Klänningar och metaforer

Till en diktare, Moa

ja, trasor är metaforerna

hänger på streck

gula gamla klänningen

utsliten, nedklippt

med alla minnen i behåll

varje enskild remsa

Jag höll ett seminarium om hur Moa Martinson använder klänningen som grundläggande metafor i memoarboken Jag möter en diktare från 1950. Det var på Kafé Kyrkbacken i Örbyhus, mitt i den pågående textilutställningen som fyller den härliga kafélokalen och skapar stämning. Det blev ett mycket givande samtal om kvinnliga och manliga perspektiv på kläder och könsroller, men det handlade också om hur författare kan arbeta med att skapa om det litterära språket för att uttrycka nya erfarenheter och livsvärldar.

Fem huvudteman behandlade vi med hjälp av avsnitt ur boken som jag läste upp. Moas goda relation till sin mamma och hennes kvinnosyn var det första temat. Det andra handlade om hur hon skriver om klännigar och gör dem till bärare av insikter och historia. I ett tredje tema diskuterade vi Moas beskrivningar av män och deras kläder. I det avslutande och övergripande temat undersökte vi hur Moa använder metaforer och skapar starka symboler ur sin egen erfarenhet. Alla dessa teman finns med i de avslutande sidorna av Jag möter en diktare och jag valde att inleda med att läsa en förkortad version av dessa. Men först några ord om Moas liv.

Den 2 november 1890 föds en flicka som får namnet Helga Maria Schwarz i ett soldattorp i Östergötland. Mia som hon kallas lever ett kringflackande liv i djupaste fattigdom med sin mor och styvfar. Hon utbildar sig till kallskänka och arbetar på olika ställen tills hon gifter sig och flyttar till mannens torpstuga i Sorunda i Sörmland. Här lever hon för det mesta ensam med en växande barnaskara. Hon börjar skriva arbetar och kvinnotidningar och engagerar sig i syndikalsitiska idéer. Hon blir känd som "Helga" "Fru Johansson" eller signaturen "HJ". 1928 blir Mia änka. Hennes två yngsta söner har gått igenom isen och drunknat några år tidigare och hon har plågats svårt av missmod och bitterhet. Nu får hon i alla fall ekonomiskt stöd genom insamlingar och honorar för följetongen Pigmamma som antagits av tidningen Brand. Hon går en kurs i maskinskrivning och bor en tid på Fogelstad inbjuden av Elin Wägner. I maj kom Harry Martinson till hennes torp. Moa skriver:

Blek och mager var han fortfarande men uppsnyggad i ny hatt, som skrek mot en ytterrock som luktade barmhärtighet lång väg. Under rocken hade han en rätt snygg kostym, som den ursprunglige ägaren tydligen skilt sig från utan att nöta till sista tråden.

[---]

Jag bjöd på kaffe på den nya verandan i morgonsol och fågelsång, medan tankarna virvlade runt i min hjärna. En okänd, en främmande människa, tydligen sjuk, och själv var jag inte stark. Varför lät jag inte bli att svara på hans brev? Vad skulle grannarna säga, och pojkarna?

- Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde att du skulle bli glad att jag kom, nu när du är ensam du som jag, sa han och djupa bitterlinjer kom plötsligt fram omkring hans mun och han såg också så förfärligt ledsen ut.

Så började Martinsons och mitt samliv.

Han kom att stanna här i något över elva år.

Jag sitter och skriver detta tjugutvå år efter första dagen Martinson kom till torpet. Det är högsommar. [---] Ute på skogsslätten i skymundan fladdrar tvätt på två långa linor. Det är mattrasor representerande en hel ödes- och manufakturepok.

Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård, då mina barn begrovs för tjugofem år sedan. Där fladddrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens i mars 1927 och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall jauarisöndag 1928, då jag blev änka och min man låg död i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning – med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx – och jag bar den då Martinson och jag vigdes 1929 och sedan gjorde ”bröllopsresa” till en vindskupa i Nya varvet i Göteborg [---] Trasig och med knapparna samvetsgrant ursprättade hänger den ödesminnande klänningen där bland röd- och gulfärgade klutar, som erinrar om ungdom och dans och något av livets fest, klutar och färger som erinrar om bagateller som blev väsentligheter och tvärtom. Utnötta kläder minnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn. Ett streck med ödesbemängda trasor som snart skall skapas om till mattor med granna bårder och minnena nötas bort av kommande och gående...

Men kungsfåglarna kommer varje sommar att vaggas av vinden, och armén vandrar vinter och sommar över Korpberget långt sen torpet murknat ned.