Det öppna hjärtat tre konserter

Jag har varit med om tre konserter i helgen. Först med Aurora Boreal, trumgruppen som spelar Maracaouto. Jag har bestämt mig för att vara med i studiecirkeln på Valegården och lära mig att spela trummor och rytminstrument som hör till den Maracaouto. Jag ringde min konstnär Eva Högberg, som tog initiativet till att installera oss i trummandets värld, och hon ville fortfarande vara med. Vi kunde inte vara inne i Verkstans lokaler, eftersom kaféet var bokat av Kulturföreningen Aurora så därför gick vi till Stadsparken och började trumma på vägen.

Tåget är en självklar del av Maracaouto, så det passade bra. Jag gillar också att synas och väcka uppmärksamhet, så allt var perfekt, förutom det faktum att jag har en rytm-neuros som kan göra mig blind och förlamad, när det gäller att följa med i en rytm. Alltså, perfekt och en ultimat utmaning. Det gick ju ganska bra för oss, när vi kom till ån. Då fick vi applåder och glada tillrop av de allra flesta. Det blev en lyckad utflykt och vi vände muntra hemåt.

På vägen träffade vi Azril Bacal, som är en eldsjäl i den globala rörelse som kallas Social Forum och som har sin upprinnelse i Norteste i Brasilien där Paolo Freire en gång fann vägen till sin dialogiska pedagogik. Han var på väg till Valegården och Auroras kulturkväll.

Norrsken och morgonrodnad, aurora var kvällens lyriskt mystiska anslag, ty de båda verksamheterna har inget samband annat än namnet. Här bands plötsligt flera trådar samman. H P Burman var trubadur på kulturkvällen, han som spelade 48 timmar i sträck på folkfesten 1975, som jag var med och arrangerade. Jag såg Adrian Honcoops affisch på Konstmuseet häromdagen i den lilla utställningen med affischtryck från progg-epoken. H P hade gitarrcirkel på Föreningen Verkstan 1977, när vi hade lokaler på Svartbäcksgatan, och vi jammade efteråt till sista strängen på den sista gitarren brast. H P håller stilen, han spelade sjöng och berättade ända till midnatt. Så Eva och jag blev kvar på Verkstan efter trummandet för att lyssna och jamma med. Det kändes bra. Vi har samarbetat i en rad installationer av Evas verk Hjärtat, så jag känner mig som hennes konstverk när vi gör saker tillsammans. Det är därför jag brukar säga att Eva är min konstnär.

Sofia är min målarkompis och blogginspiratör från mitt nya liv som kyrkvärd i Örbyhus. Marie är min guru, för hon har direktkontakt med en avatar i form av ett medvetande i två kroppar. Hon har gett mig kloka tankar och kraftfulla energier och vi har många fina dialoger. Både Sofia och Marie har bjudit in mig till konsert med Open Heart Choir. Det är en kör där alla som vill sjunga ur hjärtat får vara med. Man behöver inte kunna något för att börja. Och gissa var den kören träffas. På Valegården, förstås, där det verkar som om alla trådar löper samman just nu.

Så på lördagmorgonen vet jag att jag ska gå på konsert i All-helgona-kyrkan i Stockholm, men jag har inte koll på var den kyrkan ligger. En annan plan har jag för dagen. Jag ska köpa Drottningens juvelsmycke av C J L Almqvist, som jag bara funnit första boken av i webbupplaga. Den handlar om händelser i anslutning mordet på Gustav III och utspelas i Stockholm. Jag letar efter All-helgona-kyrkan på fel håll och hamnar på Stadsbilblioteket på Norrmalm innan jag finner min väg och vandrar Götgatan upp på Södermalm. Där kommer jag ihåg min avsikt att köpa boken av Almqvist, för jag har lite tid att fördriva innan konserten. När jag dyker in i romanens andra bok möter jag Adolfine på väg åt motsatt håll som om våra vägar korsats. Hon går från Västerlånggatan i Gamla stan, förbi Slottet och operan upp till Hötorget där hon har sin bostad. På natten efteråt utspelas dramatiska scener i Humlegården. Så även om jag inte sett någon särskild mening i min vandring, så får den här i eftertankens ljus en doft av litterär tidlöshet. Mina steg gör Adolfines förflyttningar i staden väldigt påtagliga. Jag har passerat flera av de ställen som nämns i romanen alldeles innan jag läser om dem.

Götgatan känns skön att gå på och människorna har glada öppna blickar tycker jag. Här finns också en massa kaféer av enklare slag och jag beställer en vegetarisk Mixtallrik på Falafel-kungen. En mörkhyad man klädd helt i svart tar rast utanför på trottoaren Det känns genuint och kontinentalt. Det här är ett turistande som passar min smak. Nu är det inte svårt att hitta kyrkan. Den är av trä och belägen i en park. Här brukar det vara mycket aktivitet och entréavgiften går oavkortat till kyrkans sociala arbete.

Konserten präglas av deltagarnas glädje, det är mera lekfullhet än prestation, sångerna är mantran som ska öppna och hela hjärtat och publiken inkluderas i en allsång. I kyrkans foajé pekar Sofia ut en tavla där man har samlat motsvarigheter till kristendomens gyllene regel ur alla stora religioners texter. Den här gemenskapen känns öppnande och lovande för framtiden.

Alla de tre konserterna är bra symboler för centrala teman i mitt eget livsflöde och här har de flätats samman på ett sätt som stärker känslan av mening. I Open Heart Choir känner jag igen ytterligare ett ansikte. Inga-Lill som varit kompis med Elisabeth, projektledaren i kyrkans Växtplats Örbyhus där jag bland annat är med i målargruppen.