Maracaouto med Aurora Boreal

Min vän Eva lockade mig att pröva på att vara med i en trumorkester på Föreningen Verkstan i Uppsala. När jag tänker efter har det alltid funnits en dröm inom mig att gå på stan och slå på trumma. Jag företällde mig det som en nästan magisk rit som skulle kunna få världen att förändras, helas och bli bättre.

Vi var tolv som deltog och först gjorde vi en runda där vi presenterade oss: - "Jag är Kurt och för mig är Maracaouto ett oskrivet blad, ett surrealistisk projekt där jag vill vara ljudet av ett stort hjärta." Ungefär så kunde det låta.

Sen blev vi snabbt till en orkester. Vi nykomlingar fick introduktioner till takten och hur trumpinnarna skulle hållas och den stora bastrumman slås an. Så berättade ledaren Magnus att man behövde öronproppar. Han rekommenderade bröd om man inte hade några sådan med sig. Där var en bagare med i orkestern som just var färdig med arbetet i vedugnen på gården och hade tagit med en bit av en limpa upp. Jag stoppade stora bitar i öronen och det fungerade oerhört bra. Det var lite pilligt aff få ut dem bara, men inte så att jag var rädd att de skulle fastna i öronen.

Jag är så rädd att tappa takten att jag nästan alltid gör det och det är orsaken till att jag aldrig lärt mig att dansa pardans eller spela trummor. Men nu vandrade en dubbelklocka runt i ringen när vi började träningen. Alla klappade rytmen i händerna och så turades vi om att slå den på klockorna. Jag var beredd att ge upp då, så jag sträckte klockorna åt Magnus. Men han sa åt mig att försöka en stund till och så fick jag ett ögonblick av nåd och rytmen kom som ett rinnande vatten, en liten vårbäck av glädje i mitt hjärta.

Så trummade vi, och lärde ett par sånger "... somos la estrela de norté... somos Aurora Boreal...". - Vi är nordens stjärna, vi är norrskenet, sjunger vi, och Aurora Boreal är gruppens namn. I en sång turades vi om att vara försångare och det var en fantastisk erfarenhet. För jag var osäker och många med mig och våra röster vittnade så tydligt att vi blev som nakna själar för varandra under de korta sekunder som våra röster klingade ensamma i växelsången med kören.

Det var så oerhört jobbigt. Efteråt kände jag mig alldeles stel och kroppen gjorde ont och jag ville bara gömma mig. Som att se paradiset öppna sig var det och stå där i dörren och upptäcka att jag inte vågar gå in. Så jag tackade och gick ut på gården. Där satte jag mig under linden och väntade på Eva, medan jag tittade på den nya utsikten mot staden och centralstationen. Där fanns en träddunge på andra sidan gatan, men den är utplånad. Istället blir himlen så påtagligt stor och det är vackert och sorgligt på samma gång.