Bild: "Kabinettet", akryl, 50x70cm, kwn, foto: kwnJag började med att fara till min mamma som nu bor på Karl Johansgårdarna i en lägenhet med helpension. Vi pratade om Breidagård där jag varit på retreat på stiftsgården. Mamma visste precis var det låg för det var en gång i tiden ett pensionat, där hennes farmor brkade bo ibland. Mamma kunde komma ihåg precis hur det var att gå över järnvägsspåren ner till sjön.
Det var något jag kände på mig när jag for, att här trampade jag mark som hörde till min familjehistoria. Min mammas farmor hade flera gårdar, bland annat en i Funbo och så förstås Norrhällby som morfar fick ärva.
Därhos mormor och morfar hängde två gamla svärd i den svartmålade trapphallen, framför den öppna spisen med devisen: Egen härd är guld värd! Det var nog morfars styvfar som köpte dem en gång. Det var också han som handlade grafiska blad på Nationalmuseums auktion 1904. Några av dem har jag nu hemma och några ingår bland de bilder som jag skall ta hem från mamma. Men det var svärden som blev de första föremål jag flyttade. Inte från mammas lägenhet utan från mina pojkars hem. De fick dem av mamma men trivdes aldrig med dem, så de stod i förrådet väl inpackade i skydddande frigolit sedan år till baka. Nu for jag och hämtade dem.
Jag tog dem på cykeln till Föreningen Verkstan. Där visade jag upp dem för de som amlats för att äta lunch tillsammans. De väckte olika reflektioner. Någon kände lajvare som använde just den sortens svärd i sina spel. De skulle även kunna vara symboler för kungen och drottningen i Maracaotou, trum- och dansfirman med ursprung i Brasilien. Som fäktsvärd var de tunga och otympligga inte som korsfarasvärdet i Museum Gustavianums samlingar. Alla känd på svärden och de blev preparerade med en helt ny atmosfär, präglade med nya värden från Valegården och världen idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar