Stenbrottet

Buss 23 (4) Helande behandling hos Marie

Bild: "Tack Marie", foto: kwn


Jag bokade en behandling hos min helare och andliga samtalspartner Marie Nilsson. Jag ville ha hjälp med att få form på min relation till komplexet kring sakerna och mina svårigheter att komma till skott och flytta hem dem. Det har tagit så mycket energi att mitt liv knappt har plats för något annat. Nu behöver jag få hjälp att komma till mina sinnen och hitta en fungerande väg att komma vidare.

Jag känner full tillit för Marie. Jag har fått shiatzu-massage och gått i samtals-/meditationsgrupper hos henne. Det har alltid fungerat så bra. När jag får massage går jag in i ett underbart djupviloläge väldigt lätt. På så vis får jag största möjliga utbyte av massagen. Första gången trodde Marie att jag sov, men nu vet hon hur jag uppskattar hennes fredliga beröring och anar de tillstånd av frid och njutning som jag finner hos henne. Samtal och meditationer är lika välgörande och sköna. Vi talar om relationen mellan vardagslivets utmaningar och andlig utveckling i en helande och fördjupande process. Jag vill verkligen ta till mig nya redskap att hantera min tillvaro och de känslomässiga komplex som bildar teman i mitt liv. I meditationer och med förmedling av frön till uplysning via handpåläggning (deeksha) bearbetar jag min kroppsliga och andliga självmedvetenhet och frigör en massa bra energi.

Nu har jag saknat Marie ett tag. Hon har varit i Indien och lärt sig nya saker. Innan hennes resa blev det inte av att träffa henne. Jag behöver verkligen påfyllning av goda energier och vägledning i samtal, när jag till slut kommer till Andrum, hennes behandlingsrum i Håga by, Uppsala.

Jag lyckas beskriva min situation så att den är ganska entydig. Jag känner nu mer än nånsin att jag är på rätt väg. Marie ger mig lite filosofisk tankeföda. Bland annat berättar hon vad hon fått lära om handlingars och önskningars andliga struktur. Det finns tre delar: Intention, ansträngningar och Nåd. Dessa delar samspelar på ett lagbundet sätt. När man fått en klar intention och gjort alla de ansträngningar man kan för att genomföra sin avsikt så följer Nåden, närmast med matematisk visshet. Det är en sammanfattning och ett tankefrö lämpligt för en filosof. -"Det där kan jag fundera länge på", säger jag till Marie, innan sessionen övergår till healing och massage.

Jag får en diksha medan jag sitter på stolen och mediterar över mina andetag. Jag kommer snabbt till ett stort lugn och det känns skönt. Sedan får jag lägga mig på tempur-madrassen på golvet för att ta emot shiatzu-massagen. Maries händer och fingrar trycker på olika energicentra på hela kroppen, medan jag ligger i ett djupavslappnat tillstånd där bara hennes beröring existerar för mig. Det är närmast som att lyssna på musik och bli helt absorberad. Varje enskildhet i behandlingen träder fram som en egen klang eller melodi. Det känns harmoniskt på djupet. Fullständigt fridfullt.

Efteråt ligger jag kvar en stund medan vi pratar. -"Det här var nog det skönaste jag varit med om", säger jag, och jag kan fortfarande inte komma på något som går att jämföra med, nu när jag skriver. Sedan börjar jag skratta, högt och länge. Marie skrattar med. Vi tar farväl och Marie rekommenderar mig att glädjas åt sommarblommorna och att besöka Hågahögen där energierna är fantastiska. Bronsåldershögen ligger på samma Ley-linje som Golden City där det nya templet invigdes för några veckor sedan och där flera tusen människor mediterar. Kanske finns det en direkt kontaktledning från högen till Indien. Det finns de som vittnar om det.

Hågahögen är en underbar plats där sinnet lätt blir koncentrerat närvarande. Blommorna och stenarna lyser med en stark närvaro och påtaglighet. Jag lägger mig raklång på högens topp och slappnar av. Jag känner mig som mig själv, som vanligt fast lite mera avslappnad i kropp och tanke. Nu ska jag inte göra mig några onödiga svårigheter. Jag känner mig klar och fri.

Buss 23 (3) En levande familjehistoria

Jag inser att min väntan med att flytta hem sakerna från mamma bottnar i komplex, som dominerar mitt undermedvetna liv just nu. Det skapar en spänning som jag uppskattar. Mina handlingar färgas av en mystisk relation till okända kraftfält, som jag nu inbjuder att vara del av mitt liv. Kraftfältet håller på att ta gestalt som en slags familjekonstellation. Gestalter som min mammas farmor Maria Nerman (född Söderman, tidigare gift Thunman) och hennes andra man Henrik Nerman får belysning i samtalen med min mamma. Där drivs jag av en nyfikenhet och ett sökande efter en förklaring till varför jag inte förmår behandla mitt arv bara som ett antal saker.

Jag var på stiftsgården i Marielund på retreat, bjuden av församlingen. Breidagård hette platsen och var pensionat förr i världen. Där brukade mammas farmor bo och ibland var mamma och hennes familj där för att hälsa på. Det var därför som mamma kunde vägen ner till bryggan, när jag berättade om det första gången. Det väckte min nyfikenhet och jag hoppades få veta mer av mamma.

Jag frågade alltså mamma om hennes farmor. Hur var hon? Vad hade de för relation? Hur träffades de? Och mamma berättade.

Farmor var sträng, de var lite rädda för henne, och hon var noga med uppförande. Maria Nerman hade en stor lägenhet på Svartbäcksgatan 9. Ingången var precis intill en biograf. Familjen Thunman hälsade på henne varannan vecka och åt middag. Då fick flickorna turas om att sitta vid farmors sida. Där fick de lära sig att föra sig vid matbordet.

Maria Nerman var en rik och mäktig kvinna. Hennes pappa H W Söderman hade kommit vandrande till Uppsala från Österby för att göra lyckan. Han lär ha sagt: -"Jag känner på mig att det finns något att göra nere vid ån". Det fanns det. Han skapade en Ångkvarn, som växte till ett storföretag. Så Maria fick ett stort arv. Hon hade tre herrgårdsliknande bondgårdar som gick till tre av sönerna. Det var Henriksberg, Gråmunkehöga och Norrhällby. En dotter Anna gifte sig Nordlöf och hade ändå sitt på det torra.

Det var vad mamma hade att berätta och jag börjar reflektera. Plötsligt ser jag mig själv i fädrens spår. Hur jag sitter och skriver på min avhandling i Celsiushuset, som ligger granne med Svartbäcksgatan 9 där det nu är St Pers galleria. Att föreningen Verkstan, som jag var med om att skapa, fick sina lokaler på Svartbäcksgatan 15 i samma kvarter framstår som en del i en meningsfull struktur. Jag tänker på min vän Willy som bor nere vid ån och har så många projekt och en sådan skapande energi. Han är nog ganska lik Marias pappa. Han har också en meningsfull roll i mitt liv.

Nu ska människor från Verkstan att hjälpa mig med flytten och jag ska låna släpet av Willy, tänker jag och spelet börjar ta form.

Det öppna hjärtat tre konserter

Jag har varit med om tre konserter i helgen. Först med Aurora Boreal, trumgruppen som spelar Maracaouto. Jag har bestämt mig för att vara med i studiecirkeln på Valegården och lära mig att spela trummor och rytminstrument som hör till den Maracaouto. Jag ringde min konstnär Eva Högberg, som tog initiativet till att installera oss i trummandets värld, och hon ville fortfarande vara med. Vi kunde inte vara inne i Verkstans lokaler, eftersom kaféet var bokat av Kulturföreningen Aurora så därför gick vi till Stadsparken och började trumma på vägen.

Tåget är en självklar del av Maracaouto, så det passade bra. Jag gillar också att synas och väcka uppmärksamhet, så allt var perfekt, förutom det faktum att jag har en rytm-neuros som kan göra mig blind och förlamad, när det gäller att följa med i en rytm. Alltså, perfekt och en ultimat utmaning. Det gick ju ganska bra för oss, när vi kom till ån. Då fick vi applåder och glada tillrop av de allra flesta. Det blev en lyckad utflykt och vi vände muntra hemåt.

På vägen träffade vi Azril Bacal, som är en eldsjäl i den globala rörelse som kallas Social Forum och som har sin upprinnelse i Norteste i Brasilien där Paolo Freire en gång fann vägen till sin dialogiska pedagogik. Han var på väg till Valegården och Auroras kulturkväll.

Norrsken och morgonrodnad, aurora var kvällens lyriskt mystiska anslag, ty de båda verksamheterna har inget samband annat än namnet. Här bands plötsligt flera trådar samman. H P Burman var trubadur på kulturkvällen, han som spelade 48 timmar i sträck på folkfesten 1975, som jag var med och arrangerade. Jag såg Adrian Honcoops affisch på Konstmuseet häromdagen i den lilla utställningen med affischtryck från progg-epoken. H P hade gitarrcirkel på Föreningen Verkstan 1977, när vi hade lokaler på Svartbäcksgatan, och vi jammade efteråt till sista strängen på den sista gitarren brast. H P håller stilen, han spelade sjöng och berättade ända till midnatt. Så Eva och jag blev kvar på Verkstan efter trummandet för att lyssna och jamma med. Det kändes bra. Vi har samarbetat i en rad installationer av Evas verk Hjärtat, så jag känner mig som hennes konstverk när vi gör saker tillsammans. Det är därför jag brukar säga att Eva är min konstnär.

Sofia är min målarkompis och blogginspiratör från mitt nya liv som kyrkvärd i Örbyhus. Marie är min guru, för hon har direktkontakt med en avatar i form av ett medvetande i två kroppar. Hon har gett mig kloka tankar och kraftfulla energier och vi har många fina dialoger. Både Sofia och Marie har bjudit in mig till konsert med Open Heart Choir. Det är en kör där alla som vill sjunga ur hjärtat får vara med. Man behöver inte kunna något för att börja. Och gissa var den kören träffas. På Valegården, förstås, där det verkar som om alla trådar löper samman just nu.

Så på lördagmorgonen vet jag att jag ska gå på konsert i All-helgona-kyrkan i Stockholm, men jag har inte koll på var den kyrkan ligger. En annan plan har jag för dagen. Jag ska köpa Drottningens juvelsmycke av C J L Almqvist, som jag bara funnit första boken av i webbupplaga. Den handlar om händelser i anslutning mordet på Gustav III och utspelas i Stockholm. Jag letar efter All-helgona-kyrkan på fel håll och hamnar på Stadsbilblioteket på Norrmalm innan jag finner min väg och vandrar Götgatan upp på Södermalm. Där kommer jag ihåg min avsikt att köpa boken av Almqvist, för jag har lite tid att fördriva innan konserten. När jag dyker in i romanens andra bok möter jag Adolfine på väg åt motsatt håll som om våra vägar korsats. Hon går från Västerlånggatan i Gamla stan, förbi Slottet och operan upp till Hötorget där hon har sin bostad. På natten efteråt utspelas dramatiska scener i Humlegården. Så även om jag inte sett någon särskild mening i min vandring, så får den här i eftertankens ljus en doft av litterär tidlöshet. Mina steg gör Adolfines förflyttningar i staden väldigt påtagliga. Jag har passerat flera av de ställen som nämns i romanen alldeles innan jag läser om dem.

Götgatan känns skön att gå på och människorna har glada öppna blickar tycker jag. Här finns också en massa kaféer av enklare slag och jag beställer en vegetarisk Mixtallrik på Falafel-kungen. En mörkhyad man klädd helt i svart tar rast utanför på trottoaren Det känns genuint och kontinentalt. Det här är ett turistande som passar min smak. Nu är det inte svårt att hitta kyrkan. Den är av trä och belägen i en park. Här brukar det vara mycket aktivitet och entréavgiften går oavkortat till kyrkans sociala arbete.

Konserten präglas av deltagarnas glädje, det är mera lekfullhet än prestation, sångerna är mantran som ska öppna och hela hjärtat och publiken inkluderas i en allsång. I kyrkans foajé pekar Sofia ut en tavla där man har samlat motsvarigheter till kristendomens gyllene regel ur alla stora religioners texter. Den här gemenskapen känns öppnande och lovande för framtiden.

Alla de tre konserterna är bra symboler för centrala teman i mitt eget livsflöde och här har de flätats samman på ett sätt som stärker känslan av mening. I Open Heart Choir känner jag igen ytterligare ett ansikte. Inga-Lill som varit kompis med Elisabeth, projektledaren i kyrkans Växtplats Örbyhus där jag bland annat är med i målargruppen.

Dopet en vattenvälsignelse

Vattenvälsignelsen, dopet, kretsloppet som gör världen ny i varje ögonblick. Syndafloden var en stor katastrof. Alla dog, allt dog, utplånades från jordens yta. Samtidigt blev världen sparad i form av ett frö. Arken med dess djur och människor blev räddad och bevarad genom katastrofen. En tung dubbelmening i denna sista sats. Att bli bevarad och räddad genom en katastrof innebär att överleva, men i det här sammanhanget även något mera. De är räddade, men hela deras värld är borta. Syndafloden utplånat allt det onda som jorden varit full av, men det var ju hela världen! Synderna har spolats bort, drunknat tillsammans med dem som gått under i katastrofen. Berättelsen är en fruktansvärd historia om hur världen blivit så outhärdlig att Gud vill att den ska försvinna. Men han vill spara det goda fröet, skapelsen med alla dess möjligheter och människorna i den som ser och återberättar för varandra historierna om världen, skapelsen, livslagarna och miraklen.

Dopet bär den förfärliga berättelsen om syndafloden, men som ett hopp om räddning. I dopet betraktas varje människa som värd att rädda, när världens synder sköljs undan av det stora vattnet. Det stora och fruktansvärda i dopets symbol är att alla synder sköljs bort. Världen utplånas om så är nödvändigt. Att döpas är att dö och födas på nytt. Det är dopet i anden, det som vattenvälsignelsen är en förberedelse till. Dopet fullbordas när jag dör och min värld dör med mig, men återföds och världen samtidigt blir en ny och underbarare värld.

Vattenvälsignelsen är ett vittnesbörd om att den nya världen föds i varje ögonblick, när människorna tar emot förlåtelsen och går vidare. Samtidigt som något dör och övergår från att vara organsikt levande struktur till att vara struktur utan organiskt liv, uppstår en ny relation mellan det som var liv i det levande och det som är liv i det som lämnat den döda strukturen bakom sig. När världen dör för oss i dopet, vaknar vi till verkligheten. Världen som vi känner den har vi redan lämnat bakom oss, den finns som en död vävnad och det är vi som sätter liv i den. I den meningen väcker dopet oss till insikten om att vi är gudamänniskor. Vi skapar världen ur en klädnad som vi redan lämnat bakom oss. Det är vi som har livet, det som får våra berättelser att bli verklighet, levande för våra sinnen. Vi är alltså fria att skapa världen. Materialet är en vävnad som skapats genom våra livsaktiviteter, den bär märket av organiskt liv, ett liv som vi är besläktade med, närmare än vi kan tänka oss. Det är detta nära släktskap med det avlagda skinnet som gör att vi kan förlora oss i världen. Vi kan förväxla oss själva, levande varelser, med bilden av oss själva som vi lämnar efter oss och åter bringar till liv i minnets labyrinter.

Men vattnets kretslopp påminner oss om att synder kan sköljas bort att döden är en ständigt pågående process som gör oss fria från misstag, sådana minnen och föreställningar som håller oss fångna i en förvrängd och plågsam gestaltning av världen. Vattnet tränger ju in överallt och löser upp, sätter i rörelse, släcker törst, fyller ut, balanserar cellerna till deras osmotiska potens. Se hur bladet sväller på den förtorkade plantan som räddas av vattenvälsignelsen i form av trädgårdsmästarens vattenkanna. Man och kvinna är symboler i de här sammanhangen, erektionen och potensen finns när flödande kärlek väcker åtrå och lust. I våra mest intima reaktioner, de som samtidigt är närmast våra kroppar, känslor och personer, spelas vattenvälsignelsens mysterium upp i ett mångfacetterat äventyr. Fruktbarheten och befruktningen är det som vattenkannan i växthuset kan påminna oss om. Men minns också att det är en symbol för något större. När vi älskar föds världen på nytt för att påminna oss att vi är friare.

Jag samtalar med Sofia på tåget. Den verkliga Sofia bakom bloggens Filosofia. Sofia är Visheten, Guds ursprungliga maka, som föder världen i sin kärlek till Gud. Hon sitter här på tåget och vi samtalar om Jesus och nyandlighet. - Vi är gudamänniskor, säger Sofia, och fast jag vet att hon har rätt så säger jag emot och argumenterar hit och dit och jag känner mig som Sara när hon talar med änglar. Visst ler jag och tänker: - Skulle jag som lever vid världens ände och redan är vissnad, kunna vara en gudamänniska och skapa en ny värld, tvärt emot alla odds. Jag är skeptisk, men lockad av tanken. Och änglarna säger: - Visst kan du, du vet det och du ler vid tanken. Glöm din skepsis, säger de, den är bara fåfänga och förnekelse av Guds allmakt.

En ny värld är möjlig. Den börjar här och nu, med oss som lever, fast vi känner oss vissna och misslyckade. För vi kan vara förlåtna, helt och fullt och fria att skapa den nya världen av de gamla trasorna. Det är poesi, och trasor är metaforerna. Den gula gamla klänningen som hänger på klädsträcket utanför Moa Martinsons stuga 1950 har alla minnena i behåll, så att Moa kan göra dem till berättelser som handlar om hennes liv. Hennes berättelser skapar nya världar för de som läser hennes böcker om och om igen.

BUSS 23 performance (2)

Bild: "Kabinettet", akryl, 50x70cm, kwn, foto: kwn

Jag började med att fara till min mamma som nu bor på Karl Johansgårdarna i en lägenhet med helpension. Vi pratade om Breidagård där jag varit på retreat på stiftsgården. Mamma visste precis var det låg för det var en gång i tiden ett pensionat, där hennes farmor brkade bo ibland. Mamma kunde komma ihåg precis hur det var att gå över järnvägsspåren ner till sjön.

Det var något jag kände på mig när jag for, att här trampade jag mark som hörde till min familjehistoria. Min mammas farmor hade flera gårdar, bland annat en i Funbo och så förstås Norrhällby som morfar fick ärva.

Därhos mormor och morfar hängde två gamla svärd i den svartmålade trapphallen, framför den öppna spisen med devisen: Egen härd är guld värd! Det var nog morfars styvfar som köpte dem en gång. Det var också han som handlade grafiska blad på Nationalmuseums auktion 1904. Några av dem har jag nu hemma och några ingår bland de bilder som jag skall ta hem från mamma. Men det var svärden som blev de första föremål jag flyttade. Inte från mammas lägenhet utan från mina pojkars hem. De fick dem av mamma men trivdes aldrig med dem, så de stod i förrådet väl inpackade i skydddande frigolit sedan år till baka. Nu for jag och hämtade dem.

Jag tog dem på cykeln till Föreningen Verkstan. Där visade jag upp dem för de som amlats för att äta lunch tillsammans. De väckte olika reflektioner. Någon kände lajvare som använde just den sortens svärd i sina spel. De skulle även kunna vara symboler för kungen och drottningen i Maracaotou, trum- och dansfirman med ursprung i Brasilien. Som fäktsvärd var de tunga och otympligga inte som korsfarasvärdet i Museum Gustavianums samlingar. Alla känd på svärden och de blev preparerade med en helt ny atmosfär, präglade med nya värden från Valegården och världen idag.

BUSS 23 performance (1)

Jag träffade SU-EN en dag, när mitt liv som vanligt höll på att falla ihop i en absurdistisk och beklämmande meningslös gest av kroppslig och mental förlust. (Som egendomligt nog ledsagas av en parallell process av lustfylld och exalterad expasion i ett annat rum) Men i alla fall stötte jag som av en tillfällighet på SU-EN. Vi utbytte några fraser och hon stack till mig en flyer om FRIKTIONER - persformancefestival på Konstmuseet 12-15 juni.

På vägen hem tittade jag i listan över deltagare och fann flera bekanta namn. Jag blev intresserad och drog mig till minnes spännande upplevelser då jag jobbat med SU-EN i olika konstellationer, från Eventa, en numera avsomnade konstbiennalen på Ekeby Qvarn, till Konstkaravanen då vi turnerade i hela Uppland.

Nu har jag blivit tillfrågad om jag kan vara med på Friktioner i år, för att mingla, iaktta och dokumentera. Jag är sugen på det och insprirerad till att göra en performance IRL av min egen förvirring inför ett arvsskifte.

Jag ska kalla den BUSS 23, eftersom det var bussen som tog mig ut till mormor och morfar när jag var liten. Nu ska jag försöka flytta några av sakerna från deras hus hem till min lägenhet i Örbyhus, eftersom jag fått dem av min mamma. Men jag blir panikslagen inför projektet och mer och mer deprimerad för varje dag. Det verkar som om hanteringan av de här sakerna rör upp varje tänkbar inre konflikt i min person. Jag är fullkomligt neurotisk när det gäller de här sakerna. Det har jag beslutat mig för att göra en performance av. Och jag ska rapportera om varje steg i min blogg.

Läsning Första Söndagen efter Trefaldighet, Årg 3

Bild: "Soluppgång vid Ale Stenar 7 aug 2005", foto: kwn


Vårt dop

Första Moseboken 7:11-23 1 Mos

Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom. Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. Vattnet steg mer än sju meter över bergen. Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.

Apostlagärningarna 8:26-39 Apg 8

Filippos och den etiopiske hovmannen
En ängel från Herren sade till Filippos: "Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde." Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: "Gå fram till vagnen och håll dig intill den." Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" - "Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?" svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: "Säg mig, vem talar profeten om - sig själv eller någon annan?" Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.

Mattheusevangeliet 3:11-12 Matt 3

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

Heliga trefaldighet - om mötet med det gudomliga

De här texterna handlar om att förhålla sig till mirakel. Mirakel som drabbar oss när vi inte är beredda kan ha en massa olika effekter på oss. Abraham längtar efter att möta Gud, så när han känner igen Herren i de tre vandringsmännen går han ut och kastar sig för deras fötter. Det är inget problem för honom att Gud är tre män som går på vägen och blir smutsiga som vanliga människor, hungriga och törstiga och behöver vila som vanliga människor.

Abraham tar ett fast grepp om situationen och gör besökarna till välkomna och värderade gäster. De reagerar också som förväntat. De lovar Abraham ett barn med Sara. Inget han hade kunnat vänta sig, när de båda är minst hundra år gamla, men det är något de saknat och drömt om i alla år. Och att Gud när han gästar Abraham skall göra ett mirakel det är helt i linje med Abrahams förväntningar.

Sara är lite skeptisk, men på ganska gott humör i alla fall och låter sig roas av tanken att få ett barn vid sin ålder.

- Hm, skulle hon bli upptänd av begär då?

Hon ler för sig själv. Men det är klart att Gud ser rakt igenom henne och kan avslöja hennes tankar. Hon inser att hon är genomskådad, men förnekar det ändå. Det är lite pinsamt och helt emot allt som hon är van vid, att besökarna kan tala högt med henne om det hon tänker. Så hon reagerar med förnekelse. Det finns inget annat sätt för henne att reagera. Vanan är stark, den är något som man vanligtvis försvarar, när något inte stämmer. Det blir en lite komisk dialog av det hela. En dialog som vi känner igen som det smågnabbande som kan uppstå vid matbordet mellan två som känner varandra så väl att de faktiskt kan lista ut vad den andre tänker. Men här är det tre fullständiga främlingar som kommit förbi och blivit bjudna på mat. Fast förstås, de är ju Gud och Gud har ju varit som en familjemedlem under Saras och Abrahams långa livsresa.

Apostlarna går runt i Israel efter att Jesus har dött och visat sig för dem flera gånger och slutligen farit upp till himlen. De går runt som vanliga människor på vandring, men de har gåvan att kunna göra mirakel i Jesu namn. Så de botar en lam man som sitter utanför en synagoga och han springer runt, chockad men lycklig, och berättar för alla vad som har hänt. Så får prästerna höra om saken och de är illa berörda och kan inte tro att denna trolldom kommer från en vänligt sinnad källa. Kanske det inte heller är så.

Man låter gripa apostlarna och ställer till ett räfst- och rättarting. "Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?" Då drabbas Petrus av den heliga anden. Han säger saker som han aldrig skulle trott sig om att våga eller kunna säga till prästerna. Han bekänner sin tro på Kristus och säger att det är genom honom som de botat den lame mannen. Den här gången tappar han inte geisten och fegar ur inför hoten. Han bekänner i stället för att förneka. Han litar på det som hänt genom honom och är beredd att ta konsekvenserna.

Även den här historien klingar välbekant. Vi känner igen det sätt som egendomliga tillfrisknanden behandlas på av auktoriteterna. Med förnekelse och anklagelser och rädsla. I ett sånt läge är det lätt och kanske till och med rätt att dra sig tillbaka och inte säga något. Gömma sig och sin kraft, fast det kanske är just för att hela varandra som vi är här på jorden. Tänk om det normala är själva sjukdomen som miraklen botar. När människan får tro är det som om en förlamad eller till och med död kropp kom till liv. Våra verkliga villkor är att leva en fantastisk värld, där gränserna kan tänjas och förändras mer än vi kan tänka oss. Så när vi låser oss i våra vanliga föreställningar om världen kan det bli helt sjukt. Livsfarligt.

Någon ekonom säger om sjukvården att den vårdar sjukdomar som kan gen de stora läkemedelsföretagen inkomster under lång tid i stället för att bota. Det låter bestickande. Blodtrycksmediciner med biverkningar... ja, vi känner igen dessa katastrofuppgifter. Sådana här historier hör till vår normala verklighet. Men det gör inte miraklen.
När Lazarus dött går Jesus för att besöka hans systrar Marta och Maria, de är goda vänner till honom och de umgås frimodigt. Vi känner igen Marta som kvinnan som beklagar sig över att systern sitter vid Jesu fötter, medan hon ensam står för hushållsbestyren. - Maria gör det som är rätt, säger Jesus då, men inte som en förebråelse, bara ett konstaterande som handlar om att Maria gör rätt som utnyttjar det unika tillfället att sitta och lyssna till Herren. -"Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne." (Luk 10:41-2) Men det var Marta som bjöd hem Jesus och även den här gången kommer hon emot honom och talar med honom om sin sorg. Jesus säger: "Din bror kommer att uppstå" och han menar det bokstavligt. Marta, som tror på Jesus och är en uppriktig vän till honom, tror ändå inte att han menar det han säger bokstavligen. Fast hon vet att han är förmögen till mirakel vågar hon inte ta honom på allvar.

Så i slutänden, vad handlar dagens texter om? Att ta Guds närvaro på allvar och våga se Gud i det vardagliga. Abraham som kastar sig till fötterna på de tre vandrarna har insett något. Hans gest är en handling av hängivenhet som krävs för att dörren skall öppnas. Den skapar situationen. Den skapar historia. Den är en rotmetafor för mötet med det gudomliga. Se också vad Filosofia skrev i sin första blogg i juli 2006, eller för all del vad hon skriver i sin andra om dagens text

Frihetsmössan och bödelsyxan

I Assissi, nära Piazza Garibaldi, fotograferade jag denna dekorativa framställning i järnsmide. Dess innebörd känner jag inte till i detalj, men till höger syns frihetsmössan tronande på spetsen av en yxa som sticker upp ur ett spöknippe.

Spöknippet, som kallas fasces var en symbol för de högsta domarna i det romerska riket och för den dömande makten och rätten att utdela dödsstraff i hela det romerska riket. Herman Gyllenhaal skriver en hel del om hur detta spöknippe kom att bli en symbol för frihetskamp och medborgerliga rättigheter fram till våra dagar. Spöknippet med yxan och mössan fann jag också som symbol på italienska mynt från Napoleontiden.

Men jag tänker just nu mest på bödelsyxan, eftersom jag gick Gullstigen för ett par dagar sedan och där vilade jag mitt huvud på stupstocken som rekonstruerats på den gamla galgbacken. Det slog mig som jag stod där att jag har en gammal bila i mitt förråd. Den är varken höger eller vänsterslipad, så därför är den ingen typisk timmerbila. Kanske en gammal bödelsyxa, tänkte jag där jag stod ensam mitt i skogen. Frihetsmössan, spöknippet och bödelsyxan det är symbolen för ett stort antal nationella revolutioner ända sedan Wilhelm Tells tid.

Wilhelm Tell och frihetshatten - en emblematisk figur

Bild: ur Glareanus, Henricus, In divi Maximiliani imperatoris laudem et praeconium (basel 1514), Bl. D5verso: "Guilielmus Tel Heluetiorum Brutus, marginalanteckning från boksidan Online

Har den schweiziske frihetshjälten Wilhelm Tell någonsin funnits. Historien berättar att den österrikiske fogden Gessler i Uri lät sätta upp en stång med sin hatt högst upp och beordrade innevånarna i bygden att hälsa på hatten när de passerade. Tell reagerade mot detta uttryck för ett tyranniskt styre genom att vägra hälsa på hatten. Till straff dömdes han att skjuta ett äpple från sin sons huvud med sitt armborst. Då han lade en pil på strängen satte han även en andra pil i kogret på ryggen. - "Den är avsedd för dig", svarade Tell på Gesslers fråga.

Tells gest slutar med uppror och att stången störtas, men i Schillers drama med hjältens namn som titel säger Wilhelm att man ska spara stången med hatten som ett minnesmärke över rätten till frihet.

Hisorien om Wilhelm Tell och frihetshatten var hur som helst välkänd redan under renässansen och detta fick författaren Glareanus att utse Tell till en Schweizisk Brutus. Lucius Junius Brutus mördade den tyranniske kung Tarquinius och grundade den romerska republiken 509 f. v. t. Han lät innevånarna svära en ed att aldrig tillåta någon man att bli kung i Rom. Hans ättling Marcus Junius Brutus var en romersk republikan som när Julius Caesar ville införa envälde tog del en sammansvärjning och mördade sin vän kejsaren. Han gjorde det för sina ideals skull och lät prägla det stolta myntet med frihetsmössan, en romersk filthuva som kallades pileus, flankerad av två knivar. Brutus lät även prägla mynt med bilden av sin anfader som likt honom själv dödat tyrannen med kniv.

I emblematiken talar man om sampelet mellan en bild och en text som autopoiesis, skapande i sig själv. Det ligger en djup sanning i detta, eftersom kombinationen är avsedd att utlösa en tolkningsprocess som kan pågå i det oändliga. Metaforen fungerar på ett liknande sätt. Det finns en skillnad kvar vid varje tolkningsförsök och den genererar nya tolkningar i en skapande process utan ände. I detta sammanhang får satsen Guilielmus Tel Heluetiorum Brutus sin sanna innebörd. Oavsett den historiska existensen av de figurer som sätts samman i frasen, så är den produktiv genom att skapa oändliga möjligheter till jämförelser i en rad nya bilder i massor av olika medier.

Läsning Helga Trefaldighets dag, Missionsdagen, Årg 3

Bild: Ur mosaikutsmyckning på norra bågfältet i koret av San Vitale i Ravenna, Abraham med änglarna och Isakoffret. från Wikipedia Commons, detalj: änglarna symboliserar treenigheten

Hur känner Abraham igen vandrarna som Herren? Situationen är full av paradoxer. När Abraham och Sara får veta att de ska få en son ler Sara, för hon är en gammal kvinna. -Skulle jag då bli upptänd av begär? tänker hon och Gud frågar: - Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? Men Sara blir rädd och svarar: - Jag log inte? - Du log visst, säger Herren då.

I bilden ser vi hur änglarnas ben slingrar sig kring stödspjälorna på bordet framför dem i fysiskt omöjliga kombinationer. Konstnären arbetar med visuella paradoxer på ett sätt som liknar bibelförfattarens sätt att kombinera perspektiv i samtalet mellan Gud och Sara.

Första Mosebok 18:1-8 (läs mer i Bibeln.se: 1 Mos 18 )

De tre männen gästar Abraham
Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen.Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. "Herre", sade han, "visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter - nu när ni ändå har kommit vägen förbi." De svarade: "Ja, gör det!" Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: "Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd." Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.

Apostlagärningarna 4:5-12 (läs mer i Bibeln.se: Apg 4 )

Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: "Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?" Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: "Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss."

Johannesevangeliet 11:18-27 (läs mer i Bibeln.se: Joh 11)

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror kommer att uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen." Då sade Jesus till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen."

Wilhelm Tell och frihetshatten

Bild: ur Glareanus, Henricus, In divi Maximiliani imperatoris laudem et praeconium (basel 1514), Bl. D5verso: "Guilielmus Tel Heluetiorum Brutus, marginalanteckning från boksidan Online

Jag fick en artikel om frihetshattens historia på e-posten: Freiheit und Staatsgewalt auf Münzen und Medallien av Hermann Gyllenhaal. Där redogör författaren för sambandet mellan Wilhelm Tell och frihetshatten på en stång. Redan 1512 gör Glareanus jämförelsen mellan Wilhelm Tell och Brutus som är nyckeln till den flora av tryck, mynt, och målningar som har referenser till Brutus eller till Tell. Det är under det holländska 80-års kriget som bilderna med frihetshatten och svärd och/eller lans sprider sig som en löpeld och när Gustav II Adolf kommer till Tyskland får han direkt frihetshatten och lejonet som symboler. Så kan vi få samarbete med bibliotek och museer i Europa borde vi kunna skapa en helt ny klarhet i bakgrundshistorien såväl till frihetshatten i allmänhet som till dess specifikt svenska historia.

Bild: Detalj av Uppsala Myntkabinett ID 201438

Harald Nilsson på Uppsala Myntkabinett sände bilden på Gustav II Adolf med frihetshatten på stav uppe till vänster, ID 201438 i Myntkabinettets webbkatalog. Den graverades av en av samtidens stora guldsmeder Sebastian Dattler. Lägg märke till det brinnande hjärtat och hattens form som påminner om dekorationen på runkalendern UMF01928. Motivet återfinns i flera variationer på tryckta planscher som skildrar Gustav II Adolfs krigståg.

Gullstigen mellan Tegelsmora och Film

Mellan Labbo och Sibbo går Gullstigen, som är en mycket gammal klövjestig mellan socknarna Tegelsmora och Film. Stigen är 5,5 km lång, rösad med pinnar, höstubbar och stenar. Jag provade den och fascinerades av fåren på Labbo gård som går lösa kring vägen i stora flockar och har betat ängarna så att de ser ut som gräsmattor. En pastoral idyll. Det är också en verklig skogsstig, som är trevlig att gå, genom en varierad natur. Jag har bara gått några kilometer, men ska pröva stigen flera gånger. Jag tror att det kan vara roligt att gå med barn. Särskilt om man kan använda kolarstugan som rastplats. Det finns en fin beskrivning av Gullstigen på en hemsida om Florarna av Ronny Fredriksson med en massa bra beskrivningar och bilder. Nu ska jag ut och pröva den en snabbis.

Vandringsleden - en begreppsmodellering

Vad är en vandringsled för något om man utgår från kulturarvstänkande?

1. En vandringsled har skapats av människor.
2. Den har en geografisk placering, mer eller mindre specificerad.
3. Den finns dokumenterad i form av berättelser från olika vandringar, bilder, kartblad med leden markerad etc.
4. Den har sina speciella kännetecken, det kan vara ledens underlag (en klövejstig, en skogsväg, asfalterad gångväg etc) markering (med rösning eller käppar), utsikter, särskilda kultur- eller naturmiljöer etc.
5. Det kan finnas olika typer av service i anslutning till leden: tillgång till rent vatten, toaletter, övernattningstugor, tältplatser, matserveringar, pilgrimspass, informationsresurser, badanläggningar etc.
6. Den har en viss utsträckning.
7. Den existerar under en viss tidsperiod.

Kyrkvandringen mellan Örbyhus och Tegelsmora kyrkor (2) har utvecklats genom att människor har promenerat, cyklat, ridit och åkt skoter längs den nedlagda banvallen mellan Örbyhus och Tobo (1). På det viset har gamla byvägar mellan Tegelsmora kyrka och Elsarby (2) fått en ny förbindelse med Örbyhus som kan användas som promenadväg till kyrkan. Församlingen beslutade 2008 (7) att inrätta kyrkvandringar längs denna vägsträckning till söndagsmässan i Tegelsmora kyrka (1). Vandringen är cirka 7 km lång (6). Det finns skildringar, beskrivningar och bilder från kyrkvandringar i Stigluckan som är församlingens tidning och webbplats, samt i den här bloggen (3). Vandringsleden går på den gamla banvallen genom sumpskog och över fält, innan den tar av åt höger på en byväg som så småningom ansluter till asfaltvägen mellan Tobo och Tegelsmora. Efter bron över Tegelsmoraån följer leden en körväg och kommer upp på kyrkogården nedifrån (4). Vid Tegelsmora kyrka finns toalett med möjlighet att fylla en mindre vattenflaska, eller kåsa i handfatet (5).

Art Space Hart Dance

Tänk att kunna se det gudomliga i varandra. Att dansa ringdans i två ringar med ansiktena mot varandra kan var en form för ett sådant möte, men jag undrar om man kan se det lika tydligt i mötet med gatans konst. Det är i alla fall ett uttryck för något gudomligt och för individualitet på samma gång.

Här en spännande tag som jag fann målad på skylten där cykelvägen korsade Lännajärnvägen innan ombyggnationerna började kring centralen. Signaturen SACHO förekom i många varianter spridda på olika underlag och i olika former i Uppsala med omnejd. Den som började leta fann sig snabbt omringad av dessa tags som bildade ett eget nätverk som interagerade med andra tags till en rymd av egendomliga meddelanden, som kanske framför allt säger: - Jag finns och har rätt att synas!

Fotografering

Bild: "Barn", Foto: kwn

Vem säger att ett fotografi måste vara tekniskt avancerat för att vara bra. Den här bilden är jag nöjd med

Om frihetshatten

Bild: "Frihetshatt på promenadkäpp UMF01928 i Museum Gustavianums samlingar", bearbetat foto: kwn

Min goda spatserkäpp af vildapel, med guldknapp i skapnad av en frihetshatt, testamenterar jag till min vän och menniskornas vän Generalen Washington

(s. 113 Benjamin Franklins testamente citerat av J C A Bauer, i Nöjsamma anecdoter från det adertonde århundradet, 1805, i sv. övers. 1818)


Frihetshatten är en urgammal symbol som var enormt populär som symbol för frihet i samband med nationell frigörelsekamp från 1500-talet till 1900-talet. I Sverige är begreppet inte så känt. Trots att det finns belägg för ordet i böcker sedan minst 1818, så är det inte upptaget i SAOBs webbupplaga, som annars är mycket omfattande. Jag har sammanställt en webbpresentation av begreppet med bilder, historiska anekdoter, synomymer och källhänvisningar i mycket komprimerad form.

Det var Håkan Eriksson antikvarie i Museum Gustavianums föremålsarkiv som introducerade mig för frihetshatten och tillsammans tog vi de första stegen mot att tolka symbolen på två promenadkäppar i samlingarna. Hos Harald Nilsson på Myntkabinettet fick vi nya informationer. Två snarlika medaljer med frihetshatten hade präglats av Hattpartiet 1756 och Gustav III 1782. Jag fann också ett mynt från Gustaf II Adolfs tid som tycktes bära frihetshattens symbol. Den tolkningen bekräftas av ett stort antal 1600-tals tryck som jag tittat på i Kart- och bildsamlingarna på Uppsala universitetsbibliotek och Kungliga Biblioteket.

Jag arbetade en tid med runstavarna på Gustavianum med Christina Risberg och Håkan Eriksson som underbara handledare. Jag skulle göra samlingen tillgänglig i en digital katalog. Det är lättare sagt än gjort, eftersom runstavarna bär på så mycket information. Idag är det väldigt få människor som kan läsa och tolka informationen i olika varianter av de gamla runkalendrarna. Samtidigt skulle jag utforma och testa bra arbetsmodeller och former för liknande projekt i museivärlden. Jag hade hoppats att få arbeta med detta fram till pensionen om femton år. Det är verkligen ett långsiktigt projekt. Tyvärr har jag inte lyckats finansiera mitt arbete, vilket innebär att jag saknar både resurser och mandat att arbeta vidare med det stora materialet jag samlat på mig.

Mappen som heter runstavar på min dator innehåller 17 000 filer och även om bara en fjärdedel av dessa är unika bild, respektive textfiler eller tabeller, så blev det en hel del jag kom att samla på mig. Jag gjorde en digital katalog med ett femtiotal av runkalendrarna som publicerades på en webbsajt med inloggning, men så vitt jag vet går den inte längre att komma åt. Jag har valt att lägga ut en av sidorna ur katalogen på min egen webbplats. Sidan utgör en översiktlig presentation av begreppet frihetshatt i flera olika dimensioner.

Maracaouto med Aurora Boreal

Min vän Eva lockade mig att pröva på att vara med i en trumorkester på Föreningen Verkstan i Uppsala. När jag tänker efter har det alltid funnits en dröm inom mig att gå på stan och slå på trumma. Jag företällde mig det som en nästan magisk rit som skulle kunna få världen att förändras, helas och bli bättre.

Vi var tolv som deltog och först gjorde vi en runda där vi presenterade oss: - "Jag är Kurt och för mig är Maracaouto ett oskrivet blad, ett surrealistisk projekt där jag vill vara ljudet av ett stort hjärta." Ungefär så kunde det låta.

Sen blev vi snabbt till en orkester. Vi nykomlingar fick introduktioner till takten och hur trumpinnarna skulle hållas och den stora bastrumman slås an. Så berättade ledaren Magnus att man behövde öronproppar. Han rekommenderade bröd om man inte hade några sådan med sig. Där var en bagare med i orkestern som just var färdig med arbetet i vedugnen på gården och hade tagit med en bit av en limpa upp. Jag stoppade stora bitar i öronen och det fungerade oerhört bra. Det var lite pilligt aff få ut dem bara, men inte så att jag var rädd att de skulle fastna i öronen.

Jag är så rädd att tappa takten att jag nästan alltid gör det och det är orsaken till att jag aldrig lärt mig att dansa pardans eller spela trummor. Men nu vandrade en dubbelklocka runt i ringen när vi började träningen. Alla klappade rytmen i händerna och så turades vi om att slå den på klockorna. Jag var beredd att ge upp då, så jag sträckte klockorna åt Magnus. Men han sa åt mig att försöka en stund till och så fick jag ett ögonblick av nåd och rytmen kom som ett rinnande vatten, en liten vårbäck av glädje i mitt hjärta.

Så trummade vi, och lärde ett par sånger "... somos la estrela de norté... somos Aurora Boreal...". - Vi är nordens stjärna, vi är norrskenet, sjunger vi, och Aurora Boreal är gruppens namn. I en sång turades vi om att vara försångare och det var en fantastisk erfarenhet. För jag var osäker och många med mig och våra röster vittnade så tydligt att vi blev som nakna själar för varandra under de korta sekunder som våra röster klingade ensamma i växelsången med kören.

Det var så oerhört jobbigt. Efteråt kände jag mig alldeles stel och kroppen gjorde ont och jag ville bara gömma mig. Som att se paradiset öppna sig var det och stå där i dörren och upptäcka att jag inte vågar gå in. Så jag tackade och gick ut på gården. Där satte jag mig under linden och väntade på Eva, medan jag tittade på den nya utsikten mot staden och centralstationen. Där fanns en träddunge på andra sidan gatan, men den är utplånad. Istället blir himlen så påtagligt stor och det är vackert och sorgligt på samma gång.

metafor - liknelse - symbol

Vad är egentligen en metafor för något? Det var en fråga som dök upp i samtalet om klänningar och metaforer i Moa Martinsons texter.

Jag vill förstås hävda att ett ord har flera betydelser som träder fram och preciserar när man använder dem. Men definitioner dyker upp och tar form i samtalet lika naturligt som något annat. Jag ville göra skillnad mellan metafor, liknelse och symbol och gjorde några försök att gestalta definitioner som fungerade för mig. Jag är osäker på om mina försök slog väl ut. Jag kan efteråt konstatera att det blev ganska grovt tillyxade skillnader.

Metafor betyder att flytta om man gör en etymologisk härledning. På modern grekiska kan man säga metafora idiota, utan att för den skull anklaga någon för att använda en idiotisk metafor, eftersom uttrycket betyder enskild flyttfirma. Det här är en historia som jag hört på estetikens seminarier någon gång och kanske inte minns korrekt i varje detalj. Jag fastnade för den starka bilden av att flytta något från ett sammanhang till ett annat. Man kan flytta sitt skåp från en lägenhet till en annan, men också från en lägenhet till ett fält nära skogen. Om man avbildar den senare placeringen så får man ett surrealistiskt intryck, som kommer av att skåpet står på en så uppenbart felaktig plats att vi anstränger oss på ett särskilt sätt när vi vill uppfatta det som meningsfullt. På samma sätt är det med ord. Om vi känner dem från vissa sammanhang så kan det ge oss huvudbry att möta dem i alldeles oväntade situationer. Det är den speciella retning som en lyckad metafor kan få oss att uppleva som starkt lustfylld, nästan förklarad.

På detta vis skiljer sig metaforen från liknelsen som betonar utgångspunkten i en minsta gemensammma nämnare, en s k analogi som är rationell i en närmast matematisk mening. När Jesus talar i liknelser heter det i de grekiska texterna att han uttrycker sig i parabolän, en matematisk term för en kurva som öppnar sig tills linjerna blir parallella. Idag har vi kvar samma uttryck när vi kallar en liknelse för en parabel. Naturligt vis kan en liknelse fungera som en metafor, till exempel när vi liknar månen vid en ost. Osten och månen är runda, de är gula till gulvita, de har håligheter i ytan som ser ut som skuggiga partier. Men bortsett från det så har vi satt osten i månens ställe och det lockar oss att göra helt nya saker med bilden. Räven lurar vargen att försöka äta månens spegling i brunnen i den gamla sagan. Metaforen har ett sagolikt och irrationellt drag som öppnar världen för nya tolkningar. Men å andra sidan. Sagan om räven och vargen är ju en klassisk parabel, en liknelse där djur behandlar varandra som människor brukar göra. Vi skulle kunna säga att den metaforiska glidningen där månen i ett sagolikt trick blir en ost är parabelns poäng, där den faktiskt överskrider sina regler.

Men symbolen då som är så viktig i konsten. Så här skriver Moa i Jag möter en diktare :

Med ens såg jag i ljuset av stjärnor och måne en mörk armé på marsch över berget -

Nordanvinden hade format skogen efter sitt sinne, och träden hade puckel, alla pucklarna vända åt ett håll. Det såg ut som en armé med ränslar på ryggen vore på väg över berget, norrut mot Stockholm.

Jag kunde inte taga mina ögon från den mörka kolonnen. Att jag inte sett detta förut på de fem år jag bott här! Men hjälpe mig så trött jag var. Jag tyckte att jag måste sitta kvar och stirra på den mörka armén i evighet, hur skulle jag egentligen orka hem?

Jag hade dock några bönor därhemma och en kaka bröd, det skulle bli gott med en kopp kaffe och jag måste ju, måste. Barnen var så små att jag inte vågade ha dem i en säng, då jag gick ifrån dem, de låg på golvet och sov. Alldeles förbi min stuga marscherade en mörk armé med full packning. Långt borta pågick ett fruktansvärt krig, och här omkring kusterna stod landstormen, magra, seniga män, ofta trasiga, bekymrade på vakt. Och jag orkade nog inte sista biten hem. (s. 173)

Här är bilden så komplicerad och samtidigt så nära kopplad till en känsla att jag ville kalla den en symbol snarare än en metafor. Bilden uttrycker Moas existensiella situation i världen och världshistorien. Bilden är samtidigt universell. Vi kan fångas av berättelsens patos och känna igen oss. Känslan är egentligen outsäglig, men skildringen av situationen kan ge oss ett avtryck av den sublima känslan, samtidigt plågsam till gränsen av det outhärdliga och fylld av triumf, klarhet och fullständig närvaro i världen. Begreppet symbol kommer från ett sigill som bryts itu för att besegla ett kontrakt. När parterna möts igen kan de båda bitarna förenas för att visa att parterna är legitima, eftersom brottytan är närmast omöjlig att förfalska. Symbolen uttrycker en ordlös känsla exakt, men orden är lösaktiga, flyttfåglar som i den metaforiska glidningen och liknelsens abstraktioner hela tiden är på väg bort från en ursprunglig mening. Orden tar livet av känslan, konsten fördärvar symbolen och gör den till mekanisk upprepning. Det är romantikens och även modernismens credo.

Moa återkommer till den mörka, marscherande armén, många gånger, men då använder hon sinnebilden som en metafor. I bokens sista mening hamnar den alldeles invid klädstrecket där mattrasorna hänger med alla sina minnen.

Forskare i världsklass?

Bild: "Evangelsiten Lukas med geometrisk analys av bildkompositionen", bearbetat foto från Uppsala universitetsbibliotek (ur Sturzenbeckerevangelariet, MS Gr. 9 139v)

Ibland är Webben trösterik. Även om jag är arbetslös och upplever att min akademiska karriär är helt urspårad så har jag i alla fall någon sorts internationell ryktbarhet. Jag toppar en träfflista i Google där många av experterna i mitt forskningsområde också finns med. Gör inte det mig till en forskare i världsklass? Jag vill i alla fall tänka så. Så läs mitt säljbrev:

Jag är humanist med bred kulturvetenskaplig kompetens. Jag doktorerade 2001 i ämnet estetik på en avhandling om det omvända perspektivet som förekommer i bland annat ikonernas bildrum. Den engelska sammanfattningen av min avhandling toppar idag en lista i Google med 403 000 träffar på sökuttrycket inverted perspective. Jag upptäckte att Google kan översätta sidan automatiskt. Det blir ingen vidare svensk text. Jag har nog skrivit allt för komprimerat med mycket komplexa satser som följd.

Jag fokuserade i min forskning på hur de kritiska begreppen i detta fält har använts och utvecklats under 1900-talet. Jag är intresserad av begreppshistoria och hur orden som vi använder för att beskriva konstverk samspelar med förståelse och upplevelse. Det har gjort att jag arbetat en hel del med bildananlys och samspelet mellan ord och bild.

• Jag har arbetat med runinskrifternas ornamentik, runstavarnas komplexa informationsmängder och med beskrivningar av slöjdföremål.
• Jag har arbetat i dialoger med konstnärer, med dokumentation, presentation och utvärdering av konstnärliga projekt.
  
• Jag använder webben som huvudsaklig informationskälla och är tränad i faktavärdering och allmän bedömning av olika aspekter på innehåll och presentation på webben.
• Jag kan sammanställa översikter, citera goda källor korrekt och skriva sammanfattningar som lyfter fram kärnan i utredningstexter och styrdokument som handlar om kulturarvsfrågor.

Din kropp heter strand - en dikt

Bild: "kajan", foto: kwn

din kropp heter strandvegetation och varm sand när vi rör varandra

för att du längtar att fylla mig helt och mer heter din kärlek frö och pelare

din nacke är ljus för mig och ditt hår ett skönt vattenfall som döljer mig för världen

och sköljer mig ren när jag är i din närhet

du gör min själ till ett sköte som är tomt, tomt och tomt,

till längtan att väckas av det sanna ropet och att vara en källa

och längta din närvaro, när saknaden fyller mig med rent vatten

och väntan blir den tid jag vänder mig om i sängen utan att få ro

ditt ljus heter skinande svärd som skär huvudet bort från kroppen

och slöjan är inget när du ser mig till liv och saknad och samvetsfrid

med din blick som heter blå stjärna, vågskål och visdomens pärla

i det ögonblick som öppnar det allra svåraste, fostermoder, jordemoder

din hud heter landet som icke är och längtans blåa blomma

heter här under min hand och hopp under min panna när du rör mig trygg

i vår omfamning som är evighet, när strimman av nu tänder ljuset och döden

livmoder öppnar sig för den sista kunskapen i födande kraft

skön står du på marken som en lilja visar vägen mot ljusen och den enda

och vacker är du min moder som är böjd och lutar dig mot käppen

när du går till matsalen för att äta med änglarna av brödet

som heter nära döden, livet och äntligen vår

Klänningar och metaforer

Till en diktare, Moa

ja, trasor är metaforerna

hänger på streck

gula gamla klänningen

utsliten, nedklippt

med alla minnen i behåll

varje enskild remsa

Jag höll ett seminarium om hur Moa Martinson använder klänningen som grundläggande metafor i memoarboken Jag möter en diktare från 1950. Det var på Kafé Kyrkbacken i Örbyhus, mitt i den pågående textilutställningen som fyller den härliga kafélokalen och skapar stämning. Det blev ett mycket givande samtal om kvinnliga och manliga perspektiv på kläder och könsroller, men det handlade också om hur författare kan arbeta med att skapa om det litterära språket för att uttrycka nya erfarenheter och livsvärldar.

Fem huvudteman behandlade vi med hjälp av avsnitt ur boken som jag läste upp. Moas goda relation till sin mamma och hennes kvinnosyn var det första temat. Det andra handlade om hur hon skriver om klännigar och gör dem till bärare av insikter och historia. I ett tredje tema diskuterade vi Moas beskrivningar av män och deras kläder. I det avslutande och övergripande temat undersökte vi hur Moa använder metaforer och skapar starka symboler ur sin egen erfarenhet. Alla dessa teman finns med i de avslutande sidorna av Jag möter en diktare och jag valde att inleda med att läsa en förkortad version av dessa. Men först några ord om Moas liv.

Den 2 november 1890 föds en flicka som får namnet Helga Maria Schwarz i ett soldattorp i Östergötland. Mia som hon kallas lever ett kringflackande liv i djupaste fattigdom med sin mor och styvfar. Hon utbildar sig till kallskänka och arbetar på olika ställen tills hon gifter sig och flyttar till mannens torpstuga i Sorunda i Sörmland. Här lever hon för det mesta ensam med en växande barnaskara. Hon börjar skriva arbetar och kvinnotidningar och engagerar sig i syndikalsitiska idéer. Hon blir känd som "Helga" "Fru Johansson" eller signaturen "HJ". 1928 blir Mia änka. Hennes två yngsta söner har gått igenom isen och drunknat några år tidigare och hon har plågats svårt av missmod och bitterhet. Nu får hon i alla fall ekonomiskt stöd genom insamlingar och honorar för följetongen Pigmamma som antagits av tidningen Brand. Hon går en kurs i maskinskrivning och bor en tid på Fogelstad inbjuden av Elin Wägner. I maj kom Harry Martinson till hennes torp. Moa skriver:

Blek och mager var han fortfarande men uppsnyggad i ny hatt, som skrek mot en ytterrock som luktade barmhärtighet lång väg. Under rocken hade han en rätt snygg kostym, som den ursprunglige ägaren tydligen skilt sig från utan att nöta till sista tråden.

[---]

Jag bjöd på kaffe på den nya verandan i morgonsol och fågelsång, medan tankarna virvlade runt i min hjärna. En okänd, en främmande människa, tydligen sjuk, och själv var jag inte stark. Varför lät jag inte bli att svara på hans brev? Vad skulle grannarna säga, och pojkarna?

- Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde att du skulle bli glad att jag kom, nu när du är ensam du som jag, sa han och djupa bitterlinjer kom plötsligt fram omkring hans mun och han såg också så förfärligt ledsen ut.

Så började Martinsons och mitt samliv.

Han kom att stanna här i något över elva år.

Jag sitter och skriver detta tjugutvå år efter första dagen Martinson kom till torpet. Det är högsommar. [---] Ute på skogsslätten i skymundan fladdrar tvätt på två långa linor. Det är mattrasor representerande en hel ödes- och manufakturepok.

Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård, då mina barn begrovs för tjugofem år sedan. Där fladddrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens i mars 1927 och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall jauarisöndag 1928, då jag blev änka och min man låg död i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning – med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx – och jag bar den då Martinson och jag vigdes 1929 och sedan gjorde ”bröllopsresa” till en vindskupa i Nya varvet i Göteborg [---] Trasig och med knapparna samvetsgrant ursprättade hänger den ödesminnande klänningen där bland röd- och gulfärgade klutar, som erinrar om ungdom och dans och något av livets fest, klutar och färger som erinrar om bagateller som blev väsentligheter och tvärtom. Utnötta kläder minnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn. Ett streck med ödesbemängda trasor som snart skall skapas om till mattor med granna bårder och minnena nötas bort av kommande och gående...

Men kungsfåglarna kommer varje sommar att vaggas av vinden, och armén vandrar vinter och sommar över Korpberget långt sen torpet murknat ned.

Läsning Pingstdagen Årg 3

Bild: "Maria Magdalena" akryl 70x100 cm, kwn, foto: kwn

Den Helige Anden

Jesaja 12 (läs mer i Bibeln.se: jes 12)

Den dagen skall du säga:
Jag tackar dig, Herre.
Du var vred på mig,
men din vrede lade sig
och du gav mig tröst.
Ja, Gud är min räddning,
jag är trygg och utan fruktan.
Min kraft och mitt värn är Herren,
han räddade mig.
Jublande skall ni ösa vatten
ur räddningens källor.
Den dagen skall ni säga:
Tacka Herren, åkalla honom,
berätta för folken om hans verk,
förkunna hans upphöjda namn!
Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar,
gör dem kända över hela jorden!
Höj jubelrop,
ni som bor på Sion,
ty stor är han mitt ibland er,
Israels Helige.

Apostlagärningarna 2:1-11 (läs mer i Bibeln.se: apg 2)

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar."

Johannesevangeliet 7:37-39 (läs mer i Bibeln.se: Joh 7)

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Alternativ text

Efesierbrevet 2:17-22 (läs mer i Bibeln.se: Ef 2)

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.

Psaltaren 104: 27-31 (läs mer i Bibeln.se: Ps 104)

Alla sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta,
du tar ifrån dem deras ande, och de dör
och blir åter till mull.
Du sänder din ande, då skapas liv.
Du gör jorden ny.
Må Herrens ära bestå för evigt,
må Herren glädja sig över sina verk.

Läsning Söndagen före Pingst -Årg 3

Hjälparen kommer

Bild: "Eld" . Foto: kwn

Första Kungaboken 19:9-16 (läs mer i Bibeln.se: 1 Kung 19)

När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Då kom Herrens ord till honom: "Varför är du här, Elia?" Han sade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?" Han svarade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren sade till Elia: "Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig.
Apostlagärningarna 1:12-14 (läs mer i Bibeln.se: Apg 1:12)

En efterträdare åt Judas utses
Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Johannesevangeliet 16: 12-15 (läs mer i Bibeln.se: joh 16)

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.


Psaltaren 33:18-22 (läs mer i Bibeln.se: Ps 33)
Men Herren vakar över dem som fruktar honom,
över dem som hoppas på hans nåd,
han räddar dem från döden
och håller dem vid liv i hungertid.
Vi sätter vårt hopp till Herren,
han är vår hjälp och vår sköld.
I honom har våra hjärtan sin glädje,
vi förtröstar på hans heliga namn.
Herre, låt din nåd vila över oss,
ty vi hoppas på dig.

1400-tal STFs årsbok 1944

I Svenska Turistföreningens årsbok från 1944 finns en karta med över hundra medeltida kyrkor i Uppland (s.160). De är klassade efter värdet av kalkmåleriet i kyrkan. Den kartan inspirerade mig till att börja cykla runt och fotografera kyrkor på 90-talet (En del av bilderna finns Online). STFs årsböcker finns även med andra århundraden som tema. De trycktes i massupplagor och går att finna i boklådor på loppisar för några kronor. Jag brukar köpa för att ha att ge bort när jag finner någon av böckerna med sekeltema.

Gustaf Näsström skriver i artikeln 1400-talsmåleri i uppländska kyrkor: "Det kan ju synas som om Uppland inte hade särskilt stora förutsättningar att bli ett turistlandskap. Det är och förblir svensk söcken, utan glans och fest, utan storhet i strukturen. Och gravhögar och runstenar i all ära, men inte blir de i längden riktigt stimulerande följesvenner för vanligt folk på cykeltur. Man måste älska den karga men nyttiga vardagen mycket hett för att lära sig älska Uppland."(s.159) Upplands bästa tillgång är "de medeltida kyrkomiljöerna, i dessa gamla, ofta alltjämt ålderdomliga kyrkbyar, som grupperar sina institutionsbyggnader och boställen kring det vördiga templet"(s.159). Om man viker av från allfartsvägarna och följer de gamla sockenvägarna "ser man plötsligt vid en vägkrök eller i en utförsbacke en liten anspråkslös men genuint gammalsvensk kyrkby träda fram i sin slutna enhet [...] Och slår man sig ned i stillheten inne i kyrkan, börjar målningarna berätta för en om gångna tiders liv i denna bygd..."(s.162)" Näsström introducerar läsaren för bildberättelserna i Tensta, Ärentuna och Vendel innan han fördjupar sig i Albertus Pictors måleri i Härkeberga och andra kyrkor.