Dopet en vattenvälsignelse

Vattenvälsignelsen, dopet, kretsloppet som gör världen ny i varje ögonblick. Syndafloden var en stor katastrof. Alla dog, allt dog, utplånades från jordens yta. Samtidigt blev världen sparad i form av ett frö. Arken med dess djur och människor blev räddad och bevarad genom katastrofen. En tung dubbelmening i denna sista sats. Att bli bevarad och räddad genom en katastrof innebär att överleva, men i det här sammanhanget även något mera. De är räddade, men hela deras värld är borta. Syndafloden utplånat allt det onda som jorden varit full av, men det var ju hela världen! Synderna har spolats bort, drunknat tillsammans med dem som gått under i katastrofen. Berättelsen är en fruktansvärd historia om hur världen blivit så outhärdlig att Gud vill att den ska försvinna. Men han vill spara det goda fröet, skapelsen med alla dess möjligheter och människorna i den som ser och återberättar för varandra historierna om världen, skapelsen, livslagarna och miraklen.

Dopet bär den förfärliga berättelsen om syndafloden, men som ett hopp om räddning. I dopet betraktas varje människa som värd att rädda, när världens synder sköljs undan av det stora vattnet. Det stora och fruktansvärda i dopets symbol är att alla synder sköljs bort. Världen utplånas om så är nödvändigt. Att döpas är att dö och födas på nytt. Det är dopet i anden, det som vattenvälsignelsen är en förberedelse till. Dopet fullbordas när jag dör och min värld dör med mig, men återföds och världen samtidigt blir en ny och underbarare värld.

Vattenvälsignelsen är ett vittnesbörd om att den nya världen föds i varje ögonblick, när människorna tar emot förlåtelsen och går vidare. Samtidigt som något dör och övergår från att vara organsikt levande struktur till att vara struktur utan organiskt liv, uppstår en ny relation mellan det som var liv i det levande och det som är liv i det som lämnat den döda strukturen bakom sig. När världen dör för oss i dopet, vaknar vi till verkligheten. Världen som vi känner den har vi redan lämnat bakom oss, den finns som en död vävnad och det är vi som sätter liv i den. I den meningen väcker dopet oss till insikten om att vi är gudamänniskor. Vi skapar världen ur en klädnad som vi redan lämnat bakom oss. Det är vi som har livet, det som får våra berättelser att bli verklighet, levande för våra sinnen. Vi är alltså fria att skapa världen. Materialet är en vävnad som skapats genom våra livsaktiviteter, den bär märket av organiskt liv, ett liv som vi är besläktade med, närmare än vi kan tänka oss. Det är detta nära släktskap med det avlagda skinnet som gör att vi kan förlora oss i världen. Vi kan förväxla oss själva, levande varelser, med bilden av oss själva som vi lämnar efter oss och åter bringar till liv i minnets labyrinter.

Men vattnets kretslopp påminner oss om att synder kan sköljas bort att döden är en ständigt pågående process som gör oss fria från misstag, sådana minnen och föreställningar som håller oss fångna i en förvrängd och plågsam gestaltning av världen. Vattnet tränger ju in överallt och löser upp, sätter i rörelse, släcker törst, fyller ut, balanserar cellerna till deras osmotiska potens. Se hur bladet sväller på den förtorkade plantan som räddas av vattenvälsignelsen i form av trädgårdsmästarens vattenkanna. Man och kvinna är symboler i de här sammanhangen, erektionen och potensen finns när flödande kärlek väcker åtrå och lust. I våra mest intima reaktioner, de som samtidigt är närmast våra kroppar, känslor och personer, spelas vattenvälsignelsens mysterium upp i ett mångfacetterat äventyr. Fruktbarheten och befruktningen är det som vattenkannan i växthuset kan påminna oss om. Men minns också att det är en symbol för något större. När vi älskar föds världen på nytt för att påminna oss att vi är friare.

Jag samtalar med Sofia på tåget. Den verkliga Sofia bakom bloggens Filosofia. Sofia är Visheten, Guds ursprungliga maka, som föder världen i sin kärlek till Gud. Hon sitter här på tåget och vi samtalar om Jesus och nyandlighet. - Vi är gudamänniskor, säger Sofia, och fast jag vet att hon har rätt så säger jag emot och argumenterar hit och dit och jag känner mig som Sara när hon talar med änglar. Visst ler jag och tänker: - Skulle jag som lever vid världens ände och redan är vissnad, kunna vara en gudamänniska och skapa en ny värld, tvärt emot alla odds. Jag är skeptisk, men lockad av tanken. Och änglarna säger: - Visst kan du, du vet det och du ler vid tanken. Glöm din skepsis, säger de, den är bara fåfänga och förnekelse av Guds allmakt.

En ny värld är möjlig. Den börjar här och nu, med oss som lever, fast vi känner oss vissna och misslyckade. För vi kan vara förlåtna, helt och fullt och fria att skapa den nya världen av de gamla trasorna. Det är poesi, och trasor är metaforerna. Den gula gamla klänningen som hänger på klädsträcket utanför Moa Martinsons stuga 1950 har alla minnena i behåll, så att Moa kan göra dem till berättelser som handlar om hennes liv. Hennes berättelser skapar nya världar för de som läser hennes böcker om och om igen.