Heliga trefaldighet - om mötet med det gudomliga

De här texterna handlar om att förhålla sig till mirakel. Mirakel som drabbar oss när vi inte är beredda kan ha en massa olika effekter på oss. Abraham längtar efter att möta Gud, så när han känner igen Herren i de tre vandringsmännen går han ut och kastar sig för deras fötter. Det är inget problem för honom att Gud är tre män som går på vägen och blir smutsiga som vanliga människor, hungriga och törstiga och behöver vila som vanliga människor.

Abraham tar ett fast grepp om situationen och gör besökarna till välkomna och värderade gäster. De reagerar också som förväntat. De lovar Abraham ett barn med Sara. Inget han hade kunnat vänta sig, när de båda är minst hundra år gamla, men det är något de saknat och drömt om i alla år. Och att Gud när han gästar Abraham skall göra ett mirakel det är helt i linje med Abrahams förväntningar.

Sara är lite skeptisk, men på ganska gott humör i alla fall och låter sig roas av tanken att få ett barn vid sin ålder.

- Hm, skulle hon bli upptänd av begär då?

Hon ler för sig själv. Men det är klart att Gud ser rakt igenom henne och kan avslöja hennes tankar. Hon inser att hon är genomskådad, men förnekar det ändå. Det är lite pinsamt och helt emot allt som hon är van vid, att besökarna kan tala högt med henne om det hon tänker. Så hon reagerar med förnekelse. Det finns inget annat sätt för henne att reagera. Vanan är stark, den är något som man vanligtvis försvarar, när något inte stämmer. Det blir en lite komisk dialog av det hela. En dialog som vi känner igen som det smågnabbande som kan uppstå vid matbordet mellan två som känner varandra så väl att de faktiskt kan lista ut vad den andre tänker. Men här är det tre fullständiga främlingar som kommit förbi och blivit bjudna på mat. Fast förstås, de är ju Gud och Gud har ju varit som en familjemedlem under Saras och Abrahams långa livsresa.

Apostlarna går runt i Israel efter att Jesus har dött och visat sig för dem flera gånger och slutligen farit upp till himlen. De går runt som vanliga människor på vandring, men de har gåvan att kunna göra mirakel i Jesu namn. Så de botar en lam man som sitter utanför en synagoga och han springer runt, chockad men lycklig, och berättar för alla vad som har hänt. Så får prästerna höra om saken och de är illa berörda och kan inte tro att denna trolldom kommer från en vänligt sinnad källa. Kanske det inte heller är så.

Man låter gripa apostlarna och ställer till ett räfst- och rättarting. "Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?" Då drabbas Petrus av den heliga anden. Han säger saker som han aldrig skulle trott sig om att våga eller kunna säga till prästerna. Han bekänner sin tro på Kristus och säger att det är genom honom som de botat den lame mannen. Den här gången tappar han inte geisten och fegar ur inför hoten. Han bekänner i stället för att förneka. Han litar på det som hänt genom honom och är beredd att ta konsekvenserna.

Även den här historien klingar välbekant. Vi känner igen det sätt som egendomliga tillfrisknanden behandlas på av auktoriteterna. Med förnekelse och anklagelser och rädsla. I ett sånt läge är det lätt och kanske till och med rätt att dra sig tillbaka och inte säga något. Gömma sig och sin kraft, fast det kanske är just för att hela varandra som vi är här på jorden. Tänk om det normala är själva sjukdomen som miraklen botar. När människan får tro är det som om en förlamad eller till och med död kropp kom till liv. Våra verkliga villkor är att leva en fantastisk värld, där gränserna kan tänjas och förändras mer än vi kan tänka oss. Så när vi låser oss i våra vanliga föreställningar om världen kan det bli helt sjukt. Livsfarligt.

Någon ekonom säger om sjukvården att den vårdar sjukdomar som kan gen de stora läkemedelsföretagen inkomster under lång tid i stället för att bota. Det låter bestickande. Blodtrycksmediciner med biverkningar... ja, vi känner igen dessa katastrofuppgifter. Sådana här historier hör till vår normala verklighet. Men det gör inte miraklen.
När Lazarus dött går Jesus för att besöka hans systrar Marta och Maria, de är goda vänner till honom och de umgås frimodigt. Vi känner igen Marta som kvinnan som beklagar sig över att systern sitter vid Jesu fötter, medan hon ensam står för hushållsbestyren. - Maria gör det som är rätt, säger Jesus då, men inte som en förebråelse, bara ett konstaterande som handlar om att Maria gör rätt som utnyttjar det unika tillfället att sitta och lyssna till Herren. -"Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne." (Luk 10:41-2) Men det var Marta som bjöd hem Jesus och även den här gången kommer hon emot honom och talar med honom om sin sorg. Jesus säger: "Din bror kommer att uppstå" och han menar det bokstavligt. Marta, som tror på Jesus och är en uppriktig vän till honom, tror ändå inte att han menar det han säger bokstavligen. Fast hon vet att han är förmögen till mirakel vågar hon inte ta honom på allvar.

Så i slutänden, vad handlar dagens texter om? Att ta Guds närvaro på allvar och våga se Gud i det vardagliga. Abraham som kastar sig till fötterna på de tre vandrarna har insett något. Hans gest är en handling av hängivenhet som krävs för att dörren skall öppnas. Den skapar situationen. Den skapar historia. Den är en rotmetafor för mötet med det gudomliga. Se också vad Filosofia skrev i sin första blogg i juli 2006, eller för all del vad hon skriver i sin andra om dagens text