i Nådens vågskål och det är Yttersta domens närvaro här och nu, från evighet till evighet. Jag visste det inte förut, men tror det nu, att det är Nådens vågskål vi som möter i våra vandringar, på nytt och på nytt, tills domen inte längre är någonting att vara rädd för, utan ett verktyg för tillit och förnyelse.

Men om en björn

Men om där nu i mörkret funnits en björn, vad skulle jag tänkt och känt och drömt. I skogen står jag och ser upp mot himlen där tusen starka stjärnor glöder mellan svarta trädkronor och jag känner mig alldeles trygg. Kanske fanns det en björn i trakten, men den var inte i rörelse där jag var. Men om björnen varit där och jag fått höra hur en gren knäcktes i det svarta mörkret i undervegetationen, vad skulle jag då... Det är hur människan beter sig när hon hamnar i besvärligheter som visar hennes rätta natur, tycks Thomas a Kempis mena i sin lilla handbok till klosterbröderna som bär titeln Om Kristi efterföljd. Det var nu inte den här nattens problem, ty jag stod där och kände mig omgiven av änglar, så trygg och lycklig var jag som följt mitt hjärta och gått ut i skogen för att sova under stjärnorna. Och jag var tacksam mot dessa väsen och för den nåd jag fått att ha dem omkring mig, så för mig var allting annorlunda. Jag kände inte rädsla eller ånger, utan vilade i försynens famn. Det var ju kanske inte alls vad jag förtjänade, men nåden var större än jag kunde drömma om. Det var som om jag mött himladrottningen Maria och blivit innesluten i hennes skyddande mantel. Jag, som själv väckt björnen i mörkret utanför en medmänniskas trygga nattläger, får nåden att sova tryggt i markerna och att be mina böner utan prövningar. Jag känner mig skamsen, men befriad, och hoppas att jag lärt mig något. Människan kan vara god i prövningens stund och innesluta i sina böner också den man som går med björnar över tallhedarna.

I Dig möter jag Gud

Tag emot min kärlek. Jag är en stark själ som älskar trofast. Jag vill infoga dig i mitt livspussel på något sätt, men det finns ingen självklar form som jag ser det. Mitt liv utvecklas i väglöst land och jag tar tag i de uppgifter som hamnar i min väg, men jag vet inte alls vart det bär. Det är en gåva att leva i kärlek, jag känner mig förälskad och kan ta emot kärlek från så många håll. Här är mitt hjärta. Lyssna på det en liten stund.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mera, men jag fortsätter och låter tangenterna gå under fingertopparna. Det liknar vandringen på en stig som man kan gå i mörkret. Det finns säkra platser för alla fingrarnas nedsättning och för varje steg på tangentbordet växer det fram en text framför mina ögon, utan att jag behöver se vad fingrarna håller på med. Ja, ögonen uppfattar texten och tankarna som dras fram ur det omedvetnas mörker får styra händernas aktiviteter. Det är en resa i de imaginära tidsrummen.

Jag tänkte på det när jag stod under den ljusa natthimlen i en gallrad tallskog i norra Hälsingland härom natten. Jag tittade upp på alla de glödande stjärnor som aldrig får chansen utan mörkret på jorden. Dagsljus, lampor, ja till och med månsken får dem att blekna och stiga undan. Men här hade jag hittat en plats där jag kunde vara tillsammans med stjärnorna. Natten var vänligt varm. Jag tittade in i det absoluta mörkret i den omgivande skogen och kände mig alldeles trygg. Då tänkte jag att jag den natten befann mig i direkt anslutning till tre helt skilda tidsrum. Jag hade nyss vaknat ur en intensiv dröm, jag stod i skogen intensivt medveten om min närvaro i världen i denna främmande skog och jag kunde i mina tankar röra mig i min vanliga verklighet. Nu sitter jag och skriver om denna händelse som var så symboliskt och känslomässigt laddad för mig och det innebär att jag distanserar mig till händelsen, samtidigt som den blir ett kraftfält för samspelet mellan mina tankar och händernas aktivitet som föder fram texten på skärmen. Ett minne, nu nedskrivet och verksamt i en elektronisk miljö som snart blir en del av mitt kontaktyta på webben. Tanken om tre världar ständigt samspelande i människans liv. Dessa dimensioner är kanske universella: Drömmen, tanken och sinnevärlden. I den världsväv som utvecklas ur deras samspel framträder de bärande symbolerna, med vilka vi fattar världen som värld.

När jag älskar är du i mina drömmar, mina tankar och min sinnevärld. På olika sätt tar allt som jag upplever i dessa dimensioner stöd i relationen till dig. Du sätter an den ton som jag möter världen med. Så skapar du mig, så att jag kan växa och förändras bortom mina egna gränser. Det är kärleken i ingenmansland, som vindspejare i tomrummet mellan starka maktsfärer. Mellan två symboliska verkligheter rör sig en sakta vind och jag sträcker ut alla mina sinnen för att uppfatta minsta förändring.

El från värmepannan

Jämför mitt inlägg i Demokrati utan gränser. Se även en intressant diskussion på Alternativ.Nu
Drömmen om ett intelligent elverk för villan verkar vara närmare än jag trott. Jag såg Isabella Rosellinis program där hon mötte Dean Kamen. Han visade ett elverk baserat på stirlingmotorn. Det skulle kunna göra en by självförsörjande på elektricitet. Man ställer den ovanpå en dynggrop och självtrycket från den metangas som produceras räcker för att driva elverket. Jag sökte på stirlingmotor och elverk och fann en artikel Ny Teknik nov 2006 om en tysk villaägare som skaffat ett stirlingbaserat elverk till sin värmepanna.

Det enda problemet villaägaren i reportaget drabbades av var att hans ordinarie elleverantör numera inte ville ha med honom att göra, utan hade kapat kabeln till hans hus.

Elproduktion är politik, makt har med kontroll av teknologi att göra. Men jag hoppas att produktivkrafterna och människors goda vilja kan skapa om världens energibalans. Ny Teknik 19 aug 2008 har också en artikel om planerad svensk produktion av soldrivna elverk med stirlingmotorer.

Öppet brev till Küllike Montgomery

Küllike Montgomery gav min bror en uppläxning för något som hände för 10 år sedan. Hon höll på med en guidning i Bror Hjorts hus under Lars Wilks' utställning där, när en man attackerade Wilks' skulptur Babels torn med hammare och såg. Hon gick ut och sa åt mannen, som svarade att han hade stulit vitala delar av Wilks' skulptur och legitimerade sig. Uppenbarligen ville han bli polisanmäld. Ett barnsligt upptåg och en helt onödig provokation. Küllike ringde upp konstnären och berättade om händelsen och han blev upprörd och skakad. Varje del av det femton meter höga tornet är viktig för hållfastheten. Så mannen utanför museet utsatte många människor för fara. Nu ville Mats Nyberg vara med i en utställning i Bror Hjorts hus och han skulle få veta hur museet såg på hans handling.

Men Mats var oförstående. - Jag är skulptör, sade han, och om jag skulle gjort något med Wilks' torn, så hade jag bara lämnat sågspån efter mig. Men det har jag inte gjort. Det var min bor som gjorde det här. Har är kulturvetare!

-Så då var det alltså ett konceptkonstverk? Küllike Montgomery ville inte längre diskutera saken. Det var som om en kyla spridde sig emellan dem, när det blev klart att mannen i trädgården för 10 år sedan inte var skulptören Mats Nyberg utan estetikdoktoranden Kurt Nyberg.

Där ute i kyla befinner jag mig. När Mats berättade historien för mig fick jag känslan av att något av iskylan i mitt intellektuella landskap rann in i verkligheten mellan dem och lade sordin på stämningen. Men det är klart att Mats fick en rejäl revansch när har kunde tillrättavisa museichefen.

Jag tänker på min tid med kulturvetenskaperna, som är borta för länge sedan. Under 12 år lärde jag mig att hantera tankar och modeller i ett landskap som visade sig obefolkat Det finns inte tillräckligt många som är kvalificerat intresserade av det omvända perspektivet för att jag skall kunna fortsätta min forskning. Jag satte samman fragment av tänkande från två millenier för att göra mig en bild av förrenässansens föreställningar om optik och bildframställning. Jag gjorde mig en uppfattning, men kom aldrig tillräckligt nära idéhistoriens stora hjältar. Det jag höll på med var kanske för parentetisk, eller så var mina ansatser inte tillräckligt klara för att jag skulle hamna i några diskussioner.

Men jag gjorde alltså ett konstverk 1999, när jag attackerade Lars Wilks' torn. Det var mina avsikt, men inte förrän nu har verket blivit officiellt erkänt som en del av konstvärlden. En museichef har attribuerat mitt verk till en konstnär och betecknat det som ett omoget tilltag. Skillnaden mellan att jag som bara var en forskarstuderande i estetik och att två legitima aktörer i konstvärlden diskuterar mitt verk är avgörande.

Konst är det som vi kallar för konst i konstvärldens institutionella kontext. Detta är en drastiskt förkortad variant av Geoge Dickies definition, som visat sig ha en stor livskraft i den konstteoretiska diskussionen. På denna definition stödjer sig Lars Wilks, när ha gör sina provokativa installationer i legitimitetens utmarker. Konstnären har rätt att göra saker som överskrider status quo. Wilks har rätt i sak. Konsten skapar ett eget legalt rum där upphovrätt är länkat till verkshöjd.


Det var detta utrymme som jag ville pröva med min aktion. Problemet med den var att jag inte var konstnär. Men frågan om verkshöjd bör inte ha med detta att göra tyckte jag. Därmed var min handling också ett ifrågasättande av Dickies, eller åtminstone Wilks' version av hans teori. Min handling var en kritisk handling som tolkade verket och förde det vidare. Jag kopierade Wilks' strategi i en handling som accentuerade repetitionen och gjorde mig till en del av en dekonstruktiv strategi för att konsumera hans verk och göra det till mitt eget på ungefär samma sätt som två konstnärer senare utsåg kronofogdemyndighetens bortförande av Omfalos från naturreservatets område till ett separat konstverk genom att kalla handlingen för Enleveringen av Omfalos.

Vad jag gjorde var att jag tryckte en träbit och en tegelsten mot Wilks' skulptur och förklarade att de på detta sätt blev vitala delar av skulpturen. Sedan förstörde jag dem genom att såga brädan i bitar och slå sönder tegelstenen med en hammare. I ett brev till museet och konstnären förklarade jag min handling i detalj och bad dem att intyga äktheten i mitt verk. De vägrade, men uttryckte sitt missnöje genom att tala med personer som jag var i beroendeställnig till.

Jag kopierade handlingar som Wilks använt. Genom att trycka föremål mot hans skulptur lät jag dem bli vitala delar av densamma i en tolkning av Wilks' strategi att doppa träbitar i havet och förklara dem för drivved innan han införlivade dem i Mimis. Mitt anspråk på äkthetsintyg var ett sätt att göra mig till konstnär i analogi med Wilks' tilltag att utse en stad till sitt konstverk och kräva legitimitet för detta.

Föremålen som uppstod genom min aktion använde jag som utgångpunkt för en serie föredrag på olika kulturföreningar. Mina föredrag väckte munterhet och intresse för det mesta, men någon framgång som konstnär fick jag aldrig.

Inte förrän nu har jag fått ett erkännande av mitt verk. Museichefen Küllike Montgomery har attribuerat verket till en etablerad konstnär och därmed torde verket vara uppskattat av en person med korrekt position i konstvärlden. Det är likgiltigt att hon inte tyckte om verket, det viktiga är att hon inte kunde förstå det som något annat än ett verk av en konstnär.

Mitt verk har blivit ett ökänt verk, en plump i en existerande konstnärs opus. Fenomenet kallas spuria. Personer som inte kan erkännas, men som gjort något som inte kan glömmas kan transporteras ut i glömskan genom att deras verk attribueras till erkända personer. På detta sätt har till exempel ett större antal författare infogats under ett enda författarnamn i fallet Johannes Chrysostomos. Ett i sanning bysantinskt förhållningssätt hos en museichef i den gamla akademistaden Uppsala.

Mats Nyberg i Konststuga vid Järnboden i Harg

Foto: kwn 2009

I morgonsolen fick Mats Nybergs hand ett inre ljus som skulle kunna vara hämtat från Rembrant. Installationen är avsedd att vara permanent,

Det var så roligt att vara med i karnevalståget. Först hade jag lite svårt att finna min grupp, men sedan hade vi det härligt tillsammans i flera timmar av rytm, dans och gemenskap.

Många kantade karnevalstågets väg och glada människor dansade med lite grann i trängseln. Tänk att få dansa på gatorna. Det är toppen och jag vill vara med om en karneval nästa år igen.

Kulturernas karneval 16 maj

På lördag 16 maj är det karnevalståg i Uppsala. Jag skall gå med fast jag aldrig lyckades få fatt på Maracatu-rytmerna. Jag har målat ett standar, som jag ska bära i tåget.

Om Turid

Min vän Charlotte sjöng en visa om kärlekens smärta för mig. Den är vacker som en 1400-talsminityr. Melodierna väver sig om varandra som bladornamentik i en frodig medeltidsillustration till Romanen om rosen, den första romanen som lade grunden till alla våra begrepp om romantik.

När jag hör Charlotte kommer jag att tänka på en av den progressiva musikrörelsens mest spännande sångerskor. Ingen sjöng med sådan intensitet som Turid. Nu är hon nästan bortglömd. Men några låtar finns på YouTUbe. En läckerbit på 35 sekunder ur Selma världserövraren ger en god uppfattning om Turids trick. Lyssna gärna på Balladen om BB också. Jag hittade texten till Selma... som är skriven av Margareta Lundmark, den handlar om en kvinnas bittra öde i bostadsdjungeln där den sista boningen till slut gör henne till ett med jorden. Det är en typisk Turidlåt med andra ord,mjuk, melodisk, melankolisk, klagande och förbannad på samma gång. Det var också Turid som sjöng in Flamma Stolt... tillsammans med Jan Hammarlund. Den handlar om att bränna flaggor. Den blev åtalad. Sin tids rondellhund var den. Men Turid är en innerligt älskande människa:

"amerikaner, nota bene, vi vill inte bränna er. vi vill bara, vi vill bara, bränna erat jävla stjärnbanér"

När jag tänker på Turid är det ändå ofta hennes tolkningar av folkvisor som sjunger inom mig. "Sakte dansen trå - danse ikke gråte nå..." till exempel är en fras jag aldrig glömmer.

Skolporträtt av Irja

Idag gjorde jag färdigt en teckning av Irja, som hon beställt. Det var hon som förklarade sig nöjd med den. Jag skulle annars ha suddat ut näsan och ögonen och gjort om dem. Nu tog jag istället ett foto. Kanske gör jag ett nytt försök med att teckna av samma kort senare

Se Roslings värld

Även jag har blivit Hans Rosling fan! Se filmen Roslings värld på SVT på TV eller på webben. Ett par riktiga klassiker till föredrag finns på Hans' blogg http://roslingsblogger.blogspot.com/

Man kan pröva hans statistikprogram on line på siten Gapminder. Det är upplysande och helt revolutionerande fakta om en värld som snabbt förändras till det bättre i vissa avseenden. Glada nyheter som ger hopp.

Majstång och frihetskamp

I den medeltida kalenderna firades korsmäss 3 Maj, något som kristna aktivister tagit upp igen och förvandlat 1 Maj till en upptakt till korsmäss. Det har varit en internationellt spridd festdag i den katolska världen tills påven tog bort dagen från den liturgiska kalendern 1960. I Mexiko bevarades dock dagen som helgdag, eftersom det var en varmt omhuldad festdag för byggnadsarbetarfacket. En hel del av urgamla karnevalstraditioner lever kvar här. Bland annnat väljs en Majdrottning och ibland reses majstång.
("The Day Of The Holy Cross - May 3rd", Judy King )
När jag läste om 1 Maj så blev jag nyfiken på majstångens historia och hittade en artikel som jag läst tidigare med stor förtjusning. Den finns lyckligtvis tillgänglig på det öppna nätet. Det är "Liberty caps and liberty trees", av J. David Harden först publicerad i Past & Present , Feb, 1995 .

Författaren utreder sambandet mellan majstången med frihetshatt i den amerikanska revolutionens ikonografi och frihetsträdet som blev en symbol för den franska republiken. Här uppstår ett skrämmande sammanträffande, eftersom det frihetsträd som symboliserade det amerikanska upproret i Boston 14 augusti 1765 pryddes med en minnesplakett 11 september samma år.

Att majstången i Amerika har dessa konnotationer av uppror mot ekonomiska orättvisor kanske ligger bakom 1 Majfirandet, eftersom generalstrejken för åtta-timmars dagen inleddes i Chicago 1 Maj 1886. Frihetsmössan omformad till en klämtande klocka får en klarare innebörd genom detta.

Enligt den franske biskopen och frihetsledaren Henri Gregoire som skrev en essä om frihetens träd, en symbol för den nya republiken, planterades det första frihetsträdet i Vienne 1 Maj 1790. (Harden s10) Gregorie kämpade för frihet åt förtryckta judar och för slaveriets avskaffande. Han följdes till graven 20 Maj 1831 av 20 000 människor, många av dem svarta och judar, enligt Wikipedia.

Vi vet från andra källor att Gustav III, som även han använde frihetshatten som symbol var engagerad i kampen mot anarkismen, som han såg som en fara för alla monarkier i Europa. Hans sista stora krigsprojekt var ett försök att, med stöd från Ryssland gå in i Frankrike med 30 000 man för att rädda landets monark och sätta stopp för anarkismen som spred sig i landet. (Bidrag till konung Gustaf III:s historia av Ivar Ejlert Schartau, 1826) Skottet på maskeradbalen 16 Maj 1792 ledde till kungens död och satte stopp för dessa planer. Även här spökar frihetshatten. I Paris gavs samma vår Voltaires pjäs Caesars död, där scenografin hämtats från en målning av David med samma motiv. Skisserna till denna målnng gjordes i den romerska villa där den tyske författaren Winkelmann fann framställningen av frihetshatten på en stång och länkade den till hstorien om hur Brutus och hans medhjälpare sprang genom staden och utropade tyrannens död med frihetshatten som ett tecken på en lans. (Harden s 13)

Chicagomartyrerna och 1 Maj

Bild: från Anarchy Archives: Haymarket massacre

1 Maj firas till minne av dem som dömdes till döden som anstiftare till oroligheter i Chicago i samband med en generalstrejk till förmån för åtta-timmars-arbetsdag som utlystes 1 maj 1886. Anarchy Archives har en rad resurser för vidare forskning kring Haymarket-massakern i Chicago. Lägg märke till frihetsmössan som formats om till en klocka, på den lilla bilden i centrum.

Första maj är en dag att minnas de fyra anarkisterna - chicagomartyrerna - som den amerikanska staten dömde till döden för deras åsikters skull.

"Samma rubriker då som nu - om vi inte gör något åt det", Mikael Altemark, Yehlah, Måndag 08 april 2002
http://www.yelah.net/articles/kronika02040

År 1886 hölls ett möte i Chicago lett av en grupp anarkister som krävde att åttatimmars arbetsdagar skulle införas. Mötet ägde rum i Haymarket Square och slutade väldigt olyckligt. En bomb kastades mot polisen som började skjuta mot demonstranterna. Detta är kallat Haymarketmassakern. Polisen grepp ett antal av de organiserade arbetarnas ledare och antingen sattes de i fängelse eller blev de avrättade.
Det framkom senare att det var poliser som hade kastat bomben. Till minne av ”Chicagomartyrerna” och för att samordna kampen om åttatimmarsarbetsdagar förkunnade Andra internationalen 1888 första maj som generalstrejkens dag.

"Första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag", Michaela Olofsson, Furulunds webbtidning 2008-04-30
http://webnews.textalk.com/se/article.php?id=323942

De första 1 maj demonstrationerna samlade 150.000 människor på 22 platser i Sverige.

I engelska Wikipedia utreds frågan om vem som kastade bomben. En del anarkister har hävdat att det var en provokatör anställd av polisen eller Pinkertons detektivbyrå som slängde bomben, men detta motsägs av vittnesmål från flera aktivister som sagt att bombmannen var en av deras egna.
http://en.wikipedia.org/wiki/Haymarket_Riot#Who_threw_the_bomb.3F

"Blodiga oroligheter utbröt med dödsoffer både bland de strejkande och polisen. Sju strejkledare greps och dömdes till döden efter summariska rättegångar. Av dessa avrättades fyra, en tog sitt liv och två fick dödsdomarna omvandlade till 15 års straffarbete."

"Sundsvall, 1890", Jacob Wiberg, Populär Historia 3/2001
http://www.historiskamedia.se/o.o.i.s?id=43&vid=612

Åtta kända anarkister anklagades för bombningen, och att sju av dem var födda utomlands fick den lokala opinionen att svänga till demonstranternas nackdel. Sju dömdes till döden och efter överklagande återstod fem, varav fyra hängdes 11 november 1887, eftersom den femte tog sitt eget liv med hjälp av en insmugglad dynamitladdning. Men 1893 benådades de tre överlevande av guvernören i staten Illionis, som konstaterat att rättegången varit grovt orättvis. Såväl domaren som juryn var enligt guvernörens rapport jäviga, utvalda av åklagarsidan.
"Haymarket Riot", West's Encyclopedia of American Law
http://legal-dictionary.thefreedictionary.com/Haymarket+massacre


Haymarketmassakerns efterspel gav möjligheter för andra Internationalen att på visa betydelsen av en gränsöverskridande kamp. Åklagarna försöker skapa sprittring i den fackliga kampen, men maktens ränker avslöjas och krisen skapar en global sammanhållning kring ett rimligt krav på begränsade arbetstider. Samma konflikter dominerar dagens samhälle, men arbetena idag är snarare vid tangentborden på datorerna, än vid de löpande banden.

Om elden

Jag tog en promenad idag med min vän Gunilla. Vi talade om eld och Valborg. Jag vet iinte så mycket om religiösa och rituella funktioner av eld, men däremot är jag väldigt intresserad av elden som ett av de fyra elementen.

I Förvandlingarnas bok I Ching, den kinesiska orakelbkoen kallas elden för "det vidhäftande" och jag kan inte låta bli att tycka att den definitionen är väldigt träffande. Elden är beroende av materia som kan förbrännas. Lågorna är som ett klister på det brinnande materialet. Även om man talar om förbränning i andra biologiska sammanhang kan liknelsen vara belysande. Elden klibbar sig fast och förvandlar den fasta materien till mera grundläggande beståndsdelar. Det blir kolxider i gasform och aska i fast form. Saker förvandlas till pulver och gas. Drömmar utplånas, framtidspalnder går om intet. De osannolika mönster som livet lämnat efter sig upplöses i hettan.

Vårkasen är ett sätt att ta farväl av det som varit. Ett sätt att bereda sig på att möta det nya som föds ur askan. Än en gång skall det lokala tidsrummet växa fram och ta färg av våra drömmar. Elden lämnar ett märke efter sig där allt är förbränt. En nollpunkt som blir referens och distanspunkt för våra strävandens relativitet. Vi kan mäta det vi har mot det som inte är. Vårt tidsrum är i denna jämförelse alltid något. Där börjar meningen byggas.

Open Heart Choir konsert Uppsala 7 juni

Jag har gjort utkastet till affisch för konserten. Det är Sofia Elenäs som målat bakgrundsbilden. det gjorde hon på målargruppen i församlingshemmet i torsdags, när hon var ensam där medan vi hade ett möte en trappa ned. Texten och fotot har jag fått från Dana Hafford. Han fördelar ansvaret för olika uppgifter i kören det här året och jag valde att göra affischen, efftersom jag håller på och tränar på mitt layoutprogram Scribus, som är Open Source och gratis att ladda ned.

Det blev lite vilt, men ändå rätt kul tyker jag. Texten och bilden i översta bubblan kan ses som ett ansikte på en person som sjunger. Sedan bildar ellipserna ett sammanhang som också ger adresslapparna en grafisk samklang med resten. Färgerna har jag valt med utgngspunkt från färgskalan i bilderna.

Hermes, Jakob och stenarna i Lena

Jag funderar över sambandet mellan Bibelns Jakob och den grekiska mytologins Hermes (länkar till Wikipedia). Det är de resta stenarna längs åsen norr om Lena kyrka som är upphovet till mina funderingar. Dessa ansluter, enligt arkeologen Alf Ericsson i artikeln Fallos och resande (2003), till en tradition att resa stenar som sträcker sig tillbaka till tidig bronsålder i vårt land. De äldsta är nästan samtida med Gamla Testamentets gestalter.

Både Hermes och Jakob har med resta stenar att göra. Hermes var handelns gud och en förmedlare mellan Zeus och människorna. Hans bild dekorerade stenar som restes vid vägar och gränser. Jakob var liksom Hermes en lurendrejare och en smart affärsman och han gav upphov till den kristna kyrkan. Jakob gjorde ett kontrakt med Gud som uppenbarade sig för honom vid Betel, när han var på flykt från sin familj efter att ha lurat sin bror på faderns välsingelse. Kontraktet beseglades genom att han reste en sten och smorde den.

Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran. Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova där. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den. Och se, HERREN stod framför honom och sade: “Jag är HERREN, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag giva åt dig och din säd. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat dig.”

När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: “HERREN är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!” Och han betogs av fruktan och sade: “Detta måste vara en helig plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.” Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja därovanpå. Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat Lus. Och Jakob gjorde ett löfte och sade: “Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig bröd till att äta och kläder till att kläda mig med, så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall HERREN vara min Gud; och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde.”Bibeln online

Filmen blev en blogg

När fredagen kom var jag i upplösnisng tillstånd och hade inte kommit någon vart med att bjuda in till filmvisningen på Verkstan/Valegården. Jag insåg då att jag måste fråga mig själv om jag verkligen skulle visa filmen.

Nej, blev det överraskande svaret. Jag var kluven, men bestämde mig för att avblåsa filmvisningen, utan att ha någon annan plan istället. Då inträdde en ny process, där jag började söka argument för att inte visa filmen. Snart stod det klart för mig att jag hellre ville göra något verkligt positivt den här helgen och att filmen berörde mig illa eftersom det var nästan årsdagen av min kris som kulminerade för 23 år sedan i mitten av mars då jag accepterade att läggas in på mentalsjukhus. Det var min mardrömsvision om att mordet på Olof Palme var en osynlig statskupp som fick mig att gå sönder av rädsla. Filmen Zeitgeist verkar bekräfta den bilden och det berörde mig starkt. Men jag vill inte bekämpa detta onda genom att se det i ansiktet nu. Jag vill göra något positivt istället. Vara i och skapa situationer där människor kan känna sig trygga att uttrycka sig själva, utan att bli kränkta eller utsatta för bestraffningar. Jag vill skapa en positiv närvaro där vi tillsammans kan bli närvarande och hela människor.

Jag har bestämt tillsammans med Gunnar Nilsson att vi skapar bloggen Demokrati utan gränser. Jag hoppas att den ska kunna bli ett bra medium att samarbeta och utforska demokratins möjligheter i.

Se Zeitgeist2

Söndag 15 mars klockan 18 visas filmen Zeitgeist2.Addendum på Valegården, Föreningen Verkstan Alsikegatan 6 Uppsala.

På emblematisk resa

När man väl satt igång en sådan här process är det som om något driver en vidare hela tiden. Här är nästa försök.

Den här bilden har fått en stark historia. Jag målade den hos en väninna som heter Birgitta och kom därför att tänka på Vadstenakonventets sigill från 1450-talet, som jag hittat på nätet samma dag. Akvarellen fick namnet Apokalypsens Madonna Birgitta. Det som framställs i sigillets bild är den Heliga Birgitta knäböjande med attributen bok och stav, under Madonnan som bär sitt barn på armen och tronar på månskäran.

När jag målat bilden och fotograferat den gick jag till pappa och hälsade på. Strax efter kl sex var jag på väg ner till stan, men missade bussen. Jag tänkte att det kanske var någon okänd mening med det och fann mig i att ha en väntetid att fördriva. Så jag promenerade rakt ut på en snötäckt gräsmatta. Det var när jag vände mig om som jag fick syn på månen som låg i skepp, dvs ungefär som i sigillets bild. Ovan för den lyste en stjärna; det var Venus som också kallas morgonstjärnan och är en klassisk Kristussymbol.

Fenomenet har lockat människor i alla tider till tankar. Sirkka i målargruppen i Örbyhus målade en bild med månskäran och ett hjärta. Hon berättade att det föreställde månen och Venus. Man kan se det varje år kring jultid berättade hon. Det här var några veckor sedan och det satte min fantasi i rörelse. Därför sparade jag bilden av sigillet i minnet när jag såg den.

Vägen valde mig

Jag målar varje torsdagsförmiddag och tänkte ägna våren åt att utforma bilder och logotyper som har med pilgrimsvandring att göra, Det är ett roligt och kreativt arbete som har oväntade djup.

Den här bilden skall föreställa en stav, jungfuns bröst och landet med kyrkorna på en röd trekantig vimpel med blå bakgrund.

Men bilden är mångtydig i sin abstraktion. Jag såg plötsligt en bokstav och kom att tänka på att den första kristna kyrkan kallades Vägen, enligt den fina boken om Dag Hammarskjöld som Svanska kyrkan delar ut gratis. Det vita bröstet kan ses som rosfösntret i en kyrkgavel, staven kan också vara ett svärd och det gula fältet kan vara en fana med de sju såren.

Varför klyver man stockar med yxa och kilar?

Bild: 17-22 februari. Detalj av runstaven UMF01928 i Museum Gustavianums samlingar. Fotomontage: KWN

När jag följde slöjdkonsulenten Helena Åbergs forskningar om att klyva svep fick jag vara med om att klyva rejält kraftiga stockar. Mitt öga blev uppmärksamt på allt som hade med klyvning att göra. Därför lade jag märke till framställningen av två män som klyver en stock i bilderna till februari månad på en runstav från 1700-talets senare del. Jag undrade varför man tyckte att klyvning var så viktigt på den tiden då brädor redan sågades för de flesta behov. En gissning var att man tillverkade en båt, men idag stötte jag på den här iakttagelsen i ett dokument från 1758:

På de skogrikaste orter i Finland brukar allmogen, utav stora kärnfulla furuträn, att endast medlest klyvande göra sig bräder till taks täckande, utan att göra dem flata eller på något sätt röra dem vidare med yxe eller bila, ehuru ojämna de vid klyvningen blivit. Och är igenom förfarenheten bekant, att ett sådant tak mycket långre tid står emot röta, än det bästa och slätaste brädtak; vilket synes härröra därav, at rägnvattnet icke kan tränga sig in uti et sådant bräde, som uti klyvningen,i synnerhet av rätkluvna mogna trän, noga följt efter savringarna och deras ådror eller mellanväggar (s 94)

3 juni, 1758 Råd om kärnträdet och ytan i tall och furuträn, Carl Fredrik Nordenschöld i Kungl. Svenska vetenskapsakademiens handlingar, Kungl. Svenska vetenskapsakademien, 1758 (s91-96 Digitaliserad av Google)

Måla akvarell

Idag tog jag med en liten akvarellfärglåda till målargruppen. Jag hade sett en Zornteckning gjord med blyerts och vitkrita på ett färgat papper. Jag kom på att det vita pappret begränsar när man tecknar med blyerts. Det skulle vara roligt att kunna arbeta både med skuggor och högdagrar. Det är helt olika typer av belysningsfenomen. Högdagrar är reflexer och flyttar sig när betraktaren rör sig medan skuggor förblir konstanta. Därför ville jag arbeta med en grundfärg i ansiktet

Så jag skissade med hård penna och började leta mig fram med akvarellfärgerna. Det var ett äventyr som gett mig mersmak. Färgerna kan ju betyda andra saker än belysningsförhållanden. Möjligheterna att leta i färgklanger och fysiologiska variationer lockar mig nu. jag ska fortsätta måla akvarell.

Demokrati utan gränser

Jag drogs in i den här diskussionsgruppen av Gunnar Nilsson som jag känt länge och som är verksam inom RSMH Verkstan. Han har samlat en grupp människor som är intresserade av att samtala om demokratins möjligheter och grundvillkor. Det är människor med en rad olika erfarenheter. Familjeliv, psykvård, arbetsliv, politiskt arbete, gräsrotsaktivism, filosofi, ekonomi, matematik och ekologisk zoologi för att ta några exempel.

Mötes dagar är den tredje torsdagen varje månad och platse när tills vidare Valegården. Mötena börjar kl 14 och pågår några timmar. Man kan komma in och vara med en del av tiden om man inte har möjlighet att vara med hela tiden.

Jag var som sagt med för första gången idag. Vi fick ett referat av en modell för demokratiska val som kan spegla gemenskapens preferenser djupare är röstningar mellan två alternativ. Men samtalet kom att handla lite om var demokratin har sin arena. Är vi biologiskt determinerade till att acceptera starka ledare i krissituationer? Kan demokrati leda till handlingsförlamning och gynna sin dialektiska motsats diktaturen och tvärtom diktatur tvnniga fram den demokratiska kampen? Är religionen en fiende till demokratin? Är materialism en kultur? Kan man tänka sig en global demokrati?

En tanke föddes i mig under det här samtalet. Det borde vara möjligt att arbeta med en bestämning av demokratins politiska arena, genom att titta på olika sociala situationer och traditioner. Jag tänker mig då att demokrati bygger på att deltagarna i ett beslut är jämlika och har rimliga möjligheter att göra sina synpunkter hörda i beslutsprocessen. När man tittar på samhället i detta ljus ser man att en rad situationer inte är demokratiska till sin struktur. Familjen, arbetslivet, religionen, skolan, militären etc. är institutioner som alla traditionellt vilar på en grundval av ledarskap och auktorietet. När vi talar om demokrati i dessa sammanhang är det snarare som medel att balansera avarter och garantera bevarandet av de auktoritära strukturerna. Men vi föreställer oss gärna att politiken tillhandahåller en arena för demokratiskt beslutsfattande.

Demokrati kan även vara en form för att organisera samverkan i det offentliga rummet, utanför traditonella politiska ramar. Vi talar om gräsrotsdemokrati och betydelsen av NGOs, organisationer som verkar på nationell nivå oberoende av regeringsmakten, vilka ibland kan vara av stor betydelse för vår upplevelse av att vi har möjligheter till demokratisk påverkan.

I sista hand söker vi former för att uttrycka delade prioriteringar så att sociala val kan göras på ett sätt som motsvarar folkflertalets önskningar. Den nu aktuella kärnkraftsdebatten är ett naturligt exempel, eftersom den för tankarna till forlkomröstningen 1980, den valkampanj som föregick omröstningen och den mobilisering av folkligt missnöje som ledde fram till beslutet om folkomröstning i frågan. Det är intressant att omröstningen kom att få tre alternativ och vi kanske skulle kunna diskutera hur en lite annorlunda upplägging av omröstningen skulle kunna ge ett tydligare beslutsunderlag.

Det är viktigt att komma bort från tänkande i svart och vitt, vi behöver fundera och värdera situationer med många faktorer som påverkar och hamnar i en rik skala av kulörer som egenligen borde vara lika ändamålsenlig som att tvinga in tänkandet i dikotomier och val mellan JA och NEJ, A eller B. Det brukar ju finnas flera alternativ bara man lyssnar in engagerade människors synpunkter.

så här ser det ut

Målerier – bilder från andra våningen
Kurt W Nyberg

1.TONTON – ett sjungande universum
2.SMIDA FRIHET – en filosofisk fråga
3.INBÖRDES HJÄLP – en social och biologisk tanke
4.JAG ÄR EN ÄNGEL – en undran
5.SKRIKET – i tankarnas ekorrhjul
6.UPPSTÅNDELSE – om kroppens tilltal och möjlighet
7.HMM – om ordet är en kärleksrelation
8.DENNAS SURHE(T) – om citroner gömmer sig i bilder
9.UTAN TITEL – är gul och grön
10.BETRAKTARENS TUNGA – blicken är beslöjad
11.SYMBOLERNA – affischbilden
12.BLOMMAR – frågeställningar utan gränser

Bilderna är tänkta som affischer. Det är originalen som jag ställer ut. De är målade i akryl på duk, eller papper som monterats på pannå, Jag säljer dem för 1.500 kr. Jag kan också ta emot beställningar på utskrifter av bilderna.

Utställning på Cafe Kyrkbacken

Nu hänger den där, min utställning. Så här ser det ut från vänster till höger. på Onsdag kl 19 är det vernissage då tänker jag visa filmen om Köttet och stärnorna från gamla observatoriet i Uppsala av Eva Högberg.

Kurt visar sig i tre händelser:

Onsdag 18 februari - 4 april: Målerier på Café Kyrkbacken i Örbyhus

• Vernissage kl 19 den 18 februari. Jag bjuder på soppa. OSA

Lördag 28 februari deltar jag i Temamadag FRIKTIONER/Performancekonst

• Uppsala Konstmuseum 13.00-16.30 med reflektioner om Friktioner 2008

Tordag 12 februari publicerade jag en ny upptäckt på min blogg.

• Upptäckten är en del av mitt projekt kring frihetshattens historia
  
• 1771 detta datum blev Gustav III kung och det är detta som runstavens komplexa symbol vittnar om http://kwn-drkurt.blogspot.com/2009/02/kungen-ar-dod-leve-kungen-1771.html

Jag ställer ut måleri nästa vecka

Nu ska jag ställa ut mina målningar på Café Kyrkbacken. Det blir spännande. Mycket jobb har det blivit med att montera bilderna så att de ska synas på det sätt som jag tänkt.

Jag målade på ett sugande poröst papper som jag köpte i rulle för att skissa på. När jag upptäckte hur väl papperet tog emot färgen, så kunde jag inte annat än fortsätta måla på det. Men eftersom pappret är tunt och blir lite buckligt när det torkar, så blir det en massa reflexer i färgen som gör att man inte uppfattar bilden. Alltså måste jag montera pappren på ett plant underlag. Det blev masonit som jag grundade med takfärg. När jag sedan lärt mig att hantera tapetklistret gick det som en dans att tapetsera bilderna på masonitpannåerna.

Det blev småbitar av masonit över och jag upptäckte att det var ganska lätt att skära dessa bitar till remsor med en mattkniv. Sedan slipade jag av dem med en brynsten som jag hade i verktygslåddan, målade dem och monerade dem runt bilderna genom att fästa remsorna dierkt på pannån med limpistol.

Sedan återstod bara att hitta på ett sätt att hänga upp dem. Lösningen blev att jag klippte ner en tom konservburk i remsor som jag gjorde hål i med en spik och vek så att ena änden av remsan kunde skjutas in mellan masonitremsan och pannån i ramen. Ett snöre genom hålen i två sådana remsor gjorde det möjligt att spänna fast dem tvärs över. När man sedan hänger upp dem spänns tråden och klämmorna fäster ytterligare i tavelkanten.

Kostnaderna för monteringen blev på detta sätt minimala, samtidigt som jag fick en inramning som passar mina bilder perfekt. Varje ram är skräddarsydd kan man säga. Ljuset faller på bilderna utan störande reflexer så att de kan bära fram min intention väl. Det är samma sak som syns på tavlorna som jag såg när jag målade dem, åtminstone när det gäller det rent optiska.

Kungen är död - leve kungen 1771

Bild: Detalj av UMF01928, Museum Gustavianum, fotomontage KWN

Idag för 228 år sedan dog Adolf Fredrik, vilket gjorde Gustav III till svensk kung. Gustaf Ljungberger som då var medaljör vid myntverket gjorde en skådepenning över händelsen. Den ena sidan framställer Riddarholmskyrkan, kungligheternas begravningsplats, där den döde kungen samlades hos sina "fäder". Se medaljen i Uppsala universitets myntkabinett.

När jag såg datumet på den vackra medaljen gick det upp ett ljus för mig. Jag var plötsligt säker på att det var 12 februari som placerats mitt emot 19 augusti på den runstav i Museum Gustavianums samlingar som hyllar Gustav III statskupp detta datum 1772 med en framställnning av Frihetshatten. Den intrikata symbolen vävs likt en rebus ihop med hjärtat som står över 12 februari på käppens andra sida. Jag har funderat över meningen med detta ända sedan jag upptäckte och dokumenterade saken när jag arbetade i museets föremålsarkiv 2007.

Nu börjar det stå klart för mig att staven borde vara designad och täljd av någon i kretsen kring myntverkets två stora mästargravörer Gustaf Ljungberger och hans efterträdare Carl Gustaf Fehrman. De var båda professorer vid Kungl. målare- och bildhuggareakademien, vilket innebär att kretsen kan omfatta deras elever och kollegor i denna miljö. Gustav III utformade akademiens stadgar 1773 med den franska konstakademien som förebild. Direktör för akademien var Carl Gustaf Pilo och även Sergel var invald ledamot.

Ljungberger är en nyckelfigur eftersom hans morbror Carl Reinhold Berch arbetade med en stor katalog över svenska skådepenningar med stöd av Daniel Fehrman. Verket publicerades 1773 och redovisar hatten som frihetens attribut på medaljer från såväl Gustav II Adolfs och Adolf Fredriks som Gustav IIIs tid.

Om klangstenar

Jag har letat information om klangstenar. I Kina lär det ha varit naturligt för en gentleman att ha en klangsten i sin trädgård under vår bronsålder. Men jag har inte hittat igen den uppgiften. Däremot en del annat.

Sounding Stones at Ch'üfu, Shantung
Tingle, Alfred, Nature, Volume 73, Issue 1888, pp. 222-223 (1906). Abstract
Locket till ett rökelsefathar en lika stark klang som en brons gong-gong
Vid ett konfutsianskt tempel i Ch'üfu, Shantung, finns två stenpelare i en balustrad som avger distinkta toner när de slås an. Kanske kan man läsa hela artikeln via universitetsbibliotekets webbkatalog om man är student och kan logga in.

Fallos och resande av Alf Ericsson
har funnits som pdf på webben men är nu borta. Artikeln är ett särtryck ur: Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003-10-09/12
(Goldhahn, Joakim red). Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59. Göteborg.

Författaren visar att det finns ett antal resta stenar från bronsåldern och att de i mestadels är placerade längs troliga bronsåldersvägar. Han förknippar dem med handel och jämför med de grekiska hermesstenarna. Fallosen är inte främst en fruktbarhetssymbol i dessa sammanhang, utan snarare en allmän lycko- och kraftsymbol för att avvärja det onda. Det finns också enligt författaren en kontinuitet av offrande till dessa stenar som sträcker sig genom årtusenden.



The Tribute of Yu anses vara en sammanställning av geografiska iakttagelser som härstammar 1100-229 fvt nämner sounding stones som grund för taxering


"Clach a' Choire, the Ringing Stone, has been decorated by dozens of ancient cup markings. These have unknown religious importance dating back 4000 years. "
Blocket ligger på ön Tiree i Hebriderna nio mil från det skotska fastlandet.



Ljud i landskapet Akustikarkeologi och öländska klangstenar, en magisteruppsats av Maja Hultman som handlar om Klangstenar. Pdf-fil för nedladdning.


På sidan "Äkta" och falska klangstenar, skriver amatörarkeologen Jouni Tervalampi om olika aspekter av klangstenar.