Jag vill förstås hävda att ett ord har flera betydelser som träder fram och preciserar när man använder dem. Men definitioner dyker upp och tar form i samtalet lika naturligt som något annat. Jag ville göra skillnad mellan metafor, liknelse och symbol och gjorde några försök att gestalta definitioner som fungerade för mig. Jag är osäker på om mina försök slog väl ut. Jag kan efteråt konstatera att det blev ganska grovt tillyxade skillnader.
Metafor betyder att flytta om man gör en etymologisk härledning. På modern grekiska kan man säga metafora idiota, utan att för den skull anklaga någon för att använda en idiotisk metafor, eftersom uttrycket betyder enskild flyttfirma. Det här är en historia som jag hört på estetikens seminarier någon gång och kanske inte minns korrekt i varje detalj. Jag fastnade för den starka bilden av att flytta något från ett sammanhang till ett annat. Man kan flytta sitt skåp från en lägenhet till en annan, men också från en lägenhet till ett fält nära skogen. Om man avbildar den senare placeringen så får man ett surrealistiskt intryck, som kommer av att skåpet står på en så uppenbart felaktig plats att vi anstränger oss på ett särskilt sätt när vi vill uppfatta det som meningsfullt. På samma sätt är det med ord. Om vi känner dem från vissa sammanhang så kan det ge oss huvudbry att möta dem i alldeles oväntade situationer. Det är den speciella retning som en lyckad metafor kan få oss att uppleva som starkt lustfylld, nästan förklarad.
På detta vis skiljer sig metaforen från liknelsen som betonar utgångspunkten i en minsta gemensammma nämnare, en s k analogi som är rationell i en närmast matematisk mening. När Jesus talar i liknelser heter det i de grekiska texterna att han uttrycker sig i parabolän, en matematisk term för en kurva som öppnar sig tills linjerna blir parallella. Idag har vi kvar samma uttryck när vi kallar en liknelse för en parabel. Naturligt vis kan en liknelse fungera som en metafor, till exempel när vi liknar månen vid en ost. Osten och månen är runda, de är gula till gulvita, de har håligheter i ytan som ser ut som skuggiga partier. Men bortsett från det så har vi satt osten i månens ställe och det lockar oss att göra helt nya saker med bilden. Räven lurar vargen att försöka äta månens spegling i brunnen i den gamla sagan. Metaforen har ett sagolikt och irrationellt drag som öppnar världen för nya tolkningar. Men å andra sidan. Sagan om räven och vargen är ju en klassisk parabel, en liknelse där djur behandlar varandra som människor brukar göra. Vi skulle kunna säga att den metaforiska glidningen där månen i ett sagolikt trick blir en ost är parabelns poäng, där den faktiskt överskrider sina regler.
Men symbolen då som är så viktig i konsten. Så här skriver Moa i Jag möter en diktare :
Med ens såg jag i ljuset av stjärnor och måne en mörk armé på marsch över berget -
Nordanvinden hade format skogen efter sitt sinne, och träden hade puckel, alla pucklarna vända åt ett håll. Det såg ut som en armé med ränslar på ryggen vore på väg över berget, norrut mot Stockholm.
Jag kunde inte taga mina ögon från den mörka kolonnen. Att jag inte sett detta förut på de fem år jag bott här! Men hjälpe mig så trött jag var. Jag tyckte att jag måste sitta kvar och stirra på den mörka armén i evighet, hur skulle jag egentligen orka hem?
Jag hade dock några bönor därhemma och en kaka bröd, det skulle bli gott med en kopp kaffe och jag måste ju, måste. Barnen var så små att jag inte vågade ha dem i en säng, då jag gick ifrån dem, de låg på golvet och sov. Alldeles förbi min stuga marscherade en mörk armé med full packning. Långt borta pågick ett fruktansvärt krig, och här omkring kusterna stod landstormen, magra, seniga män, ofta trasiga, bekymrade på vakt. Och jag orkade nog inte sista biten hem. (s. 173)
Här är bilden så komplicerad och samtidigt så nära kopplad till en känsla att jag ville kalla den en symbol snarare än en metafor. Bilden uttrycker Moas existensiella situation i världen och världshistorien. Bilden är samtidigt universell. Vi kan fångas av berättelsens patos och känna igen oss. Känslan är egentligen outsäglig, men skildringen av situationen kan ge oss ett avtryck av den sublima känslan, samtidigt plågsam till gränsen av det outhärdliga och fylld av triumf, klarhet och fullständig närvaro i världen. Begreppet symbol kommer från ett sigill som bryts itu för att besegla ett kontrakt. När parterna möts igen kan de båda bitarna förenas för att visa att parterna är legitima, eftersom brottytan är närmast omöjlig att förfalska. Symbolen uttrycker en ordlös känsla exakt, men orden är lösaktiga, flyttfåglar som i den metaforiska glidningen och liknelsens abstraktioner hela tiden är på väg bort från en ursprunglig mening. Orden tar livet av känslan, konsten fördärvar symbolen och gör den till mekanisk upprepning. Det är romantikens och även modernismens credo.
Moa återkommer till den mörka, marscherande armén, många gånger, men då använder hon sinnebilden som en metafor. I bokens sista mening hamnar den alldeles invid klädstrecket där mattrasorna hänger med alla sina minnen.
1 kommentar:
Skicka en kommentar