Under trädens
tunga gröna
kronor
går hon
med rött hår
från paradis...
ett Gott Slut
och Gott Nytt
önskar
Kurt
torsdag 30 december 2010
måndag 25 oktober 2010
Resan till Norrhällby
Äntligen lyckades vi komma ut till Norrhällby på besök. Det regnade och höstlöven lyste vackert överallt. En paradoxalt glädjefull tid. Jag hade lovat mamma att vi skulle fara ut och hälsa på Ulla-Britta. Men jag hade inte lyckats förbereda något. Det blir för stora projekt att ringa i förväg och boka med personalen på boendet. På morgonen försökte jag förgäves finna numret till Karl-Johansgården. Till slut for jag ändå. Det var tur. När jag kom satt mamma i matsalen och åt. Hon var ganska pigg. Förmodligen lite förväntansfull, för jag hade lovat att vi skulle åka idag. Vi behövde en rullstolstaxi. Ertan trodde att det kunde vara svårt att få tag på med kort varsel. Men han hjälpte oss med en lista på färdtjänsttaxibolag. Det fanns en taxi som kunde ta oss i båda riktningarna. Han körde en nybyggd väg som kommer ut på Östhammarsvägen vid Skäve gård ungefär. Sedan såg det ut som vanligt. Jag kom att tänka på mina cykelturer ut och hem från Dyvlinge. Det är så länge sedan nu. Efter svängen före Jälla var vi inne på den lilla vägen mot Norrhällby. Den har fått många andra konkurrenter i mitt sinne, efter allt vandrande längs pilgrimsleden. Den lilla vägen kunde vara mellan Viksta och Tensta, eller någon annanstans i Uppland. Men en egendomlig fröjd fyllde mig i alla fall, när jag sa gårdarnas namn till mamma. Hon satt i sin rullstol fastspänd i mitten av taxibussen. Hon ser nästan inget längre heller. Men nu vill hon gå till optikern. Kanske hinner vi med en starroperation, så att hon kan se igen.
Gården såg liten ut. Taxin körde nära huset och chauffören rullade ned mamma för rampen. Vi försökte ta in henne genom verandadörren, men kunde inte öppna båda dörrhalvorna. Till slut kom vi in genom köksdörren och rullade genom huset till salongen. Där hade Ulla-Britta dukat upp till te och kaffe. Efter en stund kom Pia, Otto och Vejne ned och fikade med oss.
Nu kom vi in på gamla tider. Jag berättade att jag talat med mamma om Pojken, den vita samojedspets som var familjens hund när mamma var liten. Ulla-Britta tog fram en tavla med ett par låga hus, alldeles vid ån. Här på Östra Ågatan 87 bodde familjen på trettitalet. Så när mamma var tio år var det huset vid ån som var hemma. Härifrån brukade hon gå söderut ända ned till bron mot Ultuna med Pojken. (På TV går ett program som jag såg med barnen på 90-talet. Det heter Dårfinkar och Dönickar. Om jag kan så ska jag köpa serien som DVD. Det handlar om en bohemisk familj som glömmer sin hund när de flyttar. Hunden är nog en vit samojedspets, precis som Pojken. I sista avsnittet har han hittat till famljens nya hus. Simone som år tio år blir glad igen.) Det fanns mycket att se längs ån. Här fraktades saker hela tiden, så det var fullt av båtar. På Kungsängen kunde det vara fullt av kungsängsliljor. Då plockade mamma några och tog dem med hem. Det kan man inte göra längre. Nu är de fridlysta. I alla fall flyttade familjen sedan till Dragarbrunnsgatan 75. Husen vid ån var för fuktiga, så de revs. Nu för tiden är det en bara remsa av gräsmatta där, framför Ångkvarns gamla byggnader. Nu vet jag varför det blivit så.
Ulla-Britta har en fotobok med bilder från det gamla Uppsala. Där finns huset på Dragarbrunnsgatan med. Man kan se fönstren på vindsvåningen. Sedan visade hon bilder av mormors föräldrar Signe och Ludvig. På en annan bild är mormor med som barn tillsammans med sin mamma och mormor. Mammas mormors syster Ingrid är också med på bilden. Hon kallades alltid moster Ingrid, fast hon egentligen var gammalmoster. På andra fotografier som Ulla-Britta tog fram finns morfars pappa och hans pappa som var präst i Grangärde i Dalarna. Det var prästen som tog namnet Thunman, efter gården där han bodde som hette Tun. Vi tyckte att Ulla-Britta skulle skaffa sig en dator för att skriva ned sina minnen.
Visa större karta
Gården såg liten ut. Taxin körde nära huset och chauffören rullade ned mamma för rampen. Vi försökte ta in henne genom verandadörren, men kunde inte öppna båda dörrhalvorna. Till slut kom vi in genom köksdörren och rullade genom huset till salongen. Där hade Ulla-Britta dukat upp till te och kaffe. Efter en stund kom Pia, Otto och Vejne ned och fikade med oss.
Nu kom vi in på gamla tider. Jag berättade att jag talat med mamma om Pojken, den vita samojedspets som var familjens hund när mamma var liten. Ulla-Britta tog fram en tavla med ett par låga hus, alldeles vid ån. Här på Östra Ågatan 87 bodde familjen på trettitalet. Så när mamma var tio år var det huset vid ån som var hemma. Härifrån brukade hon gå söderut ända ned till bron mot Ultuna med Pojken. (På TV går ett program som jag såg med barnen på 90-talet. Det heter Dårfinkar och Dönickar. Om jag kan så ska jag köpa serien som DVD. Det handlar om en bohemisk familj som glömmer sin hund när de flyttar. Hunden är nog en vit samojedspets, precis som Pojken. I sista avsnittet har han hittat till famljens nya hus. Simone som år tio år blir glad igen.) Det fanns mycket att se längs ån. Här fraktades saker hela tiden, så det var fullt av båtar. På Kungsängen kunde det vara fullt av kungsängsliljor. Då plockade mamma några och tog dem med hem. Det kan man inte göra längre. Nu är de fridlysta. I alla fall flyttade familjen sedan till Dragarbrunnsgatan 75. Husen vid ån var för fuktiga, så de revs. Nu för tiden är det en bara remsa av gräsmatta där, framför Ångkvarns gamla byggnader. Nu vet jag varför det blivit så.
Ulla-Britta har en fotobok med bilder från det gamla Uppsala. Där finns huset på Dragarbrunnsgatan med. Man kan se fönstren på vindsvåningen. Sedan visade hon bilder av mormors föräldrar Signe och Ludvig. På en annan bild är mormor med som barn tillsammans med sin mamma och mormor. Mammas mormors syster Ingrid är också med på bilden. Hon kallades alltid moster Ingrid, fast hon egentligen var gammalmoster. På andra fotografier som Ulla-Britta tog fram finns morfars pappa och hans pappa som var präst i Grangärde i Dalarna. Det var prästen som tog namnet Thunman, efter gården där han bodde som hette Tun. Vi tyckte att Ulla-Britta skulle skaffa sig en dator för att skriva ned sina minnen.
Visa större karta
torsdag 16 september 2010
Friktioner, andlighet och empati - andra försöket
Performancekonstfestivalen i Uppsala 2010 landade i spelrummet mellan avsikt och slump, konst och natur. Starka upplevelser tempererades ofta av medkänsla som kom till uttryck på olika sätt. Festivalen tog plats mitt i Uppsala. Samtidigt utspelades allt på ett egendomligt sätt utanför världen. En bild är kanske den bästa sammanfattningen. En snigel uppträdde i konstnären Jason Lim's knä. Den rörde sig mycket långsamt i en perfekt koreografisk harmoni och lämnade ett slemmigt spår efter sig.
Performancekonsten vill sätta vardagens tolkningmönster åt sidan och förmedla unika och starka förnimmelser av närvaro utan förklaring. Det är ett patos som konsten delar med moderna filosofiska undersökningar. Också de flesta andĺiga traditioner använder ritualer som förflyttar människans uppmärksamhet ut ur det vardagliga för att gå renare källor till mötes. Andlighet, filosofi och konst kan mötas vid gränsen till den vardagligt materiella tillvaron. Friktioner i samspel med andlighet mot en klangbotten av empati mötte årets festivalpublik. Spännande perspektiv uppstod.
Festivalens curator SU-EN hyser starkt motstånd till att allt skall vara enkelt. Vi importerar bara vad vi vill ha, inte hela paketet, om vi tolkar all konst med filter som etablerats i den västerländska kulturen. Hon tycker att vi ska vara medvetna om den kulturimperialism som råder överallt. Då kan vi uppfatta en friktion mellan kulturer och kontexter som är intressant. Performancekonst är en undersökande och djupt personlig konstform.
Speciellt för årets festival är samarbetet med Uppsala Domkyrka kring temat Andlighet. Många intressanta samtal med representanter för Svenska Kyrkan har varit en del av förberedelserna. Konstnärerna representerade också flera olika andliga traditioner. Festivalen blev på det sättet en yta där verken samspelade mot en klangbotten av ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blev sammanstötningar där nya saker kom till uttryck. Ur köttets mörker trädde regelverk fram. De kunde kännas ljuvligt harmoniska, eller fruktansvärt sublima.
Ett performancekonstverk skapas å ena sidan i sammanstötningarna mellan konstnären, kroppen och världen. Å andra sidan växer verket vidare och tar form i publikens reception och minne av verket. Vi kan bära länge på frön som verket sått. - Det luktar lök. Två unga kvinnor sitter framför domkyrkan och skalar ett berg av lök och samlar sina tårar i ett kärl. - Minnena kan vara fascinerande meningslösa, eller hårda och störande. Om de hittar fäste i viktiga erfarenheter kan de plötsligt gro och skapa en levande förändring. I mötet med erfarenheten uppstår den friktion som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast och gripa tag i något. När vi tolkar ordet "friktion" på detta sätt, för det oss så nära den gamla alkemin som vi kan komma idag.
Empati, eller inkännande medkänsla är grundläggande för konstupplevelsen. Den tyska estetikern Theodor Lipps var den som först utforskade begreppet "Einfühlung" och definierade den estetiska innebörden av empati. Han ville fördjupa analysen av konstens symbolbegrepp. Psykoanalysen växte fram samtidigt runt sekelskiftet 1900. Många var nyfikna på det omedvetna och ville undersöka hur idéer uppstår innan begreppen tagit form. Hegels utforskning av Andens fenomenologi hade lagt grunden och Nietzche hade bearbetat liknande problem. Empatin finns innan begreppen tar form. Den föds ur ett igenkännande av en form som öppnar sig mot minnets gömda möjligheter. Konflikter, motstånd och smärta kan bli resultatet, eller glädje, lust och harmoni. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty gav i början av 1960-talet upphov till en förklarande vision, genom sina envisa utfrågningar av filosofin. Allt som vi blir medvetna om har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel. Världen träder fram ur kroppen och varje akt av medvetandet drar oss in i världens dunkla djup. Jaques Lacan tillämpade vännen Merleau-Pontys filosofi i sina föreläsningar om psykoanalysens grundbegrepp. Det omedvetna, upprepningsautomatismen, överföringen och driften frodas i det fördolda, men yttrar sig såväl i människors relationer som i konsten. Det franska 60-talet har satt sin prägel på dagens estetiska sensibilitet.
Här bör vi göra ett tillägg. Friktion upplevs i ett motstånd som har karaktär. Det för oss ända tillbaka till den västerländska filosofins stora vändpunkt. Det är Kants kritik av smakomdömet som spökar. Den fria skönheten har ett nödvändigt element av motstånd. Det är vad Kant kallar karaktär.
I performancekonst är den cykliska återkomsten av skapelse och förstörelse närvarande i konstnärens försök att disciplinera tid och rum. Kroppen är ett konstverk och skapandet är en andlig handling, men utförandet är omöjligt utan disciplin och tradition. Konstnären uttrycker sig ofta i ritualens form och kommer nära stora mytologiska motiv. Performancekonst har ett utopiskt drag. Verken kan förändra politisk och existentiell medvetenhet genom att publiken alltid är delaktig i skapelseprocessen.
Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern var spelrummet för festivalen. Motorsågen skar bitar ur trädstammen så att ett kors med en människofigur skapades. Två vackra unga människor, släpade det tunga korset genom eftermiddagstrafiken. Lystet nyfikna blickar förvandlades av medkänsla till stumma vittnesbörder. I andra änden hade Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet. Krossade växter och rödkrita som blandats med vatten och kroppsvätskor hade lämnat spår av verket på utställningsrummets väggar. Allt var omfattat i verket, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, smärtan och hoppet.
Invigningsföreställningen i Uppsala domkyrka var ett sätt att gestalta festivalens teman med största tänkbara kraft. Den vitklädda SU-EN stående i mjölkhavet och Rakini Devi klädd som förstörelsens gudinna Kali framför en död Kristus personifierade två aspekter av jungfru Maria. Konstnärernas kroppar blev mötesplatser för symbolsystem. Vintergatans svarta blick tog gestalt i den sörjande Maria. Hon betraktade Skapelsen; den ammande Maria som var ett berg och reste sig i väster, ur mjölkhavet, över gråtande kvinnor, under västfasadens lysande rosfönster.
Mellan Anatomiska Teatern och domkyrkan hade en offentlig scen för festivalen märkts ut när performancegruppen NN lämnade det stora korset. Dansande som en melankolisk dervisch runt korset klädde Pino Ivančić av sig sina färggranna kläder i kylan tills han blev stilla i vita underkläder. Hiroko Tsuchimoto gestaltade åtta sorger och låg i en vit säck på bron framför katolska kyrkan i tio timmar. Utan allt var hon hans syster. Två verk, dagar, platser, religioner och världsdelar som förenas i minnet av en metafor. Konstens dimensioner överskrider alla gränser i festivalens subtila extas.
Den anatomiska teatern fungerar som en symbol för grymhetens arkitektur. Läktarens smala fack håller fast kroppen i åskådarposition till och med när medvetandet flytt, så att blicken tvingas kvar inför organens blottläggande. Här utspelades dödens ritualer i Linus Raudsepps sorgespel. Dessa pekar ut ur världen på många språk. Men festivalens intention pekade också i motsatt riktning mot en Renässans, genom att vända sig mot orienten. Det handlade om den moderna (anti-)estetikens återkomst till romantikens gamla källor i österländsk filosofi.
Andlig disciplin kan tillföra en avvaktande stillhet i konstupplevelsen. Den kan tillåta allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras av självbehärskningen, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss dessa djup som kan verka brottsliga omöjliga förfärliga vedervärdiga äckliga. Nej, det finns en väg som alla världsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som bland annat har symptom i fysiologiska reaktioner. De är dem som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.
I verket Röd tråd möttes Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenades och slet sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och gick, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talade med en kvinna bland åskådarna i parken. Hon förklarade sin upplevelse så här: - "Konstverk kan öppna dörrar som jag inte trodde fanns. De fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.
En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktionen – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen. Dokumentationen kan knappast vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll, men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.
Performancekonsten vill sätta vardagens tolkningmönster åt sidan och förmedla unika och starka förnimmelser av närvaro utan förklaring. Det är ett patos som konsten delar med moderna filosofiska undersökningar. Också de flesta andĺiga traditioner använder ritualer som förflyttar människans uppmärksamhet ut ur det vardagliga för att gå renare källor till mötes. Andlighet, filosofi och konst kan mötas vid gränsen till den vardagligt materiella tillvaron. Friktioner i samspel med andlighet mot en klangbotten av empati mötte årets festivalpublik. Spännande perspektiv uppstod.
Festivalens curator SU-EN hyser starkt motstånd till att allt skall vara enkelt. Vi importerar bara vad vi vill ha, inte hela paketet, om vi tolkar all konst med filter som etablerats i den västerländska kulturen. Hon tycker att vi ska vara medvetna om den kulturimperialism som råder överallt. Då kan vi uppfatta en friktion mellan kulturer och kontexter som är intressant. Performancekonst är en undersökande och djupt personlig konstform.
Speciellt för årets festival är samarbetet med Uppsala Domkyrka kring temat Andlighet. Många intressanta samtal med representanter för Svenska Kyrkan har varit en del av förberedelserna. Konstnärerna representerade också flera olika andliga traditioner. Festivalen blev på det sättet en yta där verken samspelade mot en klangbotten av ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blev sammanstötningar där nya saker kom till uttryck. Ur köttets mörker trädde regelverk fram. De kunde kännas ljuvligt harmoniska, eller fruktansvärt sublima.
Ett performancekonstverk skapas å ena sidan i sammanstötningarna mellan konstnären, kroppen och världen. Å andra sidan växer verket vidare och tar form i publikens reception och minne av verket. Vi kan bära länge på frön som verket sått. - Det luktar lök. Två unga kvinnor sitter framför domkyrkan och skalar ett berg av lök och samlar sina tårar i ett kärl. - Minnena kan vara fascinerande meningslösa, eller hårda och störande. Om de hittar fäste i viktiga erfarenheter kan de plötsligt gro och skapa en levande förändring. I mötet med erfarenheten uppstår den friktion som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast och gripa tag i något. När vi tolkar ordet "friktion" på detta sätt, för det oss så nära den gamla alkemin som vi kan komma idag.
Empati, eller inkännande medkänsla är grundläggande för konstupplevelsen. Den tyska estetikern Theodor Lipps var den som först utforskade begreppet "Einfühlung" och definierade den estetiska innebörden av empati. Han ville fördjupa analysen av konstens symbolbegrepp. Psykoanalysen växte fram samtidigt runt sekelskiftet 1900. Många var nyfikna på det omedvetna och ville undersöka hur idéer uppstår innan begreppen tagit form. Hegels utforskning av Andens fenomenologi hade lagt grunden och Nietzche hade bearbetat liknande problem. Empatin finns innan begreppen tar form. Den föds ur ett igenkännande av en form som öppnar sig mot minnets gömda möjligheter. Konflikter, motstånd och smärta kan bli resultatet, eller glädje, lust och harmoni. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty gav i början av 1960-talet upphov till en förklarande vision, genom sina envisa utfrågningar av filosofin. Allt som vi blir medvetna om har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel. Världen träder fram ur kroppen och varje akt av medvetandet drar oss in i världens dunkla djup. Jaques Lacan tillämpade vännen Merleau-Pontys filosofi i sina föreläsningar om psykoanalysens grundbegrepp. Det omedvetna, upprepningsautomatismen, överföringen och driften frodas i det fördolda, men yttrar sig såväl i människors relationer som i konsten. Det franska 60-talet har satt sin prägel på dagens estetiska sensibilitet.
Här bör vi göra ett tillägg. Friktion upplevs i ett motstånd som har karaktär. Det för oss ända tillbaka till den västerländska filosofins stora vändpunkt. Det är Kants kritik av smakomdömet som spökar. Den fria skönheten har ett nödvändigt element av motstånd. Det är vad Kant kallar karaktär.
I performancekonst är den cykliska återkomsten av skapelse och förstörelse närvarande i konstnärens försök att disciplinera tid och rum. Kroppen är ett konstverk och skapandet är en andlig handling, men utförandet är omöjligt utan disciplin och tradition. Konstnären uttrycker sig ofta i ritualens form och kommer nära stora mytologiska motiv. Performancekonst har ett utopiskt drag. Verken kan förändra politisk och existentiell medvetenhet genom att publiken alltid är delaktig i skapelseprocessen.
Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern var spelrummet för festivalen. Motorsågen skar bitar ur trädstammen så att ett kors med en människofigur skapades. Två vackra unga människor, släpade det tunga korset genom eftermiddagstrafiken. Lystet nyfikna blickar förvandlades av medkänsla till stumma vittnesbörder. I andra änden hade Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet. Krossade växter och rödkrita som blandats med vatten och kroppsvätskor hade lämnat spår av verket på utställningsrummets väggar. Allt var omfattat i verket, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, smärtan och hoppet.
Invigningsföreställningen i Uppsala domkyrka var ett sätt att gestalta festivalens teman med största tänkbara kraft. Den vitklädda SU-EN stående i mjölkhavet och Rakini Devi klädd som förstörelsens gudinna Kali framför en död Kristus personifierade två aspekter av jungfru Maria. Konstnärernas kroppar blev mötesplatser för symbolsystem. Vintergatans svarta blick tog gestalt i den sörjande Maria. Hon betraktade Skapelsen; den ammande Maria som var ett berg och reste sig i väster, ur mjölkhavet, över gråtande kvinnor, under västfasadens lysande rosfönster.
Mellan Anatomiska Teatern och domkyrkan hade en offentlig scen för festivalen märkts ut när performancegruppen NN lämnade det stora korset. Dansande som en melankolisk dervisch runt korset klädde Pino Ivančić av sig sina färggranna kläder i kylan tills han blev stilla i vita underkläder. Hiroko Tsuchimoto gestaltade åtta sorger och låg i en vit säck på bron framför katolska kyrkan i tio timmar. Utan allt var hon hans syster. Två verk, dagar, platser, religioner och världsdelar som förenas i minnet av en metafor. Konstens dimensioner överskrider alla gränser i festivalens subtila extas.
Den anatomiska teatern fungerar som en symbol för grymhetens arkitektur. Läktarens smala fack håller fast kroppen i åskådarposition till och med när medvetandet flytt, så att blicken tvingas kvar inför organens blottläggande. Här utspelades dödens ritualer i Linus Raudsepps sorgespel. Dessa pekar ut ur världen på många språk. Men festivalens intention pekade också i motsatt riktning mot en Renässans, genom att vända sig mot orienten. Det handlade om den moderna (anti-)estetikens återkomst till romantikens gamla källor i österländsk filosofi.
Andlig disciplin kan tillföra en avvaktande stillhet i konstupplevelsen. Den kan tillåta allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras av självbehärskningen, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss dessa djup som kan verka brottsliga omöjliga förfärliga vedervärdiga äckliga. Nej, det finns en väg som alla världsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som bland annat har symptom i fysiologiska reaktioner. De är dem som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.
I verket Röd tråd möttes Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenades och slet sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och gick, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talade med en kvinna bland åskådarna i parken. Hon förklarade sin upplevelse så här: - "Konstverk kan öppna dörrar som jag inte trodde fanns. De fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.
En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktionen – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen. Dokumentationen kan knappast vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll, men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.
måndag 13 september 2010
Mamma berättar mera
Till Amanda en sen födelsedagshälsning. En berättelse om din mormor.
Jag frågade mamma om Dragarbrunnsgatan 75. Där bodde hon som barn. Familjen hade en lägenhet på vinden. Det var snedtak i alla rummen. Värmen kom från kakelugnar. Det fanns en matsal med ett stort bord, tillräckligt för att ha gäster. Kakelugnen i matsalen var gul. Två fönsternischer i taket släppte in ljus. Det var ett hembiträde som lagade maten. Lägenheten i stan var ganska privat. När familjen hade gäster var det ute på Norrhällby. Dit for man på helger och sommarlov. Morfar arbetade på ångkvarn, tror jag. I alla fall skulle mamma och hennes systrar gå i skolan, så det passade bra att de bodde i stan.
Mamma hade ett eget rum. Där fanns en säng, ett skrivbord och en kommod. Kommoden är ett pottskåp som man ställde ett handfat och en vattenkanna ovanpå. Det fanns inte toaletter på den tiden. Istället fick man gå ut på vinden där det fanns ett torrdass. Skrivbordet stod under fönstret. Mamma kunde titta ut när hon gjorde läxorna. Hon såg ut över stadens tak och skorstenar.
Det var kakelugnar i alla rum på Norrhällby också. När familjen skulle fara ut till landet var det arrendatorn som såg till att det eldades. På så vis var det varmt och skönt när de kom. Sedan fick de elda i kakelugnarna själva. Det var en lätt syssla.
På landet fanns det mycket att göra. Mamma brukade gå upp i skogen längs vägen. En bit upp i skogen finns ett gärde som kallas för Kaskvreten. Det tyckte mamma var ett fint namn. Hon tyckte om att gå dit. Under kriget tog man torv ur mossen. Då var det många unga män som arbetade där. Det fanns grävmaskiner. Lastbilar for fram och tillbaka. Längre upp fanns det en lada och betesmarker för kvigor och ungdjur. Ladan var öppen för att djuren skulle kunna gå in om det var dåligt väder. Kanske hade man hö där också. Hagen kallas Fåfängan. Varför vet inte mamma. Mamma brukade inte gå in i skogen. Jag berättar för henne att jag brukade gå överallt så att jag kände nästan varje plätt av skogen. Det var för att jag hjälpte pappa med jakten. Varje år plockade jag lingon. Ibland blev det en 50-60 liter som jag kokade sylt av. Så hade familjen till vinterbehovet. Mamma brukade också plocka lingon, men bara i den lilla skogen närmast huset. Det blev några liter. Antagligen var det andra som plockade också.
Det finns ett skogsparti som kallas Storbacken. Den ligger längs vägen mot Halmbyboda. Där är det mest bergknallar med åkrar nedanför. Det är väldigt fint i Storbacken. Mamma brukade promenera där med sin syster Kerstin. Det fanns en särskild bergknalle som mamma tyckte om att vara på. Utsikten var fin. På vintrarna blir det som en vägg av is vid en klippa i Storbacken. Mamma kommer ihåg den. Det var spännande att gå dit på vintern. Det ser ut som ett stelnat vattenfall. Tjocka buteljgröna pelare av is tornar upp sig.
Det bodde ett tjugotal människor på Norrhällby när mamma var liten. På midsommarafton hade man en egen midsommarstång. Den stod nedanför det lilla huset där Ulla-Britta bor. Man dansade runt stången hela kvällen. Sedan var det läggdags, men först brukade mamma och hennes systrar plocka blommor. De lade dem under kudden. Mamma drömde aldrig om någon man.
Det var vad mamma berättade. Hon ligger mycket i sängen nuförtiden. Hon ramlade och bröt benet före sommaren. Efter det har hon varit tröttare än förr. I förra veckan var hon pigg och gick runt med rullatorn. Hon ser dåligt och går vingligt. Så en kväll när hon inte kunde sova föll hon igen. Det gick bättre den här gången. Fast hon fick åka ambulans till sjukhuset för att röntgas. Det tog hela dagen. Mitt i natten fick hon komma hem. Nu, en vecka senare har hon ett stort blåmärke på kinden, men hon har inte ont.
Jag frågade mamma om Dragarbrunnsgatan 75. Där bodde hon som barn. Familjen hade en lägenhet på vinden. Det var snedtak i alla rummen. Värmen kom från kakelugnar. Det fanns en matsal med ett stort bord, tillräckligt för att ha gäster. Kakelugnen i matsalen var gul. Två fönsternischer i taket släppte in ljus. Det var ett hembiträde som lagade maten. Lägenheten i stan var ganska privat. När familjen hade gäster var det ute på Norrhällby. Dit for man på helger och sommarlov. Morfar arbetade på ångkvarn, tror jag. I alla fall skulle mamma och hennes systrar gå i skolan, så det passade bra att de bodde i stan.
Mamma hade ett eget rum. Där fanns en säng, ett skrivbord och en kommod. Kommoden är ett pottskåp som man ställde ett handfat och en vattenkanna ovanpå. Det fanns inte toaletter på den tiden. Istället fick man gå ut på vinden där det fanns ett torrdass. Skrivbordet stod under fönstret. Mamma kunde titta ut när hon gjorde läxorna. Hon såg ut över stadens tak och skorstenar.
Det var kakelugnar i alla rum på Norrhällby också. När familjen skulle fara ut till landet var det arrendatorn som såg till att det eldades. På så vis var det varmt och skönt när de kom. Sedan fick de elda i kakelugnarna själva. Det var en lätt syssla.
På landet fanns det mycket att göra. Mamma brukade gå upp i skogen längs vägen. En bit upp i skogen finns ett gärde som kallas för Kaskvreten. Det tyckte mamma var ett fint namn. Hon tyckte om att gå dit. Under kriget tog man torv ur mossen. Då var det många unga män som arbetade där. Det fanns grävmaskiner. Lastbilar for fram och tillbaka. Längre upp fanns det en lada och betesmarker för kvigor och ungdjur. Ladan var öppen för att djuren skulle kunna gå in om det var dåligt väder. Kanske hade man hö där också. Hagen kallas Fåfängan. Varför vet inte mamma. Mamma brukade inte gå in i skogen. Jag berättar för henne att jag brukade gå överallt så att jag kände nästan varje plätt av skogen. Det var för att jag hjälpte pappa med jakten. Varje år plockade jag lingon. Ibland blev det en 50-60 liter som jag kokade sylt av. Så hade familjen till vinterbehovet. Mamma brukade också plocka lingon, men bara i den lilla skogen närmast huset. Det blev några liter. Antagligen var det andra som plockade också.
Det finns ett skogsparti som kallas Storbacken. Den ligger längs vägen mot Halmbyboda. Där är det mest bergknallar med åkrar nedanför. Det är väldigt fint i Storbacken. Mamma brukade promenera där med sin syster Kerstin. Det fanns en särskild bergknalle som mamma tyckte om att vara på. Utsikten var fin. På vintrarna blir det som en vägg av is vid en klippa i Storbacken. Mamma kommer ihåg den. Det var spännande att gå dit på vintern. Det ser ut som ett stelnat vattenfall. Tjocka buteljgröna pelare av is tornar upp sig.
Det bodde ett tjugotal människor på Norrhällby när mamma var liten. På midsommarafton hade man en egen midsommarstång. Den stod nedanför det lilla huset där Ulla-Britta bor. Man dansade runt stången hela kvällen. Sedan var det läggdags, men först brukade mamma och hennes systrar plocka blommor. De lade dem under kudden. Mamma drömde aldrig om någon man.
Det var vad mamma berättade. Hon ligger mycket i sängen nuförtiden. Hon ramlade och bröt benet före sommaren. Efter det har hon varit tröttare än förr. I förra veckan var hon pigg och gick runt med rullatorn. Hon ser dåligt och går vingligt. Så en kväll när hon inte kunde sova föll hon igen. Det gick bättre den här gången. Fast hon fick åka ambulans till sjukhuset för att röntgas. Det tog hela dagen. Mitt i natten fick hon komma hem. Nu, en vecka senare har hon ett stort blåmärke på kinden, men hon har inte ont.
torsdag 9 september 2010
Kroppen och köttet som arena för det andra
Förgrundsfiguren inom butoh på 1960-talet Hijikata Tatsumi, talade om kroppen som konstobjekt. Själen sitter i tekniken, sa han till sina elever: ”Spring med en galnings själ.” Så berättar koreografen SU-EN när hon talar om bakgrunden till performancekonstfestivalen Friktioner.
Psykoanalytikern Jaques Lacan var en oortodox freudian. Han talade om signifiantkedjans insistens i en berömd essä, där han analyserade Edgar Allan Poes novell The Purloined Letter. Den har sin existens i den underbara abstrakt teoretiska formation som Freud i Traumdeutung kallar för det omedvetnas instans.
Signifiantkedjans insistens i det omedvetnas instans skapar de dunkla formeringar av driftslivet som kommer till uttryck i vardagslivets psykopatologi.
Denna teori riktar blicken mot det osynligas fält som vi med Merleau-Ponty först lärt oss att kalla för Kroppen, men senare börjat uppfatta som beläget i ett varats element som samma filosof döpte till Köttet
Psykoanalytikern Jaques Lacan var en oortodox freudian. Han talade om signifiantkedjans insistens i en berömd essä, där han analyserade Edgar Allan Poes novell The Purloined Letter. Den har sin existens i den underbara abstrakt teoretiska formation som Freud i Traumdeutung kallar för det omedvetnas instans.
Signifiantkedjans insistens i det omedvetnas instans skapar de dunkla formeringar av driftslivet som kommer till uttryck i vardagslivets psykopatologi.
Denna teori riktar blicken mot det osynligas fält som vi med Merleau-Ponty först lärt oss att kalla för Kroppen, men senare börjat uppfatta som beläget i ett varats element som samma filosof döpte till Köttet
torsdag 2 september 2010
ReinFEL vi behöver inte mer av grymhetens politik
Kvällens intervju med Reinfel blottlägger en förfärligt cynisk regeringspolitik när det handlar om psykiskt funktionshindrade.
http://svtplay.se/t/130178/utfragningen__fredrik_reinfeldt
Jag önskar att jag slapp skriva detta. Jag önskar att det inte vore sant. Jag önskar att alla medlöpare till denna politik genast vänder den ryggen. Skärpning alla partier.
Efter tre år med arbetslinjen är arbetslösheten bland psykiskt funktionshindrade 70 %. Det enda Reinfel lyckas göra, när detta visas, är att tala om hur svårt det är att anställa människor med psykiska funktionshinder. Han mal detta flera gånger. Jag fylls av äckel inför den attityd som blottas. Samma man som med en formulering i en lag kan göra hundratusentals sjuka människor sömnlösa i månader sitter i TV och pratar om hur svårt det skulle vara att skapa arbeten ens i den offentliga sektorn för samma människor. Det är en grym politik. Reinfel har Helfel!
34 miljarder har man sparat på att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Det är Arbeitslinjen och nordisk Freihet. Det är Reinfel!
Ett friskare Sverige? Nej , ett samhälle där sjuknärvaro blivit det normala på jobbet, Ett samhälle där sjuka människor tvingas söka jobb. Ett samhälle där politiska beslut orsakar självmord och långvarig fysisk och pyskisk smärta bland de mest utsatta. Det är ett sjukt samhälle, där politiker kan brösta sig över en sådan illviljans politik.
http://svtplay.se/t/130178/utfragningen__fredrik_reinfeldt
Jag önskar att jag slapp skriva detta. Jag önskar att det inte vore sant. Jag önskar att alla medlöpare till denna politik genast vänder den ryggen. Skärpning alla partier.
Efter tre år med arbetslinjen är arbetslösheten bland psykiskt funktionshindrade 70 %. Det enda Reinfel lyckas göra, när detta visas, är att tala om hur svårt det är att anställa människor med psykiska funktionshinder. Han mal detta flera gånger. Jag fylls av äckel inför den attityd som blottas. Samma man som med en formulering i en lag kan göra hundratusentals sjuka människor sömnlösa i månader sitter i TV och pratar om hur svårt det skulle vara att skapa arbeten ens i den offentliga sektorn för samma människor. Det är en grym politik. Reinfel har Helfel!
34 miljarder har man sparat på att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Det är Arbeitslinjen och nordisk Freihet. Det är Reinfel!
Ett friskare Sverige? Nej , ett samhälle där sjuknärvaro blivit det normala på jobbet, Ett samhälle där sjuka människor tvingas söka jobb. Ett samhälle där politiska beslut orsakar självmord och långvarig fysisk och pyskisk smärta bland de mest utsatta. Det är ett sjukt samhälle, där politiker kan brösta sig över en sådan illviljans politik.
fredag 27 augusti 2010
Vägen, NN - Nito Vega och Nanna Castillo med Mats Nyberg.
The Path/Vägen, NN Performance Group (Nito Vega och Nanna Castillo) med Mats Nyberg.
Plats: Från Celsiustorget till Domkyrkoplan
Tid: 10 juni 2010 kl. 15:00-17:00
En dikt av Antonio Machado är utgångspunkt för verket. Den handlar om att vara i nuet och bli till under resans gång. Mats Nyberg formar en stock med sina motorsågar på Celsiustorget. Ett ansikte växer fram, händer, fötter, en gren träs rakt igenom stocken. Det blir ett kors. Motorsågen tystnar - Nanna Castillo och Nito Vega släpar iväg det tunga korset mot Stora torget. Publiken bildar en procession som följer efter stocken. Konstnärerna ser sammanbitna ut. Då och då måste de stanna. Stocken gnisslar mot underlaget, biltrafiken väjer runt det oväntade hindret. Upp för Drottninggatan och Carolinabacken är det tungt. Parets korsvandring fram mot domkyrkoplan bär till sist lätt utför. Stocken lämnas framför katedralen och konstnärerna drar sig tillbaka.
Performancegruppen NN undersöker anatomin i den vardagliga promenaden. Här går man med barnvagnen, läxböckerna, kassarna i ärenden, för förströelse, på hemväg dag ut och dag in. Nu går de och drar en stock på ett par hundra kilo, svettas och blir gråtfärdiga. Nito tänker på människolivets idioti och Nanna samspråkar med stockkroppens ansikte. Hon berättar senare om hur barndomsminnen väcks, bilden av Kristus; hans bevakande ansikten på korsen hemma. Mormödrar pekar på dem när flickorna fostras. Nu går hon in i vreden och får kraft i grälet med stockens stilla ansikte. Konsten vrider kristenhetens symboliska prisma mot gränserna. -”Bortom ritualen finns passagen, konstnären är en portvakt” Mot vad? Utopin vid jagets gräns? Skapelsens ögonblick?
Plats: Från Celsiustorget till Domkyrkoplan
Tid: 10 juni 2010 kl. 15:00-17:00
En dikt av Antonio Machado är utgångspunkt för verket. Den handlar om att vara i nuet och bli till under resans gång. Mats Nyberg formar en stock med sina motorsågar på Celsiustorget. Ett ansikte växer fram, händer, fötter, en gren träs rakt igenom stocken. Det blir ett kors. Motorsågen tystnar - Nanna Castillo och Nito Vega släpar iväg det tunga korset mot Stora torget. Publiken bildar en procession som följer efter stocken. Konstnärerna ser sammanbitna ut. Då och då måste de stanna. Stocken gnisslar mot underlaget, biltrafiken väjer runt det oväntade hindret. Upp för Drottninggatan och Carolinabacken är det tungt. Parets korsvandring fram mot domkyrkoplan bär till sist lätt utför. Stocken lämnas framför katedralen och konstnärerna drar sig tillbaka.
Performancegruppen NN undersöker anatomin i den vardagliga promenaden. Här går man med barnvagnen, läxböckerna, kassarna i ärenden, för förströelse, på hemväg dag ut och dag in. Nu går de och drar en stock på ett par hundra kilo, svettas och blir gråtfärdiga. Nito tänker på människolivets idioti och Nanna samspråkar med stockkroppens ansikte. Hon berättar senare om hur barndomsminnen väcks, bilden av Kristus; hans bevakande ansikten på korsen hemma. Mormödrar pekar på dem när flickorna fostras. Nu går hon in i vreden och får kraft i grälet med stockens stilla ansikte. Konsten vrider kristenhetens symboliska prisma mot gränserna. -”Bortom ritualen finns passagen, konstnären är en portvakt” Mot vad? Utopin vid jagets gräns? Skapelsens ögonblick?
The Widow Station, Rakini Devi
The Widow Station, Rakini Devi (Indien/Australien)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 1, stora rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl 19:30- 20:00
Rakini Devi låter den indiska gudinnan Kali ta gestalt som Joan, en mytisk kvinnlig påve från 1200-talet. Rollen skapas av dräkt, kroppsmålning, hållning och beskrivning. Samma figur framträdde i domkyrkan som den sörjande Maria med Kristi kropp. Verket utmanar våra föreställningar om religion, kultur och genus. Den påvliga prakten är övertygande. Publiken kan delta i ett rollspel. Några sitter och väntar på en en lång bänk framför påven tron. De väntar på audiens. Den börjar när påven ser på besökaren och tar slut när påven vänder bort sin blick. Då är det dags att lämna bänken, så att någon annan kan sätta sig i kön. I rummet gestaltas relationer av väntan, möte och avslutning. Mellan blickarna skapas en brännpunkt och en mätare av tiden. Verket blir emblematiskt i sin interaktion med internet. Både gudinnan Kali och påven Joan presenteras i långa artiklar på engelskspråkiga Wikipedia.
En scenväxling placerar konstnären i en gammaldags rullstol. Kali har fått nya kläder. En spansk änka som rotar i sin väska. Hon finner en stor nål med tråd och börjar trä människohuvuden till ett halsband. Halsbandet är ett av Kalis kännetecken. Hon brukar också avbildas med sin make Shiva liggande död framför hennes fötter. Det finns en spansk sekt som kallas Kristi änkor som Devi anspelar på i det här verket. Hon gör färdigt halsbandet och viftar sig efteråt med en solfjäder som legat på golvet. Sedan rullar hon ut rakt igenom publiken som delar sig framför henne.
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 1, stora rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl 19:30- 20:00
Rakini Devi låter den indiska gudinnan Kali ta gestalt som Joan, en mytisk kvinnlig påve från 1200-talet. Rollen skapas av dräkt, kroppsmålning, hållning och beskrivning. Samma figur framträdde i domkyrkan som den sörjande Maria med Kristi kropp. Verket utmanar våra föreställningar om religion, kultur och genus. Den påvliga prakten är övertygande. Publiken kan delta i ett rollspel. Några sitter och väntar på en en lång bänk framför påven tron. De väntar på audiens. Den börjar när påven ser på besökaren och tar slut när påven vänder bort sin blick. Då är det dags att lämna bänken, så att någon annan kan sätta sig i kön. I rummet gestaltas relationer av väntan, möte och avslutning. Mellan blickarna skapas en brännpunkt och en mätare av tiden. Verket blir emblematiskt i sin interaktion med internet. Både gudinnan Kali och påven Joan presenteras i långa artiklar på engelskspråkiga Wikipedia.
En scenväxling placerar konstnären i en gammaldags rullstol. Kali har fått nya kläder. En spansk änka som rotar i sin väska. Hon finner en stor nål med tråd och börjar trä människohuvuden till ett halsband. Halsbandet är ett av Kalis kännetecken. Hon brukar också avbildas med sin make Shiva liggande död framför hennes fötter. Det finns en spansk sekt som kallas Kristi änkor som Devi anspelar på i det här verket. Hon gör färdigt halsbandet och viftar sig efteråt med en solfjäder som legat på golvet. Sedan rullar hon ut rakt igenom publiken som delar sig framför henne.
Ytlig och innerlig
Festivalen har en yta som samspelar med ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blir en sammanstötning. Något kommer till uttryck. Ur köttets mörker träder regelverket fram. Det kan vara ljuvligt harmoniskt skönt, eller fruktansvärt sublimt. Andlig disciplin tillför en avvaktande stillhet som tillåter allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss detta djup som kan verka brottsligt omöjligt förfärligt vedervärdigt äckligt. Nej, det finns en väg som alla värlsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som har symptom i fysiolgiska reaktioner som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.
Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.
Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.
Lökringar i det tredje skiktet
Det finns en tid att mötas och en tid att gå i från varandra. Den röda tråden mäter ut vår tid i härvor som vi kan försöka ge varandra. Så möts Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenas och sliter sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och går, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talar med en kvinna bland åskådarna i parken. Marianne Giske upplever att konstverket "öppnar dörrar som jag inte trodde fanns - det fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.
onsdag 25 augusti 2010
Samtal med mamma
Jag hälsade på min mamma som bor på Karl Johans Gårdarna. Det blev ett benådat besök. Ertan som är mammas kontakt person tyckte att jag skulle försöka hålla mamma uppe till kaffet en timme senare. Nu efter benbrottet har hon sovit nästan hela dagarna. Efter en kort stund uppe vill hon till sängen. Men jag vill att hon ska träna så att hon blir starkare. Då kan vi åka till Norrhällby och hälsa på hennes syster. Det vill ju mamma också förstås.
Nu ska jag hålla mamma uppe. Så jag provar alla trick jag kan. Först försöker jag berätta roliga saker. Men mamma ber att få komma till sängen. Då föreslår jag att vi skuggboxas en stund. Det kan man bli piggare av. Hjärtat kommer igång så att man får mera syre till hjärnan. Ja, det är vad jag tror och säger till mamma. Så vi skuggboxas lite. Mamma vill gärna vara med på saker. I grund och botten är hon en entusiast.
Men när jag berättat och skuggboxats en stund så vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen. Vi pratar om envishet. Mamma säger att man måste vara envis för att få som man vill. Hmm, jag tror att personalen fått vara med om det. Jag har ärvt mammas kamplust. När jag berättade det i matsalen så log en kvinna i personalen så att jag förstod att hon visste vad jag syftade på. Vi skojade lite om det. Mamma är envis. Det är jag också.
Så jag kommer på att jag ska fråga henne om saker. Vad tänker hon på? Jag påminner henne om hennes farmor. Då börjar hon berätta och jag kan ställa frågor så att jag får reda på en hel del. Det blir nästan som att se en film. Jag frågar mamma om hon ser bilder framför sig när hon minns sin barn dom. Det gör hon. Då försöker jag fråga om detaljer. Ungefär så här berättar mamma:
Farmor var en ståtlig kvinna. Hon hade värdighet. På söndagarna brukade mammas familj hälsa på hos farmor. Flickorna, mamma och hennes systrar hade ljusa klänningar då. De promenerade från Dragarbrunnsgatan 75 till Svartbäcksgatan 9 där farmor bodde. Huset var ett stenhus med tre våningar. De fick gå in på en bakgård för att komma till trapphallen. Där var det ljust och fint. De ringde på en pampig dörr och husan kom och öppnade. Hon var bara en tjänstekvinna och hade inte någon närmare relation till mammas farmor. Familjen kom in i salongen där de drack ett glas vin som de tog från en bricka. Sedan blev det dags att gå in i matsalen. Rummet hade två fönster ut mot Svartbäcksgatan. Det stora matsalsbordet stod så att farmor som satt på ändan hade ljusset i ryggen. På det viset blev hon en mörk silhuett mot de ljusa fönstren, samtidigt som hon hade god uppsikt över bordet. Mammas familj satt på bordets ena långsida och mitt emot dem satt faster Greta och farbror Sten med sina två pojkar. Bordet var så stort att det ändå kändes lite ödsligt. En kristallkrona fanns det också. Det är en spännande bild jag får av mamma.
Sedan vill jag veta mer om hennes liv. Hon bor i ett hyreshus högst upp på fjärde våningen. Hennes skolväg går längs ån. För det mesta är det torrt och finns på vägen. Ibland kommer buspojkar och retar henne. Hon går ända upp till Magdeburg. I skolan byter hon kängor. Flickorna har innekängor stående i skolan. De sitter i skolbänkar en och en. Mamma har en kompis som heter Maud. Hon sitter nära. Maud är ganska snygg, men inte lika snygg som mamma.
Mamma tyckte om att åka skridskor. Det gjorde hon på Svandammen. Där kunde man åka också på kvällen. Det fanns belysning. Men till jul och över sommaren for hela familjen ut till landet. På Norrhällby hade man all möjliga sorters djur. Katter, ankor, får, grisar, kor och hästar. Ullen tog man inte hand om själva på gården. Det var någon annan som spann. Men mamma och hennes systrar hade var sitt trädgårdsland. Det blev lite som en tävling om att lyckas bäst med stora morötter och mängder av bönor.
Det starkaste minnet som mamma kommer att tänka på är hennes systers bröllop. Kerstin gifte sig med Erik och det var stor fest. Vigseln var i Vaksala kyrka och man hade hyrt en buss för att ta bröllopsgästerna till festen på Norrhällby. Det var nog väldigt romantiskt, tror jag. Mamma hade nyss träffat pappa på Jälla lantbruksskola, men han var inte med på festen. Hon hade nog underbara drömmar om framtiden då.
Men nu vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen igen. Det vill jag inte. Jag kan köra henne till matsalen säger jag istället. Det går hon med på. Det är bara en kort stund till kaffet nu. Jag lämnar mamma vid bordet med de andra damerna. Jag känner mig lyckligt förvånad. Mamma har berättat en massa nya saker för mig. Ertan bekräftar att mamma kan berätta saker. Hon har mycket att säga. Så hon lever ett hemligt liv för mig med sina nya grannar och personalen.
Nu ska jag hålla mamma uppe. Så jag provar alla trick jag kan. Först försöker jag berätta roliga saker. Men mamma ber att få komma till sängen. Då föreslår jag att vi skuggboxas en stund. Det kan man bli piggare av. Hjärtat kommer igång så att man får mera syre till hjärnan. Ja, det är vad jag tror och säger till mamma. Så vi skuggboxas lite. Mamma vill gärna vara med på saker. I grund och botten är hon en entusiast.
Men när jag berättat och skuggboxats en stund så vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen. Vi pratar om envishet. Mamma säger att man måste vara envis för att få som man vill. Hmm, jag tror att personalen fått vara med om det. Jag har ärvt mammas kamplust. När jag berättade det i matsalen så log en kvinna i personalen så att jag förstod att hon visste vad jag syftade på. Vi skojade lite om det. Mamma är envis. Det är jag också.
Så jag kommer på att jag ska fråga henne om saker. Vad tänker hon på? Jag påminner henne om hennes farmor. Då börjar hon berätta och jag kan ställa frågor så att jag får reda på en hel del. Det blir nästan som att se en film. Jag frågar mamma om hon ser bilder framför sig när hon minns sin barn dom. Det gör hon. Då försöker jag fråga om detaljer. Ungefär så här berättar mamma:
Farmor var en ståtlig kvinna. Hon hade värdighet. På söndagarna brukade mammas familj hälsa på hos farmor. Flickorna, mamma och hennes systrar hade ljusa klänningar då. De promenerade från Dragarbrunnsgatan 75 till Svartbäcksgatan 9 där farmor bodde. Huset var ett stenhus med tre våningar. De fick gå in på en bakgård för att komma till trapphallen. Där var det ljust och fint. De ringde på en pampig dörr och husan kom och öppnade. Hon var bara en tjänstekvinna och hade inte någon närmare relation till mammas farmor. Familjen kom in i salongen där de drack ett glas vin som de tog från en bricka. Sedan blev det dags att gå in i matsalen. Rummet hade två fönster ut mot Svartbäcksgatan. Det stora matsalsbordet stod så att farmor som satt på ändan hade ljusset i ryggen. På det viset blev hon en mörk silhuett mot de ljusa fönstren, samtidigt som hon hade god uppsikt över bordet. Mammas familj satt på bordets ena långsida och mitt emot dem satt faster Greta och farbror Sten med sina två pojkar. Bordet var så stort att det ändå kändes lite ödsligt. En kristallkrona fanns det också. Det är en spännande bild jag får av mamma.
Sedan vill jag veta mer om hennes liv. Hon bor i ett hyreshus högst upp på fjärde våningen. Hennes skolväg går längs ån. För det mesta är det torrt och finns på vägen. Ibland kommer buspojkar och retar henne. Hon går ända upp till Magdeburg. I skolan byter hon kängor. Flickorna har innekängor stående i skolan. De sitter i skolbänkar en och en. Mamma har en kompis som heter Maud. Hon sitter nära. Maud är ganska snygg, men inte lika snygg som mamma.
Mamma tyckte om att åka skridskor. Det gjorde hon på Svandammen. Där kunde man åka också på kvällen. Det fanns belysning. Men till jul och över sommaren for hela familjen ut till landet. På Norrhällby hade man all möjliga sorters djur. Katter, ankor, får, grisar, kor och hästar. Ullen tog man inte hand om själva på gården. Det var någon annan som spann. Men mamma och hennes systrar hade var sitt trädgårdsland. Det blev lite som en tävling om att lyckas bäst med stora morötter och mängder av bönor.
Det starkaste minnet som mamma kommer att tänka på är hennes systers bröllop. Kerstin gifte sig med Erik och det var stor fest. Vigseln var i Vaksala kyrka och man hade hyrt en buss för att ta bröllopsgästerna till festen på Norrhällby. Det var nog väldigt romantiskt, tror jag. Mamma hade nyss träffat pappa på Jälla lantbruksskola, men han var inte med på festen. Hon hade nog underbara drömmar om framtiden då.
Men nu vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen igen. Det vill jag inte. Jag kan köra henne till matsalen säger jag istället. Det går hon med på. Det är bara en kort stund till kaffet nu. Jag lämnar mamma vid bordet med de andra damerna. Jag känner mig lyckligt förvånad. Mamma har berättat en massa nya saker för mig. Ertan bekräftar att mamma kan berätta saker. Hon har mycket att säga. Så hon lever ett hemligt liv för mig med sina nya grannar och personalen.
söndag 22 augusti 2010
Åtta sorger av Hiroko Tsuchimoto
Gravity-Eight, Hiroko Tsuchimoto (Japan)
Plats: Västgötaspången (bron vid Katolska kyrkan)
Tid: 12 juni 2010 kl. 10:00-20:00
Hiroko Tsuchimoto ligger i 10 timmar på en gångbro över Fyrisån. Hon ligger i en tub av elastiskt tyg. Den liknar ett vitt korvskinn uppdelat som ett band av prinskorvar. Först har hon stoppat korven med sina kläder. Sedan har hon krupit in själv. Bara fötter och vader sticker ut. Kläderna symboliserar åtta olika smärtor som hon kan ikläda sig: Det är födelsens, åldrandets, sjukdomens och dödens smärtor. Det är smärta på grund av separation från sina älskade, kontakten med dem hon hatar, eller frustrationen av otillfredsställda begär och mental oro. När människorna passerar över bron i sina vardagsbestyr passerar de igenom hennes symboliska lidande. De kanske inte tänker på att hon är levande. Men det är hon. Hon lyssnar på dem och tycker att det är fint att de talar om Konst. Det är en ovanlig dag på bron.
Konstnären byter mentalt lidande (=kläder) mot fysiskt lidande (=ligga på bron) under tio timmar. Verket inleds med att hon packar upp sina kläder ur en väska och fyller tubens avdelningar med dem. Hon gör det omsorgsfullt. Varje plagg behandlas för sig och hon håller upp det framför sig ett ögonblick. Det känns väldigt intimt. Som en strip tease, fast närmare. Mer obscent på ett sätt. Det hon klär av sig är själens tvång och föreställningar. Det ligger bortom kroppens nakenhet och driftens attraktion. Vi är inte vana vid den sortens avklädning. Om vi känner igen den blir vi berörda. Medkänslan som kan sättas i verket är djupt universell. Disciplinen är buddhistisk. Placeringen kongenial. Den kristna motsvarigheten förmedlas i katolska kyrkan vid bron.
1630 tecken inklusive mellanslag
Plats: Västgötaspången (bron vid Katolska kyrkan)
Tid: 12 juni 2010 kl. 10:00-20:00
Hiroko Tsuchimoto ligger i 10 timmar på en gångbro över Fyrisån. Hon ligger i en tub av elastiskt tyg. Den liknar ett vitt korvskinn uppdelat som ett band av prinskorvar. Först har hon stoppat korven med sina kläder. Sedan har hon krupit in själv. Bara fötter och vader sticker ut. Kläderna symboliserar åtta olika smärtor som hon kan ikläda sig: Det är födelsens, åldrandets, sjukdomens och dödens smärtor. Det är smärta på grund av separation från sina älskade, kontakten med dem hon hatar, eller frustrationen av otillfredsställda begär och mental oro. När människorna passerar över bron i sina vardagsbestyr passerar de igenom hennes symboliska lidande. De kanske inte tänker på att hon är levande. Men det är hon. Hon lyssnar på dem och tycker att det är fint att de talar om Konst. Det är en ovanlig dag på bron.
Konstnären byter mentalt lidande (=kläder) mot fysiskt lidande (=ligga på bron) under tio timmar. Verket inleds med att hon packar upp sina kläder ur en väska och fyller tubens avdelningar med dem. Hon gör det omsorgsfullt. Varje plagg behandlas för sig och hon håller upp det framför sig ett ögonblick. Det känns väldigt intimt. Som en strip tease, fast närmare. Mer obscent på ett sätt. Det hon klär av sig är själens tvång och föreställningar. Det ligger bortom kroppens nakenhet och driftens attraktion. Vi är inte vana vid den sortens avklädning. Om vi känner igen den blir vi berörda. Medkänslan som kan sättas i verket är djupt universell. Disciplinen är buddhistisk. Placeringen kongenial. Den kristna motsvarigheten förmedlas i katolska kyrkan vid bron.
1630 tecken inklusive mellanslag
Nio stenar och Boris Niesloni
Koan, Daily Life Plot – Nature Study – The Stones Carriage,
Boris Nieslony (Tyskland)
Plats: Celsiustorget
Tid: 12 juni 2010 kl. 14:00-16:00
En "koan" är en paradox som används i Zenbuddhistisk praxis. Den kan förflytta sinnet ut ur möjligheternas begränsningar. Boris Niesloni bearbetar stenens tyngd och platsens motstånd med sin kropp i ett antal förflyttningar. En arbetande kropp, men symboliskt abstrakt. Den är verk och föreställning i ett. Konstnären rör sig innanför gränserna för ett projekt. Spelrummet ökas genom tänjning och variation av vanebeteenden.
- Jag gissar att det är nån sorts konstverk, säger en förbipasserade kille på gågatan. Boris Niesloni har startat sitt verk. Han förflyttar nio stycken 15 kilo tunga stenar mitt i folkvimlet. Uppenbarligen finns det olika sätt att förflytta stenarna. Nieslony rullar med en sten mot bröstet. Han bär en sten på huvudet. Han kastar, puttar, skjuter med en hand. Rulla ett halvt varv och balansera på huvudet är variationer. I eftertänksam långsamhet möter händerna stenen - kroppen underlaget. Stenen är en hård kontrast mot bröstet och magens plasticitet. Ett grundläggande språkspel kallar jag det. Konstnären bekräftar. Ludwig Wittgenstein har visat hur spelen och reglernas logiska grammatik tar gestalt i den livsform vi befolkar.
Stenarna bildar mönster på gågatan. De byter platser och har olika sinnliga kvaliteter. Anslaget mot underlaget blir olika. 15 kilo sten som faller har en naturlig aggressivitet. Det blir märken i betongplattorna. Stenarna kastas, eller stöts ibland med all kraft. Utmaningen och hårdheten vibrerar i köttet när stenarna slår ned bland eftermiddagens flanörer.
Boris Nieslony (Tyskland)
Plats: Celsiustorget
Tid: 12 juni 2010 kl. 14:00-16:00
En "koan" är en paradox som används i Zenbuddhistisk praxis. Den kan förflytta sinnet ut ur möjligheternas begränsningar. Boris Niesloni bearbetar stenens tyngd och platsens motstånd med sin kropp i ett antal förflyttningar. En arbetande kropp, men symboliskt abstrakt. Den är verk och föreställning i ett. Konstnären rör sig innanför gränserna för ett projekt. Spelrummet ökas genom tänjning och variation av vanebeteenden.
- Jag gissar att det är nån sorts konstverk, säger en förbipasserade kille på gågatan. Boris Niesloni har startat sitt verk. Han förflyttar nio stycken 15 kilo tunga stenar mitt i folkvimlet. Uppenbarligen finns det olika sätt att förflytta stenarna. Nieslony rullar med en sten mot bröstet. Han bär en sten på huvudet. Han kastar, puttar, skjuter med en hand. Rulla ett halvt varv och balansera på huvudet är variationer. I eftertänksam långsamhet möter händerna stenen - kroppen underlaget. Stenen är en hård kontrast mot bröstet och magens plasticitet. Ett grundläggande språkspel kallar jag det. Konstnären bekräftar. Ludwig Wittgenstein har visat hur spelen och reglernas logiska grammatik tar gestalt i den livsform vi befolkar.
Stenarna bildar mönster på gågatan. De byter platser och har olika sinnliga kvaliteter. Anslaget mot underlaget blir olika. 15 kilo sten som faller har en naturlig aggressivitet. Det blir märken i betongplattorna. Stenarna kastas, eller stöts ibland med all kraft. Utmaningen och hårdheten vibrerar i köttet när stenarna slår ned bland eftermiddagens flanörer.
Duett med honung, Jason Lim
Duet with Honey, Jason Lim (Singapore)
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 18:00- ca 20:15
Jason Lim undersöker långsamhet och stillhet i en performance som pågår under mer än två timmar. Det rinner en stråle honung ur ett kärl som hänger ovanför honom. Långsamt rinner honungen över hans ansikte vidare nedåt. Han balanserar sittande på en stol som står på tre uppochnerdvända glas. Han söker ett tillstånd där han tappar kontrollen. Åskådare kan komma och gå som de vill. Lim har utfört verket tidigare. Det är som en ritual. Den hänvisar till urgamla traditioner där människor döps i honung för att skyddas mot livets smutsiga sidor. Verket har improviserade variationer. På väggen i hörnet mitt emot honom vissnar några löv långsamt och viker sig. Det uppstår en rumslig spänning mellan två stilla skeenden. Verket förankras i rummet och samspelar med föremålen från parken utanför.
Konstnären fann en snigel ute i parken strax innan föreställningen. Han kände att snigeln var festivalens vän. Därför fick den sitta på hans hand när han satte sig på stolen. En stråle rinner osynligt ner på konstnärens huvud. Man ser strålen men inte att det rinner. Allt är stilla, utom snigeln som ger sig av från konstnärens hand ner mot hans knä. Snigeln vänder sedan tillbaka till handen. Konstnären förenar sina händer så att snigeln kan krypa över till andra sidan och ned för andra benet där den stannar strax under knät. Efter två timmar har konstnären hunnit bli rejält kladdig. Han börjar röra sig och kliver sakta ned från stolen för att bli omhändertagen. Någon tvättar också snigeln och för den tillbaka till parken.
1679 tecken inklusive blanksteg
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 18:00- ca 20:15
Jason Lim undersöker långsamhet och stillhet i en performance som pågår under mer än två timmar. Det rinner en stråle honung ur ett kärl som hänger ovanför honom. Långsamt rinner honungen över hans ansikte vidare nedåt. Han balanserar sittande på en stol som står på tre uppochnerdvända glas. Han söker ett tillstånd där han tappar kontrollen. Åskådare kan komma och gå som de vill. Lim har utfört verket tidigare. Det är som en ritual. Den hänvisar till urgamla traditioner där människor döps i honung för att skyddas mot livets smutsiga sidor. Verket har improviserade variationer. På väggen i hörnet mitt emot honom vissnar några löv långsamt och viker sig. Det uppstår en rumslig spänning mellan två stilla skeenden. Verket förankras i rummet och samspelar med föremålen från parken utanför.
Konstnären fann en snigel ute i parken strax innan föreställningen. Han kände att snigeln var festivalens vän. Därför fick den sitta på hans hand när han satte sig på stolen. En stråle rinner osynligt ner på konstnärens huvud. Man ser strålen men inte att det rinner. Allt är stilla, utom snigeln som ger sig av från konstnärens hand ner mot hans knä. Snigeln vänder sedan tillbaka till handen. Konstnären förenar sina händer så att snigeln kan krypa över till andra sidan och ned för andra benet där den stannar strax under knät. Efter två timmar har konstnären hunnit bli rejält kladdig. Han börjar röra sig och kliver sakta ned från stolen för att bli omhändertagen. Någon tvättar också snigeln och för den tillbaka till parken.
1679 tecken inklusive blanksteg
Pinnens Poesi med Makoto Maruyama
Prose Poetry, Makoto Maruyama (Japan)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 19:00 -19:20
Makoto Maruyama använder sin kropp för att gestalta en poetisk sammanstötning med världen. Handlingen är verket. Konst är inte teorier. Under ett av festivalens samtal gjorde konstnären ett statement. Han gick fram och klev upp på bordet. Han lät kroppen ta ordens plats.
Kanske låter han nuet ta plats i konstvärlden genom sina spontana aktioner. Nu intar han scenen med en pinne i handen. Pinnen är en murken gren från parken. När han använder den i en balansakt går den i två bitar. Den brister. Konstnären tar hand om båda bitarna. Så ber han publiken att följa honom. Som herden vallar sina får tar han oss ned för trapporna och ut i parken. Vi hamnar framför norra kastellet. Gustav Vasas försvarsverk byggdes av tegel från gamla kloster. Här fortsätter konstnären att hantera grenen. Han prövar den ömsom spänt ömsom kelsjukt. Det växer en värld av möjligheter mellan mannen och pinnen. Ur kroppens skuggor träder relationer fram. De ristar mönster i mig. Underliga associationer dyker upp. Grenen är som en hastigt nedkastad linje i en krokistudie. Samtidigt är den en trollstav, en käpp som man kan stödja sig på, eller ett verktyg att undersöka mörka platser med, när man inte vågar använda handen. Referensen här skulle kunna vara konstvetaren Ernst Gombrich's berömda leksak. I meditationerna över sin gamla käpphäst trumpetade österrikaren/engelsmannen Gombrich den västerländska kulturens överlägsenhet. Men nu är det en ung japan som håller i staven. Han utmanar all tradition i en anarkistisk akt.
1660 tecken inklusive blanksteg
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 19:00 -19:20
Makoto Maruyama använder sin kropp för att gestalta en poetisk sammanstötning med världen. Handlingen är verket. Konst är inte teorier. Under ett av festivalens samtal gjorde konstnären ett statement. Han gick fram och klev upp på bordet. Han lät kroppen ta ordens plats.
Kanske låter han nuet ta plats i konstvärlden genom sina spontana aktioner. Nu intar han scenen med en pinne i handen. Pinnen är en murken gren från parken. När han använder den i en balansakt går den i två bitar. Den brister. Konstnären tar hand om båda bitarna. Så ber han publiken att följa honom. Som herden vallar sina får tar han oss ned för trapporna och ut i parken. Vi hamnar framför norra kastellet. Gustav Vasas försvarsverk byggdes av tegel från gamla kloster. Här fortsätter konstnären att hantera grenen. Han prövar den ömsom spänt ömsom kelsjukt. Det växer en värld av möjligheter mellan mannen och pinnen. Ur kroppens skuggor träder relationer fram. De ristar mönster i mig. Underliga associationer dyker upp. Grenen är som en hastigt nedkastad linje i en krokistudie. Samtidigt är den en trollstav, en käpp som man kan stödja sig på, eller ett verktyg att undersöka mörka platser med, när man inte vågar använda handen. Referensen här skulle kunna vara konstvetaren Ernst Gombrich's berömda leksak. I meditationerna över sin gamla käpphäst trumpetade österrikaren/engelsmannen Gombrich den västerländska kulturens överlägsenhet. Men nu är det en ung japan som håller i staven. Han utmanar all tradition i en anarkistisk akt.
1660 tecken inklusive blanksteg
Fredrik Axvik hoppar i ån
HopArt, Ministry of Art & Jump
Plats: Hamnen intill hamnkontoret vid Islandsfallet.
Tid: 12 juni 2010 kl.12:00-12:10
Fredrik Axvik heter konstnären som har utvecklat ”HopArt”. Hoppet är en protest mot tingens ordning. Konstnären är glassigt klädd, som en glidare i toppskiktet. Han ler egendomligt. Någonting är fel, men ändå rätt. Detaljerna tycks avslöja en pojke som spökat ut sig i kläder från pappas garderob. Det är som en saga. Pojken Fredrik blev hoppets minister i ett främmande land. Fast Ladonien är nog inget riktigt land. Det är ett verk av Lars Wilks och det hör hemma i Konstvärlden. Fredrik Axvik är konstminister i ett konstverk. Det verkar inte riktigt riktigt, men ändå inte så tokigt, när man tänker efter.
Nu ska ministern hoppa i hamnbassängen med kläderna på. Han ska hoppa från en brygga som spikats ihop av skräpvirke för tillfället. Den ser ut som om den hörde hemma i en bygglek från 70-talet. Genom hoppet ska ministern lösa problem som människor skrivit ned på en lista. SU-EN läser upp listan. Den är lång. Sedan är det dags att hoppa och ministern förbereder sig omständligt. Han tillkännager att hoppet är en hyllning till Stellarc, som är en världsberömd performancekonstnär. Ena handen får ett skyddsförband. Han har skadat sig vid ett tidigare hopp. Tvekande testar han bryggans bärkraft. Konstruktionen är vinglig. Är detta hans officiella tvekan, eller testar han verkligen bärkraften på bryggan? Vad är verkligt i det här verket? Han har visst glömt att ta av sig hatten. Sedan har han glömt klockan. Till slut hoppar han. Publiken applåderar. Efteråt torkar han sig och hänger kläder på tork.
1580 tecken inklusive blanksteg
Plats: Hamnen intill hamnkontoret vid Islandsfallet.
Tid: 12 juni 2010 kl.12:00-12:10
Fredrik Axvik heter konstnären som har utvecklat ”HopArt”. Hoppet är en protest mot tingens ordning. Konstnären är glassigt klädd, som en glidare i toppskiktet. Han ler egendomligt. Någonting är fel, men ändå rätt. Detaljerna tycks avslöja en pojke som spökat ut sig i kläder från pappas garderob. Det är som en saga. Pojken Fredrik blev hoppets minister i ett främmande land. Fast Ladonien är nog inget riktigt land. Det är ett verk av Lars Wilks och det hör hemma i Konstvärlden. Fredrik Axvik är konstminister i ett konstverk. Det verkar inte riktigt riktigt, men ändå inte så tokigt, när man tänker efter.
Nu ska ministern hoppa i hamnbassängen med kläderna på. Han ska hoppa från en brygga som spikats ihop av skräpvirke för tillfället. Den ser ut som om den hörde hemma i en bygglek från 70-talet. Genom hoppet ska ministern lösa problem som människor skrivit ned på en lista. SU-EN läser upp listan. Den är lång. Sedan är det dags att hoppa och ministern förbereder sig omständligt. Han tillkännager att hoppet är en hyllning till Stellarc, som är en världsberömd performancekonstnär. Ena handen får ett skyddsförband. Han har skadat sig vid ett tidigare hopp. Tvekande testar han bryggans bärkraft. Konstruktionen är vinglig. Är detta hans officiella tvekan, eller testar han verkligen bärkraften på bryggan? Vad är verkligt i det här verket? Han har visst glömt att ta av sig hatten. Sedan har han glömt klockan. Till slut hoppar han. Publiken applåderar. Efteråt torkar han sig och hänger kläder på tork.
1580 tecken inklusive blanksteg
måndag 16 augusti 2010
Resonansperformance
Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 11 juni 2010 kl 20:00 – 22:00
Denna resonansperformance gav besökaren möjlighet att uppleva Domkyrkan ur ett helt nytt akustiskt perspektiv. Man fick ligga på golvet, eller röra sig fritt i rummet under de olika inslagen.
20:00-20:35
Time, Space and Memory, av Aki Onda (Japan) som samplar ljudminnen från sitt liv genom sina ”Casette Memories”. Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus. De bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället kan den konceptuella upplevelsen träda fram. Fast då bör man ha tillgång till en dokumentation att avlyssna gång på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag. I Katedralen läggs en ljudbakgrund av en snarkande man. Människorna vaknar långsamt till liv från liggande lyssnande till Aki Ondas ljud. Rösterna, klangen, långskeppets trumpet. Situationen är främmande. Det är som om man var inne i en film. Sekvenser av samtal på ett främmande språk låter som dialoger ur en film. Ja, det uppstår en fråga. Hur påverkas våra sätt att samtala av den globala filmindustrin?
När man vrider på huvudet förändras upplevelsen av klang subtilt. Men vad är efterklang och vad är syntetiskt ljud. Jag trampar på rörliga stenar i ett kapell. Då sätts ytterligare en klang i verket. Jag trampar på nytt och deltar i verket.
20:40-21:05
Ett vokalt verk av anGie seah från Singapore. Här får man uppleva kontnärens teknik att använda rörelserna och rösten i samspel med det akustiska rummet. Först låter det som en ensam orgelton. anGie seah sitter i bänken och sjunger ljud som klingar. Hon byter position. Rör sig i katedralen och sången uppträder i påtagliga skiftningar när olika valv passeras. Jag lyssnar till svävtonseffekterna. De vibrerar i sitt övertonsregister. anGie seah stampar i golvet med nakna fötter. Rörelsen är dröjande. Liksom i ett lyssnande till spelet mellan rummets volymer.
I klangfälten förflyttas jag till konstens gräns mot UTOPIA. Efterklangens rytm är påtagligt närvarande. Samspelet mellan röst och övertonsklang i ekot. Rummet upphäver källan. För att stiga in i klangvärlden behöver man släppa taget. Ett par tofflor kan låta som åskan. Vattenglas. Vilande, vaknande med varandra i rummet Är det slut? Redan.
21:10-21:50
Gracing Space Project kretsar kring atmosfäriska fenomen och rymdljud. Akustikern och bildkonstnären Mari Kretz har bjudit upp musikern och tonsättaren Girilal Baars. Det passar bra. Baars har varit besatt av rymden sedan han var barn.
Det här är okända, samtidigt fascinerande ljud. Jag saknar referenser. Jag brister i ord för ljudens och rummets interaktion. Vanan att uppfatta ljud i efterklangens sammanhang är inte till någon hjälp. Är detta ett möte med rymden? Rummet och apparaturen speglar rymdljuden. Endast där det finns spår går det att färdas. Vi har mycket länge förberett oss för den resa i kosmos som musiken här inbjuder till. Katedralen är byggd som ett eko av sfärernas musik. Vandringstjärnornas rörelser tolkades som uttryck för ett harmoniskt kosmos. Detta avbildades i geometriska variationer och proportioner i arkitekturen. Det moderna avlyssnandet av världsrymden använder annorlunda matematiska modeller. Inställningen är den samma, eller avlägset besläktad. Ett öra öppnas mot kosmos. Kyrkans klang förblir i grunden okänd. Ljudens ursprungsklang likaså. Men det finns en öppning mellan konceptuella världar. I högtalarsystemet låter rymdbruset som fågelsång. Den anmärkningsvärda klarheten är syntetisk. Klangeffekterna undertrycks av ljudsystemets fördröjningar. Så förmedlas Ordet med största möjliga klarhet. Det är ingejörskonst på hög nivå.
Men vilande människor på golvet avlyssnar de subtila skiftningarna i bashögtalaren. Akustiska analyser förmedlas av klangen i långskeppet. Till detta ser jag valvens rytmer. Vilande kroppar i ovanlig sättning. Kyrkporten öppnar sig mot två lökskalande kvinnor. Det svarar mot himlen som inversen av en helig proportion. Allt blir Ett genom det gyllene snittet.
Tid: 11 juni 2010 kl 20:00 – 22:00
Denna resonansperformance gav besökaren möjlighet att uppleva Domkyrkan ur ett helt nytt akustiskt perspektiv. Man fick ligga på golvet, eller röra sig fritt i rummet under de olika inslagen.
20:00-20:35
Time, Space and Memory, av Aki Onda (Japan) som samplar ljudminnen från sitt liv genom sina ”Casette Memories”. Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus. De bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället kan den konceptuella upplevelsen träda fram. Fast då bör man ha tillgång till en dokumentation att avlyssna gång på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag. I Katedralen läggs en ljudbakgrund av en snarkande man. Människorna vaknar långsamt till liv från liggande lyssnande till Aki Ondas ljud. Rösterna, klangen, långskeppets trumpet. Situationen är främmande. Det är som om man var inne i en film. Sekvenser av samtal på ett främmande språk låter som dialoger ur en film. Ja, det uppstår en fråga. Hur påverkas våra sätt att samtala av den globala filmindustrin?
När man vrider på huvudet förändras upplevelsen av klang subtilt. Men vad är efterklang och vad är syntetiskt ljud. Jag trampar på rörliga stenar i ett kapell. Då sätts ytterligare en klang i verket. Jag trampar på nytt och deltar i verket.
20:40-21:05
Ett vokalt verk av anGie seah från Singapore. Här får man uppleva kontnärens teknik att använda rörelserna och rösten i samspel med det akustiska rummet. Först låter det som en ensam orgelton. anGie seah sitter i bänken och sjunger ljud som klingar. Hon byter position. Rör sig i katedralen och sången uppträder i påtagliga skiftningar när olika valv passeras. Jag lyssnar till svävtonseffekterna. De vibrerar i sitt övertonsregister. anGie seah stampar i golvet med nakna fötter. Rörelsen är dröjande. Liksom i ett lyssnande till spelet mellan rummets volymer.
I klangfälten förflyttas jag till konstens gräns mot UTOPIA. Efterklangens rytm är påtagligt närvarande. Samspelet mellan röst och övertonsklang i ekot. Rummet upphäver källan. För att stiga in i klangvärlden behöver man släppa taget. Ett par tofflor kan låta som åskan. Vattenglas. Vilande, vaknande med varandra i rummet Är det slut? Redan.
21:10-21:50
Gracing Space Project kretsar kring atmosfäriska fenomen och rymdljud. Akustikern och bildkonstnären Mari Kretz har bjudit upp musikern och tonsättaren Girilal Baars. Det passar bra. Baars har varit besatt av rymden sedan han var barn.
Det här är okända, samtidigt fascinerande ljud. Jag saknar referenser. Jag brister i ord för ljudens och rummets interaktion. Vanan att uppfatta ljud i efterklangens sammanhang är inte till någon hjälp. Är detta ett möte med rymden? Rummet och apparaturen speglar rymdljuden. Endast där det finns spår går det att färdas. Vi har mycket länge förberett oss för den resa i kosmos som musiken här inbjuder till. Katedralen är byggd som ett eko av sfärernas musik. Vandringstjärnornas rörelser tolkades som uttryck för ett harmoniskt kosmos. Detta avbildades i geometriska variationer och proportioner i arkitekturen. Det moderna avlyssnandet av världsrymden använder annorlunda matematiska modeller. Inställningen är den samma, eller avlägset besläktad. Ett öra öppnas mot kosmos. Kyrkans klang förblir i grunden okänd. Ljudens ursprungsklang likaså. Men det finns en öppning mellan konceptuella världar. I högtalarsystemet låter rymdbruset som fågelsång. Den anmärkningsvärda klarheten är syntetisk. Klangeffekterna undertrycks av ljudsystemets fördröjningar. Så förmedlas Ordet med största möjliga klarhet. Det är ingejörskonst på hög nivå.
Men vilande människor på golvet avlyssnar de subtila skiftningarna i bashögtalaren. Akustiska analyser förmedlas av klangen i långskeppet. Till detta ser jag valvens rytmer. Vilande kroppar i ovanlig sättning. Kyrkporten öppnar sig mot två lökskalande kvinnor. Det svarar mot himlen som inversen av en helig proportion. Allt blir Ett genom det gyllene snittet.
söndag 15 augusti 2010
Aki Onda at The Institute of Contemporary Art
The Accompanists: Aki Onda
October 10, 2007
Aki Onda arbetar med ljudkollage av kasettinspelningar som samlats i dagboksform sedan ett decennium.
Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus som bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället blir det den konceptuella upplevelsen som kan träda fram om man har tillgång till en dokumentation att avlyssna gågn på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag.
anGie seah at Asiatopia Festival
anGie seah Performance for Asiatopia Festival 2008
Här får man en känsla för hennes teknik att använda rösten i samspel med det akustiska rummet. Jag tycker om ansättningen av klanger i verket genom vattenkannan och flaskorna. Rörelsen är dröjande, liksom i ett lyssnande och spelet mellan rummets volymer i ljus och skugga förflyttar mig till konstens gräns mot UTOPIA.
Här får man en känsla för hennes teknik att använda rösten i samspel med det akustiska rummet. Jag tycker om ansättningen av klanger i verket genom vattenkannan och flaskorna. Rörelsen är dröjande, liksom i ett lyssnande och spelet mellan rummets volymer i ljus och skugga förflyttar mig till konstens gräns mot UTOPIA.
En fjärils elektriska vinterdrömmar - Pino Ivančić
Electric Dreams of Butterfly in Wintertime, Pino Ivančić (Kroatien)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni kl 18:00-18:30
Långsamt lämnar du verkligheten bakom dig Ivančić, Josip. – PINO återvänder till sjuttiotalets sociala skulptur i en magisk cyber-punk ritual med utgångspunkt i snurrande dervishdans och folkdans från Istrien. Konstnären mäter upp en fyrkant runt korset, Mats Nybergs stora träskulptur, som ligger kvar efter gårdagens invigning. Han går flera varv. Framför sig har han katedralen. Buba och Marina skalar lök framför porten. Ur en bergsprängare strömmar entonig musik. Så börjar han snurra. Först längs fyrkanten, men sedan in mot mitten där han tar av sig den blåa rocken.
Ritualen upprepas. Konstnären mäter, snurrar, klär av sig ett plagg, viftar det och låter det falla till marken. Blått, rött, ljusblått, gult, vitt. Som kronblad faller plagg efter plagg. Det är kyligt och luktar lök. Den entoniga musiken är skarp. Pino tittar upp mot tornen. Är det klockan han tittar på? Han vacklar snurrande. Skjortan glänser innan den också faller av. Konstnären går av scenen. Han är askgrå i ansiktet. Det är smink. Men han ser ut att frysa. Det balanserar elementet av trans. Det enkla verket har uppförts på många platser. Här vävs en samtidshistoria fram. Ett avslöjande som slår fast diskrepansen mellan dansarens visioner och den bistra verkligheten. Ett melankoliskt drag som jag känner igen från mitt eget möte med balkandans. Verket är en anti-estetisk strip tease. Konstnären står till slut i vita underkläder av armémodell. En ironsikt välvillig iakttagare, en förpuppad främling inför dômen. Verket speglas av Hiroko Tsuchimoto. Vit ligger hon på bron vid den vita kyrkan nästa dag.
(1674 tecken inkl. blanksteg)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni kl 18:00-18:30
Långsamt lämnar du verkligheten bakom dig Ivančić, Josip. – PINO återvänder till sjuttiotalets sociala skulptur i en magisk cyber-punk ritual med utgångspunkt i snurrande dervishdans och folkdans från Istrien. Konstnären mäter upp en fyrkant runt korset, Mats Nybergs stora träskulptur, som ligger kvar efter gårdagens invigning. Han går flera varv. Framför sig har han katedralen. Buba och Marina skalar lök framför porten. Ur en bergsprängare strömmar entonig musik. Så börjar han snurra. Först längs fyrkanten, men sedan in mot mitten där han tar av sig den blåa rocken.
Ritualen upprepas. Konstnären mäter, snurrar, klär av sig ett plagg, viftar det och låter det falla till marken. Blått, rött, ljusblått, gult, vitt. Som kronblad faller plagg efter plagg. Det är kyligt och luktar lök. Den entoniga musiken är skarp. Pino tittar upp mot tornen. Är det klockan han tittar på? Han vacklar snurrande. Skjortan glänser innan den också faller av. Konstnären går av scenen. Han är askgrå i ansiktet. Det är smink. Men han ser ut att frysa. Det balanserar elementet av trans. Det enkla verket har uppförts på många platser. Här vävs en samtidshistoria fram. Ett avslöjande som slår fast diskrepansen mellan dansarens visioner och den bistra verkligheten. Ett melankoliskt drag som jag känner igen från mitt eget möte med balkandans. Verket är en anti-estetisk strip tease. Konstnären står till slut i vita underkläder av armémodell. En ironsikt välvillig iakttagare, en förpuppad främling inför dômen. Verket speglas av Hiroko Tsuchimoto. Vit ligger hon på bron vid den vita kyrkan nästa dag.
(1674 tecken inkl. blanksteg)
PINO i Spelrummet för Friktioner 2010
Friktionerfestivalen utspelades i
vetenskapens Uppsala
mellan det traditionella konstmuseets vita kub,
stadens gator
och katedralens dunkla rum;
där arkitekturen bidrar till den långa efterklangen
och skuggorna skapar mångtydiga effekter.
I världen mellan
natur och civilisation
förnyelse och tradition
öst och väst
krig och fred
klubb och skyltfönster
utanförskap och fängelse
uppstår slemmigt spår
efter snigel som
förflyttar sig
i konstens spelrum
Pino som dansar en magisk dervishdans framför domkyrkan kommer från cyberpunkscenen. Här är ett You Tube klipp där han är med. Jag gillar det här!
ur konstnärens CV:
the FIRST and ONLY REAL VIRTUaLL ARTisT
... in the nature, on the Streets, everywhere the ARTs produces/cts ( He )
- without the atelier/ studio
- without the gallery
- without a place to practice
- without donation
- without financial heLP
- without car
- without motorcycle
without...without...without...
and many times without... but everything is here ...in the mind... in
conversation... sitting, drinking, coffe/tea and smoking cigarets...
- walkman
- on the seashore
on the Road
Jag tar mig friheten att översätta ett verk av Pino från 2008. Tyvärr kan det inte bli tal om någon ekonomisk ersättning, eftersom jag själv jobbar gratis för festivalen, försörjd av en otillräcklig ersättning från Försäkringskassan. I hopp om jobb!
Mina hyllningar alltså till konstnären och verket:
vetenskapens Uppsala
mellan det traditionella konstmuseets vita kub,
stadens gator
och katedralens dunkla rum;
där arkitekturen bidrar till den långa efterklangen
och skuggorna skapar mångtydiga effekter.
I världen mellan
natur och civilisation
förnyelse och tradition
öst och väst
krig och fred
klubb och skyltfönster
utanförskap och fängelse
uppstår slemmigt spår
efter snigel som
förflyttar sig
i konstens spelrum
Pino som dansar en magisk dervishdans framför domkyrkan kommer från cyberpunkscenen. Här är ett You Tube klipp där han är med. Jag gillar det här!
ur konstnärens CV:
the FIRST and ONLY REAL VIRTUaLL ARTisT
... in the nature, on the Streets, everywhere the ARTs produces/cts ( He )
- without the atelier/ studio
- without the gallery
- without a place to practice
- without donation
- without financial heLP
- without car
- without motorcycle
without...without...without...
and many times without... but everything is here ...in the mind... in
conversation... sitting, drinking, coffe/tea and smoking cigarets...
- walkman
- on the seashore
on the Road
Jag tar mig friheten att översätta ett verk av Pino från 2008. Tyvärr kan det inte bli tal om någon ekonomisk ersättning, eftersom jag själv jobbar gratis för festivalen, försörjd av en otillräcklig ersättning från Försäkringskassan. I hopp om jobb!
Mina hyllningar alltså till konstnären och verket:
Author: Josip Pino IvančićTitle: DEVASTATIONS to the N-th power
Year of creation: 2008
Owner: Josip Pino Ivančić
Verkbeskrivning:
Projektet är en kritisk reflektion över rådande praxis att ordna utställningar av samtidskonst där konstnärerna inte får någon ersättning för sitt arbete, i motsats till andra deltagare som curatorer, tekniker, översättare etc. som får betalt för sitt arbete.
Detta var orsaken till att Ivančić har avstått från att delta vid Multimeridian 08 utställningen, som arrangerades av Istrianska Kroatiska Associationen för Visuella Konstnärer (HDLU). Han uttryckte sin kritiska attityd i en text publicerad i utställningskatalogen på platsen som ursprungligen var avsedd för presenationen av hans projekt. Texten publicerades på kroatiska och engelska.
Kontnärens uttalande i katalogen:
Inbjuden av den kroatiska urvalskommittén att delta i utställningen MULTIMERIDIAN men utan möjligheter att finansiera min produktion pekar jag härmed ut den ohållbara praxis inom Istrianska Kroatiska Associationen för Visuella Konstnärer, som hindrar konstnärer samtidigt som alla andra deltagare får betalt för sitt arbete.
Josip Pino Ivančić, Pula
Kalgosång - Ljubica Cvoric och Marina Tomic
Lamentation, Ljubica Cvoric och Marina Tomic (Serbien)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni 2010 17:00-22:00
Buba Cvoric och Marina Tomic sitter framför katedralens västportal på stolar med avsågade ben. De utför en gråtritual. Tillsammans ska de uthärda i fem timmar i snålblåsten. De bär ansiktsmasker som ska samla upp deras tårar. Från maskerna går plastledningar till ett kärl emellan dem. Detta är format som en båt. Mellan dem ligger en hög av gula lökar. Deras utbredda ben korsar varandra. Lökhögen omfattas av benfamntaget. Kroppskontakten är viktig. De har flyttat till olika länder och ses inte så ofta nu. De ska skala lökarna tills inget finns kvar. Det kommer nog att svida. Fast om blåsten far iväg med lökångorna, så får de frysa, utan att det blir några tårar. Ett konstigt experiment är det. Lite otäckt. - Det påminner om flickan i sagan som ställs inför en omöjlig uppgift, säger kollegan Pino som ska dansa framför dem.
Men vad innebär deras klagan? Vill de gestalta ett hopplöst sökande efter mening, där allt plockas sönder? Vill de visa hur det svider att leva åtskilda, eller smärtan i det mänskliga mötet, när maskerna skalas av? Deras verk har tolkats som undersökningar av kollektiv identitet på gränsen till det omedvetna. Associationen till folksagan var dock oavsiktlig. Människor som passerade ut och in i kyrkan kom fram och lade kläder, eller filtar över dem. Också inslaget av medlidande och omsorg var oväntat. Viktigast var det gemensamma beslutet och kraften uthärda för att utföra verket. Dagen efter är de så starka att de lyser i sin gemenskap. I hemlighet har de blandat sina tårar i ett vigvattenkärl någonstans, berättar de.
(1660 tecken inkl. mellanslag)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni 2010 17:00-22:00
Buba Cvoric och Marina Tomic sitter framför katedralens västportal på stolar med avsågade ben. De utför en gråtritual. Tillsammans ska de uthärda i fem timmar i snålblåsten. De bär ansiktsmasker som ska samla upp deras tårar. Från maskerna går plastledningar till ett kärl emellan dem. Detta är format som en båt. Mellan dem ligger en hög av gula lökar. Deras utbredda ben korsar varandra. Lökhögen omfattas av benfamntaget. Kroppskontakten är viktig. De har flyttat till olika länder och ses inte så ofta nu. De ska skala lökarna tills inget finns kvar. Det kommer nog att svida. Fast om blåsten far iväg med lökångorna, så får de frysa, utan att det blir några tårar. Ett konstigt experiment är det. Lite otäckt. - Det påminner om flickan i sagan som ställs inför en omöjlig uppgift, säger kollegan Pino som ska dansa framför dem.
Men vad innebär deras klagan? Vill de gestalta ett hopplöst sökande efter mening, där allt plockas sönder? Vill de visa hur det svider att leva åtskilda, eller smärtan i det mänskliga mötet, när maskerna skalas av? Deras verk har tolkats som undersökningar av kollektiv identitet på gränsen till det omedvetna. Associationen till folksagan var dock oavsiktlig. Människor som passerade ut och in i kyrkan kom fram och lade kläder, eller filtar över dem. Också inslaget av medlidande och omsorg var oväntat. Viktigast var det gemensamma beslutet och kraften uthärda för att utföra verket. Dagen efter är de så starka att de lyser i sin gemenskap. I hemlighet har de blandat sina tårar i ett vigvattenkärl någonstans, berättar de.
(1660 tecken inkl. mellanslag)
Vara landskap av Milos Sejn
Being Landscape – Dedicated to Carolus Linnaeus, Milos Sejn (Tjeckien)
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni 2010 kl 16:45-17:15 - sommaren 2010
Historien, materialen, biblioteken och arkiven transformerar tingen och ger dem nya betydelser. Milos Sejn tar fasta på den fysiska känslan av materia. I rummet står ett vackert skrivbord. Det är en forskares kontor. Alla tecken tyder på att mannen som sitter här är framgångsrik. Intarzian, mikroskopet som kopplas upp mot en projektor, en slimmad laptop. Som i en dröm blandas det stilfulla ämbetsrummet med forskarens material. Ett träd i storm projiceras på väggen och blandas med bilder ur gamla fotoalbum. En väldig avbruten gren står i ett hörn.
Konstnären sitter och granskar blad. Anteckningarna gör han med rödkrita direkt på bladen. Han börjar röra sig i rummet som en excentrisk trädgårdsmästare. Han sysslar med växterna. De får vatten och placeras ut längs de vita väggarna. Jag står bland svettiga människor som tänjer sig för att se. Vi är som en flock djur fångade i en glänta. Vi är mitt i konstnärens privata sfär. Eller i hans dröm.
Sedan börjar han pressa sönder växterna mot väggen så att de lämnar avtryck. Han har rödkritan i handen. Linjerna blir som sprickor eller rottrådar som sprider sig över den vita ytan. Konstnären rör sig runt hela rummet på detta sätt. På väggen bakom skrivbordet kulminerar akten. Konstnären tränger hela kroppen mot väggen. I en krampryckning ritar armen de sista försöken att tränga igenom den vita kubens skinn.
Detta sätter punkt för Friktioner 2010. Spåren efter akten lämnas som en installation på museet under sommaren.
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni 2010 kl 16:45-17:15 - sommaren 2010
Historien, materialen, biblioteken och arkiven transformerar tingen och ger dem nya betydelser. Milos Sejn tar fasta på den fysiska känslan av materia. I rummet står ett vackert skrivbord. Det är en forskares kontor. Alla tecken tyder på att mannen som sitter här är framgångsrik. Intarzian, mikroskopet som kopplas upp mot en projektor, en slimmad laptop. Som i en dröm blandas det stilfulla ämbetsrummet med forskarens material. Ett träd i storm projiceras på väggen och blandas med bilder ur gamla fotoalbum. En väldig avbruten gren står i ett hörn.
Konstnären sitter och granskar blad. Anteckningarna gör han med rödkrita direkt på bladen. Han börjar röra sig i rummet som en excentrisk trädgårdsmästare. Han sysslar med växterna. De får vatten och placeras ut längs de vita väggarna. Jag står bland svettiga människor som tänjer sig för att se. Vi är som en flock djur fångade i en glänta. Vi är mitt i konstnärens privata sfär. Eller i hans dröm.
Sedan börjar han pressa sönder växterna mot väggen så att de lämnar avtryck. Han har rödkritan i handen. Linjerna blir som sprickor eller rottrådar som sprider sig över den vita ytan. Konstnären rör sig runt hela rummet på detta sätt. På väggen bakom skrivbordet kulminerar akten. Konstnären tränger hela kroppen mot väggen. I en krampryckning ritar armen de sista försöken att tränga igenom den vita kubens skinn.
Detta sätter punkt för Friktioner 2010. Spåren efter akten lämnas som en installation på museet under sommaren.
lördag 14 augusti 2010
Den röda tråden - Jason Lim med SU-EN
Jason Lim (Singapore)
med SU-EN
Plats: Lyxalighetens ö, Stadsträdgården/Stadsparken
Tid: Söndag 13 juni 2010 kl 10:00-12:00
Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig. Verket undersöker tid och skeenden. Hur lång tid tar det att nysta ut en trådrulle? Vad har hänt med kroppen under denna tid? Konceptet är utvecklat i Jason Lims soloprojekt, men här har han bjudit in SU-EN till samarbete.
SU-EN visar upp händernas disciplin, avbrotten, klibbigheten och handgreppet som en fokuserad mynning. De röda trådarna rullas ut från sina spolar. De upphör att vara produkter. Tråden syns inte, men bildar ett täcke och förvandlas till ett fenomen i naturen. Vackra flor, nästen, härvor, eller röda tecken blir det. Det är på förmiddagen av festivalens sista dag. Som en sammanfattning. Det är dags att se den röda tråden. Det är en process som avspeglar ett möte. I mötet mellan SU-EN och Jason Lim speglas hela festivalens intention. Att sätta samman och se vad som uppstår. Hur gestaltas friktion mellan konstnärerna och deras karaktärer i verket, i tolkningen i samspelet kring festivalens olika aktiviteter? Jag frågar om rytm och timing. Varför såg det ut som om SU-EN hade bråttom, medan Jason slappnade av och befann sig i handlingen? Det blev som en tävling. Tio tusen meter tråd. Att komma först, komma samtidigt, vara mest närvarande, göra det bäst och vackrast – några fraser som gestaltar den subtila spänningen i mötet mellan två konstnärer. Den ena gästar den andras verk. SU-EN har varit med en gång tidigare i detta verk, berättar Jason, och den gången var hon långsammare än han, så att hon hade en del tråd kvar på rullen, när Jason tömt sin.
(1689 tecken inklusive mellanslag)
med SU-EN
Plats: Lyxalighetens ö, Stadsträdgården/Stadsparken
Tid: Söndag 13 juni 2010 kl 10:00-12:00
Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig. Verket undersöker tid och skeenden. Hur lång tid tar det att nysta ut en trådrulle? Vad har hänt med kroppen under denna tid? Konceptet är utvecklat i Jason Lims soloprojekt, men här har han bjudit in SU-EN till samarbete.
SU-EN visar upp händernas disciplin, avbrotten, klibbigheten och handgreppet som en fokuserad mynning. De röda trådarna rullas ut från sina spolar. De upphör att vara produkter. Tråden syns inte, men bildar ett täcke och förvandlas till ett fenomen i naturen. Vackra flor, nästen, härvor, eller röda tecken blir det. Det är på förmiddagen av festivalens sista dag. Som en sammanfattning. Det är dags att se den röda tråden. Det är en process som avspeglar ett möte. I mötet mellan SU-EN och Jason Lim speglas hela festivalens intention. Att sätta samman och se vad som uppstår. Hur gestaltas friktion mellan konstnärerna och deras karaktärer i verket, i tolkningen i samspelet kring festivalens olika aktiviteter? Jag frågar om rytm och timing. Varför såg det ut som om SU-EN hade bråttom, medan Jason slappnade av och befann sig i handlingen? Det blev som en tävling. Tio tusen meter tråd. Att komma först, komma samtidigt, vara mest närvarande, göra det bäst och vackrast – några fraser som gestaltar den subtila spänningen i mötet mellan två konstnärer. Den ena gästar den andras verk. SU-EN har varit med en gång tidigare i detta verk, berättar Jason, och den gången var hon långsammare än han, så att hon hade en del tråd kvar på rullen, när Jason tömt sin.
(1689 tecken inklusive mellanslag)
Klattertanterna on/off - Nordic Dumplings
Klattertanterna on/off, Nordic Dumplings
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (inträdesbiljett/festivalpass krävdes)
Tid: 10 juni 2010 kl 20:30-21:00
Anna-Karin Larsson och Elisabet Karlsson har utformat Klattertanterna. Deras samarbete började i omklädningsrummet. De kom inte längre. Där fanns alla de utmaningar som duon behövde. De blev performancekonstgruppen Nordic Dumplings 1996. Klattertanterna har funnits med länge i deras repertoire. Verket ställer frågor. Var börjar och slutar kroppen? Är håret en sorts beklädnad och är djur nakna? Den här gången spelas karaktärerna ut i en kulturhistorisk miljö på slottet bland gamla målningar och rester av stuckatur från renässansens slottskapell.
Strumpbyxorna ligger i en stor hög på matsalsbordet i rummet intill. De är redan använda och lite korviga. Alla strumpbyxorna är beiga. De ligger kvar som en installation i museet under festivaldagarna. Vi vet ingenting om det när föreställningen börjar. Två tanter tar plats i ett jättelikt finrum. Tanterna är fina tanter och väldigt lika varandra. Kanske är de tvillingsystrar, eller så har de vuxit samman. De är lika beiga som stumpbyxorna med klänningar som elastiska fordral i samma färg. Perukerna är cendre. Jag tror att sminket går i samma färgskala. De har meterlånga förlängningar av sina fingrar. Allt de gör i rummet blir egendomligt. Käppfingrarna låter knäppande när de slår emot varandra. Tanterna rör sig i rummet. De dricker kaffe och spiller. Sedan krånglar de av sig strumpbyxorna. De har flera lager. De får hjälp att sätta på nya. Händerna kan de inte använda. Strumpbyxorna hamnar på golvet som ormar. En betjänt suger upp dem med dammsugare. Sluurp!
(1683 tecken inkl mellanslag)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (inträdesbiljett/festivalpass krävdes)
Tid: 10 juni 2010 kl 20:30-21:00
Anna-Karin Larsson och Elisabet Karlsson har utformat Klattertanterna. Deras samarbete började i omklädningsrummet. De kom inte längre. Där fanns alla de utmaningar som duon behövde. De blev performancekonstgruppen Nordic Dumplings 1996. Klattertanterna har funnits med länge i deras repertoire. Verket ställer frågor. Var börjar och slutar kroppen? Är håret en sorts beklädnad och är djur nakna? Den här gången spelas karaktärerna ut i en kulturhistorisk miljö på slottet bland gamla målningar och rester av stuckatur från renässansens slottskapell.
Strumpbyxorna ligger i en stor hög på matsalsbordet i rummet intill. De är redan använda och lite korviga. Alla strumpbyxorna är beiga. De ligger kvar som en installation i museet under festivaldagarna. Vi vet ingenting om det när föreställningen börjar. Två tanter tar plats i ett jättelikt finrum. Tanterna är fina tanter och väldigt lika varandra. Kanske är de tvillingsystrar, eller så har de vuxit samman. De är lika beiga som stumpbyxorna med klänningar som elastiska fordral i samma färg. Perukerna är cendre. Jag tror att sminket går i samma färgskala. De har meterlånga förlängningar av sina fingrar. Allt de gör i rummet blir egendomligt. Käppfingrarna låter knäppande när de slår emot varandra. Tanterna rör sig i rummet. De dricker kaffe och spiller. Sedan krånglar de av sig strumpbyxorna. De har flera lager. De får hjälp att sätta på nya. Händerna kan de inte använda. Strumpbyxorna hamnar på golvet som ormar. En betjänt suger upp dem med dammsugare. Sluurp!
(1683 tecken inkl mellanslag)
Vuxen kvinna - Vlasta Delimar
Mature Woman, Vlasta Delimar (Kroatien)
Plats: Myrra skyltfönster, S:t Persgallerian, Svartbäcksgatan 7, Uppsala
Tid: Lördag 12 juni 2010 kl 11:00 -11:45
Kvinnan i skyltfönstret ansar grönsaker. Vlasta Delimar hyllar ofta vardagen i sina verk. En kvinna i verkligheten har ofta en stor kniv i handen. Det har man tidigare inte tänkt på när skyltdockorna utformades. Som tur är står en mogen kvinna i butiken Myrras skyltfönster en timme i lördagsrusningen. Rytmen på gatan påverkas. Man kan se människor stanna upp och titta mot fönstret med den levande skyltdockan. När man tittar på människor fötter kan man se deras känslor. En man stannar upp, men väljer snabbt att fortsätta som vanligt. Jag tror att det är ett stänk av skam jag ser. Så skulle jag ha känt, om jag hade rört mig så.
Kniven är stor och blänkande. Kvinnan är yppig och kraftfullt sminkad. Hennes röda peruk är vilt okammad och hon ser vänlig ut. Med kniven skär hon bort onödiga delar från rotsaker och purjolökar. Hon styckar grönsakerna och slänger de färdiga bitarna i en bytta. Hon använder kniven med en avspänd kompetens som gränsar till nonchalans. Jag blir hungrig. Men kluvna känslor kommer fram. Efter gammalt kan kniven användas i konsten som symbol för Kristi omskärelse, eller för martyrskap. Jag blir attraherad och samtidigt rädd. Jag tänker att Vlasta Delimar har gjort ett gott hantverk. Med precision och slagkraft har hon ändrat våra förväntningar inför skyltdockor. Verket riktar sig även mot konsten i en reflektion. Bakom glas och ram är den här kvinnan ett i högsta grad levande konstverk. Hon ställer våra förväntnngar på huvudet. Hennes performance ristar ett märke som inte går bort.
(1686 tecken inklusive mellanslag)
Plats: Myrra skyltfönster, S:t Persgallerian, Svartbäcksgatan 7, Uppsala
Tid: Lördag 12 juni 2010 kl 11:00 -11:45
Kvinnan i skyltfönstret ansar grönsaker. Vlasta Delimar hyllar ofta vardagen i sina verk. En kvinna i verkligheten har ofta en stor kniv i handen. Det har man tidigare inte tänkt på när skyltdockorna utformades. Som tur är står en mogen kvinna i butiken Myrras skyltfönster en timme i lördagsrusningen. Rytmen på gatan påverkas. Man kan se människor stanna upp och titta mot fönstret med den levande skyltdockan. När man tittar på människor fötter kan man se deras känslor. En man stannar upp, men väljer snabbt att fortsätta som vanligt. Jag tror att det är ett stänk av skam jag ser. Så skulle jag ha känt, om jag hade rört mig så.
Kniven är stor och blänkande. Kvinnan är yppig och kraftfullt sminkad. Hennes röda peruk är vilt okammad och hon ser vänlig ut. Med kniven skär hon bort onödiga delar från rotsaker och purjolökar. Hon styckar grönsakerna och slänger de färdiga bitarna i en bytta. Hon använder kniven med en avspänd kompetens som gränsar till nonchalans. Jag blir hungrig. Men kluvna känslor kommer fram. Efter gammalt kan kniven användas i konsten som symbol för Kristi omskärelse, eller för martyrskap. Jag blir attraherad och samtidigt rädd. Jag tänker att Vlasta Delimar har gjort ett gott hantverk. Med precision och slagkraft har hon ändrat våra förväntningar inför skyltdockor. Verket riktar sig även mot konsten i en reflektion. Bakom glas och ram är den här kvinnan ett i högsta grad levande konstverk. Hon ställer våra förväntnngar på huvudet. Hennes performance ristar ett märke som inte går bort.
(1686 tecken inklusive mellanslag)
fredag 13 augusti 2010
Invigningsperformance i Uppsala domkyrka
Iscensättning av SU-EN, med
Rakini Devi (Indien/Australien),
SU-EN och SU-EN Butoh Company,
en kör av gråterskor samt
Makoto Maruyama (Japan).
Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 10 juni 2010 kl 18:00-18:45
Verket placerar kvinnan i fokus. Marias känslor är det sammanhållande temat. Det omfattar smärta, hänryckning, glädjerus och sorg gestaltat som en process. Verket är uppbyggt som fyra pågående installationer i samspel.
Vi släpps in i katedralen i små grupper. I den långa pelarsalen står svartklädda kvinnor. De gråter högt i en egendomlig kör av klagosånger. Var och en på sitt sätt. De uttrycker olika känslor. Smärta, hänryckning, glädje och sorg avlöser varandra. Alla de gråtande har olika bakgrund och olika skäl att vilja delta i den här installationen. Jag samtalar med en kvinna i mitt sällskap. Hon känner igen sin egen gråt i en av rösterna.
I korsmitten står en vitklädd kvinna i en jättelikt fat av mjölk. Alldeles stilla. Det är SU-EN. Hon brukar bada i saker. Det är en sorts reningritual. En gång stod hon och tvättade sig i fiskrens. Nu är det mjölk. Titeln den här gången är Maria Lactans. Det är ett gammalt motiv i kristen konst. Motivet framställs ofta som en ammande Maria. Men här påminns vi kanske om något annat också. Det liknar Venus födelse i ett berömt renässanskonstverk, eller världens skapelse ur mjölkhavet enligt en gammal indisk berättelse. SU-EN har en vit klänning. En slöja är spänd som ett tält över henne. Hon lyser i dunklet. Hennes skinn är målat med vita krumelurer. Från fingertopparna droppar det mjölk. Två kvinnor sitter nedanför henne. De serverar mjölk ur stora kannor till den som vill ta emot. Jag tar och dricker.
Alldeles ovanför trappstegen till högaltaret sitter en annan kvinna. Hon är klädd och målad i starka färger. Rött och svart och guld kan jag se. Hennes långa släp rinner ned för trappstegen. Jag kommer att tänka på vintergatan. Det är en Rakini Devi som sitter där. Hon gestaltar den indiska gudinnan Kali. Kali är natthimlens härskarinna och hon kan ta personlig gestalt på jorden. Rakini Devi är klädd som en kvinnlig påve. På golvet nedanför henne ligger en man i vitt höftkläde. Det är Makoto Maruyama. Han är en performancekonstnär från Japan. Makoto ligger alldeles stilla på ett liggunderlag. Han liknar en Kristusgestalt, eller en flykting som somnat i en tillfällig fristad. Men han har ju inga saker. Nu är han berövad allt. Flykten är över. Installationen är en framställning av Pietàn. Det är Maria som sitter med Kristi kropp, när han tagits ned från korset. Det blir en mångtydig kvinnobild. Trots stillheten utrycker bilden starka känslor. Det beror nog på färgerna och associationerna till gudinnan Kali. Jag följer hennes blick. Då ser jag att hon tittar på baksidan av SU-EN. Härifrån ser det ut som en vit lysande triangel stcker upp ur mjölkkaret. Det skulle kunna vara en bergstopp. En symbol för Himalaja, eller kanske en väg till himlen. Ovanför triangelns spets lyser rosfönstret i väster.
Rakini Devi (Indien/Australien),
SU-EN och SU-EN Butoh Company,
en kör av gråterskor samt
Makoto Maruyama (Japan).
Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 10 juni 2010 kl 18:00-18:45
Verket placerar kvinnan i fokus. Marias känslor är det sammanhållande temat. Det omfattar smärta, hänryckning, glädjerus och sorg gestaltat som en process. Verket är uppbyggt som fyra pågående installationer i samspel.
Vi släpps in i katedralen i små grupper. I den långa pelarsalen står svartklädda kvinnor. De gråter högt i en egendomlig kör av klagosånger. Var och en på sitt sätt. De uttrycker olika känslor. Smärta, hänryckning, glädje och sorg avlöser varandra. Alla de gråtande har olika bakgrund och olika skäl att vilja delta i den här installationen. Jag samtalar med en kvinna i mitt sällskap. Hon känner igen sin egen gråt i en av rösterna.
I korsmitten står en vitklädd kvinna i en jättelikt fat av mjölk. Alldeles stilla. Det är SU-EN. Hon brukar bada i saker. Det är en sorts reningritual. En gång stod hon och tvättade sig i fiskrens. Nu är det mjölk. Titeln den här gången är Maria Lactans. Det är ett gammalt motiv i kristen konst. Motivet framställs ofta som en ammande Maria. Men här påminns vi kanske om något annat också. Det liknar Venus födelse i ett berömt renässanskonstverk, eller världens skapelse ur mjölkhavet enligt en gammal indisk berättelse. SU-EN har en vit klänning. En slöja är spänd som ett tält över henne. Hon lyser i dunklet. Hennes skinn är målat med vita krumelurer. Från fingertopparna droppar det mjölk. Två kvinnor sitter nedanför henne. De serverar mjölk ur stora kannor till den som vill ta emot. Jag tar och dricker.
Alldeles ovanför trappstegen till högaltaret sitter en annan kvinna. Hon är klädd och målad i starka färger. Rött och svart och guld kan jag se. Hennes långa släp rinner ned för trappstegen. Jag kommer att tänka på vintergatan. Det är en Rakini Devi som sitter där. Hon gestaltar den indiska gudinnan Kali. Kali är natthimlens härskarinna och hon kan ta personlig gestalt på jorden. Rakini Devi är klädd som en kvinnlig påve. På golvet nedanför henne ligger en man i vitt höftkläde. Det är Makoto Maruyama. Han är en performancekonstnär från Japan. Makoto ligger alldeles stilla på ett liggunderlag. Han liknar en Kristusgestalt, eller en flykting som somnat i en tillfällig fristad. Men han har ju inga saker. Nu är han berövad allt. Flykten är över. Installationen är en framställning av Pietàn. Det är Maria som sitter med Kristi kropp, när han tagits ned från korset. Det blir en mångtydig kvinnobild. Trots stillheten utrycker bilden starka känslor. Det beror nog på färgerna och associationerna till gudinnan Kali. Jag följer hennes blick. Då ser jag att hon tittar på baksidan av SU-EN. Härifrån ser det ut som en vit lysande triangel stcker upp ur mjölkkaret. Det skulle kunna vara en bergstopp. En symbol för Himalaja, eller kanske en väg till himlen. Ovanför triangelns spets lyser rosfönstret i väster.
Pain of the Gods + Secret Skin (film)
Bastian Damascus & HEXENTRUPP
Plats: Museum Gustavianum, Anatomiska teatern (inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni kl 14:30-15:15 / 15:20-15:40
Karaktären Bastian Damascus är ett alter ego för Linus Raudsepp. I verket gestaltas aspekter av tro, välsignelser, svartkonst och hädelse. Formen är ceremoniell. Konstnären sörjer sin mamma. Hennes bild är med på ett fotografi som han håller upp. I Anatomiska teatern möter vi tre kroppar på oduktionsbordet. Kropparna behandlas som man gör med döda. De obduceras, tvättas, balsameras och smyckas av tysta tjänare. Ledaren pekar och instruerar betjänterna. Han gestikulerar, skrynklar och river blad ur en Bibel. När vi lämnar föreställningen får vi ett brunt kuvert. I mitt kuvert låg bland annat en urriven bibelsida. Texten är på tyska. När föreställningen är över töms anatomiska teaterns åskådarläktare. Det går väldigt långsamt. Trapporna är smala och branta. Vi ser ut som insekter som klättrar upp för väggarna. En kvinna är begeistrad. I trappan berättar hon om sin upplevelse. Konstverket visar västerlandets oförmåga. Förgäves försöker vi få saker att gå ihop. Men vi har förlorat oss själva. Därför stänger vi in andra i ritualer. - "Det handlar om smärta", säger Linus, "den smärta som gudarna åsamkar oss och den smärta vi ger gudarna".
Vi vallas ned för trapporna till ett utställningsrum. Där visas en film. Den slutar med att vi ser ett föl på väg att födas. Hästmammans födelsekanal öppnas och ett huvud sticker ut. Det skyms av mjölkiga hinnor. Men processen vänder. Fölet drar sig tillbaka in i mammas kropp. Skötets ringmuskel sluter sig.
(1691 tecken inkl blanksteg)
Plats: Museum Gustavianum, Anatomiska teatern (inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni kl 14:30-15:15 / 15:20-15:40
Karaktären Bastian Damascus är ett alter ego för Linus Raudsepp. I verket gestaltas aspekter av tro, välsignelser, svartkonst och hädelse. Formen är ceremoniell. Konstnären sörjer sin mamma. Hennes bild är med på ett fotografi som han håller upp. I Anatomiska teatern möter vi tre kroppar på oduktionsbordet. Kropparna behandlas som man gör med döda. De obduceras, tvättas, balsameras och smyckas av tysta tjänare. Ledaren pekar och instruerar betjänterna. Han gestikulerar, skrynklar och river blad ur en Bibel. När vi lämnar föreställningen får vi ett brunt kuvert. I mitt kuvert låg bland annat en urriven bibelsida. Texten är på tyska. När föreställningen är över töms anatomiska teaterns åskådarläktare. Det går väldigt långsamt. Trapporna är smala och branta. Vi ser ut som insekter som klättrar upp för väggarna. En kvinna är begeistrad. I trappan berättar hon om sin upplevelse. Konstverket visar västerlandets oförmåga. Förgäves försöker vi få saker att gå ihop. Men vi har förlorat oss själva. Därför stänger vi in andra i ritualer. - "Det handlar om smärta", säger Linus, "den smärta som gudarna åsamkar oss och den smärta vi ger gudarna".
Vi vallas ned för trapporna till ett utställningsrum. Där visas en film. Den slutar med att vi ser ett föl på väg att födas. Hästmammans födelsekanal öppnas och ett huvud sticker ut. Det skyms av mjölkiga hinnor. Men processen vänder. Fölet drar sig tillbaka in i mammas kropp. Skötets ringmuskel sluter sig.
(1691 tecken inkl blanksteg)
Om sorgens anatomi
Jag tror man kan arbeta med ett tema för att göra texten mer ekonomisk. Underrubriken till Friktioner 2010 skulle kunna vara ”om sorgens anatomi”. Här kan vi skapa en ramberättelse som sätter konsten i spel. Performancekonsten måste uppfattas som utmaning och nödvändighet; många gånger, när vi ställs inför ett utmanande verk, frågar vi oss efter drivkrafterna bakom det. Det provocerande verket vittnar om något som vill komma till uttryck. Den kraften är skrämmande och rörande på samma gång. Vi möter det sublima.
Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern, det är spelrummet för festivalen. Konstnärsgruppen NNs korsvandring till katedralen som för-öppning skapar den vaga förnimmelsen av ett subtilt motstånd. Mats Nyberg med motorsågen som skär bitar ur trädstammen så att ett kors med en mänskofigur skapas. Den starka visuella och emotionella upplevelsen i att se Nito Vega och Nanna Castillo, två vackra unga människor, släpa en stor tyngd genom gatorna, barfota, klädda som offer; genom gator fulla av eftermiddagstrafik och lystet nyfikna blickar som förvandlas av medkänsla till stumma vittnesbörder. Verket vittnar om osynliga barriärer, om nödvändiga förberedelser inför mötet med Det Heliga. Det är domkyrkans perspektivportal som efterbildas i denna gest. En gest, som gjorts möjlig genom Curatorn och Koreografens förmåga att se till mer än helheten; att se in i hjärtats hemliga möjligheter, så att verken får den klangbotten som de förtjänar. I andra änden har Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet som han målar genom att krossa växter och rödkrita till en emulsion, som blandas med vatten och kroppsvätskor, vilket lämnar spår som på museets väggar hålls heliga. Verket som tränger fram ur kroppens möte med naturen. Allt tänkande är omfattat, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, analysen, dokumentationen på löv som går mot sin upplösning, smärtan och hoppet. Sådan är sättningen och spelrummet för Friktioner 2010. Så låt oss tala om detta.
I denna omfamning är spänningen mellan kyrkan och likboden gestaltad. I det här fallet; den anatomiska teatern konstruerad för att tvinga ögat hos betraktaren att bli kvar inför de ruttnande förbrytarkropparnas uppskärande och de inre organens blottläggande. Man kan inte böja sig, eller falla ned avsvimmad i det smala åskådarfacken, som håller kroppen fast i åskådarpositionen också när medvetandet flytt. Här utspelas dödens ritualer, sorgens sista omsorger. Här samlas liturgier, symboler som pekar ut ur världen på många språk i Linus Raudsepps sorgespel.
Och sorgen sätter punkt för Blicken i axeln från domkyrkans Mariakapell till Akademins mest laddade och obscena plats. En blick som börjar i en mörk gudinnas öga vid randen av domkyrkans oktagonala omfattnig av högaltaret. Rakini Devi gestaltar vintergatans svarta blick i den sörjande Maria, som också är Kali och en kvinnlig påve och som betraktar Skapelsen; ett berg som ur mjölkhavet reser sig i väster över gråtande kvinnor. Så gestaltas festivalens inre kretslopp i ockulta tecken, allegorier, allusioner och symboler.
I slottskapellet rör sig två gamla kvinnor. De är bisarrt handikappade av förlängda fingrar i ett landskap med nylonstrumpor i beige kulör. Kontrollerade, stiliserade manier med modersfixering och sexualneuros till klangbotten gestaltas i verket av Nordic Dumplings. Det finns en smärta och förlust som många i generationen 50+ kan känna igen. Mamma har försvunnit, fast hennes kropp är kvar i en karikatyr av liv. Det är ofattbart skrämmande att möta henne så ensam. Men under denna yta under ytan finns en lockande extas. Ja, längre in.
Öppningsceremonien. Slutet. I efterdyningarna tar minnet fasta på de retningar som under processen sublimerats på ytan av subjektets frusna klot. Det är genom en alkemisk process som konsten träder fram och tar gestalt på minnets arena. Det är katalogens arkiv som musealiserar dem och gör verken till Stilleben. Döende kommer vi varandra allt närmare. Allt närmare.
---
Det är uppenbart att tidsaxeln inte säger allt. I några tusen tecken inklusive mellanslag har vi här dragit upp konturerna till ett helt annat tidsrumligt koordinatsystem. Festivalen är en lök. Genom att fortsätta skala oss in mot ett centrum där tårarna blir symboler för saknaden kan vi utföra hela beskrivningsritualen som en fenomenologisk reduktion. Verken träder fram ur dekonstruktionens disciplinerade nedbrytningsritual. Komposteringen magiska mirakel. Näring ur förruttnelse. Så blir Buba och Marina framför katedralen en emblematisk bild. I maskopi med katalogens text och läsaren, betraktaren kan den skifta ansikte oupphörligen. Verket kan bringa fram nödvändiga utryck ur dunklet som en poseimaskin uppkopplad mot omedvetna sidor i våra jag.
Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern, det är spelrummet för festivalen. Konstnärsgruppen NNs korsvandring till katedralen som för-öppning skapar den vaga förnimmelsen av ett subtilt motstånd. Mats Nyberg med motorsågen som skär bitar ur trädstammen så att ett kors med en mänskofigur skapas. Den starka visuella och emotionella upplevelsen i att se Nito Vega och Nanna Castillo, två vackra unga människor, släpa en stor tyngd genom gatorna, barfota, klädda som offer; genom gator fulla av eftermiddagstrafik och lystet nyfikna blickar som förvandlas av medkänsla till stumma vittnesbörder. Verket vittnar om osynliga barriärer, om nödvändiga förberedelser inför mötet med Det Heliga. Det är domkyrkans perspektivportal som efterbildas i denna gest. En gest, som gjorts möjlig genom Curatorn och Koreografens förmåga att se till mer än helheten; att se in i hjärtats hemliga möjligheter, så att verken får den klangbotten som de förtjänar. I andra änden har Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet som han målar genom att krossa växter och rödkrita till en emulsion, som blandas med vatten och kroppsvätskor, vilket lämnar spår som på museets väggar hålls heliga. Verket som tränger fram ur kroppens möte med naturen. Allt tänkande är omfattat, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, analysen, dokumentationen på löv som går mot sin upplösning, smärtan och hoppet. Sådan är sättningen och spelrummet för Friktioner 2010. Så låt oss tala om detta.
I denna omfamning är spänningen mellan kyrkan och likboden gestaltad. I det här fallet; den anatomiska teatern konstruerad för att tvinga ögat hos betraktaren att bli kvar inför de ruttnande förbrytarkropparnas uppskärande och de inre organens blottläggande. Man kan inte böja sig, eller falla ned avsvimmad i det smala åskådarfacken, som håller kroppen fast i åskådarpositionen också när medvetandet flytt. Här utspelas dödens ritualer, sorgens sista omsorger. Här samlas liturgier, symboler som pekar ut ur världen på många språk i Linus Raudsepps sorgespel.
Och sorgen sätter punkt för Blicken i axeln från domkyrkans Mariakapell till Akademins mest laddade och obscena plats. En blick som börjar i en mörk gudinnas öga vid randen av domkyrkans oktagonala omfattnig av högaltaret. Rakini Devi gestaltar vintergatans svarta blick i den sörjande Maria, som också är Kali och en kvinnlig påve och som betraktar Skapelsen; ett berg som ur mjölkhavet reser sig i väster över gråtande kvinnor. Så gestaltas festivalens inre kretslopp i ockulta tecken, allegorier, allusioner och symboler.
I slottskapellet rör sig två gamla kvinnor. De är bisarrt handikappade av förlängda fingrar i ett landskap med nylonstrumpor i beige kulör. Kontrollerade, stiliserade manier med modersfixering och sexualneuros till klangbotten gestaltas i verket av Nordic Dumplings. Det finns en smärta och förlust som många i generationen 50+ kan känna igen. Mamma har försvunnit, fast hennes kropp är kvar i en karikatyr av liv. Det är ofattbart skrämmande att möta henne så ensam. Men under denna yta under ytan finns en lockande extas. Ja, längre in.
Öppningsceremonien. Slutet. I efterdyningarna tar minnet fasta på de retningar som under processen sublimerats på ytan av subjektets frusna klot. Det är genom en alkemisk process som konsten träder fram och tar gestalt på minnets arena. Det är katalogens arkiv som musealiserar dem och gör verken till Stilleben. Döende kommer vi varandra allt närmare. Allt närmare.
---
Det är uppenbart att tidsaxeln inte säger allt. I några tusen tecken inklusive mellanslag har vi här dragit upp konturerna till ett helt annat tidsrumligt koordinatsystem. Festivalen är en lök. Genom att fortsätta skala oss in mot ett centrum där tårarna blir symboler för saknaden kan vi utföra hela beskrivningsritualen som en fenomenologisk reduktion. Verken träder fram ur dekonstruktionens disciplinerade nedbrytningsritual. Komposteringen magiska mirakel. Näring ur förruttnelse. Så blir Buba och Marina framför katedralen en emblematisk bild. I maskopi med katalogens text och läsaren, betraktaren kan den skifta ansikte oupphörligen. Verket kan bringa fram nödvändiga utryck ur dunklet som en poseimaskin uppkopplad mot omedvetna sidor i våra jag.
tisdag 10 augusti 2010
Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig
SU-EN - händernas disciplin - avbrotten - klibbigheten - handgreppet som en fokuserad mynning
ur mina anteckningar om
Red String, av Jason Lim
med SU-EN som gästmedverkande
vid källan intill Lycksalighetens ö,
Red String, av Jason Lim
med SU-EN som gästmedverkande
vid källan intill Lycksalighetens ö,
kl 10 -12, Stadsträdgården,
Friktioner - Uppsala 13 juni 2010
Friktioner - Uppsala 13 juni 2010
Friktion – det som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast gripa tag i – detta är empati - Einfühlung i dess egentliga position innan begreppen tagit form; ändå i ett igenkännande, en möjlighet att sätta den personliga andens minneskonstruktioner mot något verkligen där. Intuitionen – igenkännandet av en form, anad, glömd, men gömd i notationssystemets potential. Allt som händer med oss som medvetna subjekt har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel.
Världen
träder fram
ur kroppen - och
vi kan
känna oss in i världen
genom att
motståndet
som friktionen ger
har karaktär.
Ett spännande samtal i efterdyningarna av Friktioner.
Svallvågornas starka energier håller på att lägga sig till rätta, så att vågorna i en lugn rytm slår in mot strandkanten. Saker ordnar sig och faller på plats som sandkornen rasslande vid gränsen där vatten och jord möts. Ny våg, ny ordning. Det rasslar.
Vi kom i ett samtal på Konstmuseet i Uppsala. Vi talade om katalogen till Friktioner, biennalen för performancekonst som SU-EN tillsammmans med Uppsala konstmuseum arrangerade för tredje gången fyra dagar under försommaren 2010. Den här gången har Uppsala domkyrka varit en tredje part i samarbetet. Det var Rebecka som är pedagog på museet och var koordinator för festivalen, Eva som utformat katalogerna tidigare år och Kurt som för andra gången skriver texterna. Vi talade om texterna och katalogens struktur. Det finns en massa redaktionella val som behöver göras för att en katalog skall bli till. När vi samtalade om dessa valmöjligheter framträder en annan sida Friktioners verklighet för mig.
En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt, för att inte säga Produkten. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktion – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen.
Dokumentationen blir i sin ideala form en rapport över verkens verkan på världen. Genom den sköna konsten träder nya regler in i världen, skrev upplysningsfilosofen Kant i sin analys av skönhetsbegreppet och smakomdömet. Det kom att sätta agendan för modernismens konstnärliga utveckling. Konsten är i det moderna ständigt på flykt från trivialisering och på jakt efter nya retningar, riktningar, grepp – eller i det postmoderna underkastad den sublima erfarenheten av naturens överväldigande mångfald där verkens förmåga att generera mening i det oändliga kastar spelbrädet över ända. Reflekterande spelrummet mellan det sköna och det sublima. Se där har vi Konsten. Kan dokumentationen vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör i alla fall finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll. Men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.
måndag 2 augusti 2010
Det dubbelsituerade konstverket
Konstverket uppstår i en situation, men är avsett för en annan. Ur samspelet mellan verk och konstnär uppstår något, som förverkligas i relationen till en publik. Om verket bevaras i det kollektiva minnet får det en verkningshistoria. Denna behöver inte sluta verket, utan kan öppnas åter och åter igen i nya berättelser, som hänvisar till verket som källa.
Fenomenologin har rört sig en lång väg sedan Kant. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty påvisade en tendens till självmotsägelse där fenomenologin sluter sig kring en objektivitet. Denna motsägelse har sina rötter i Kants Kritik av omdömeskraften den som brukar kallas den tredje kritiken. Här berör Kant konstens roll som uttryck för den mänskliga kreativiteten. I den Sköna Konsten kommer något nytt till uttryck, något som har en potential att bli universellt och allmängiltigt. I den Sköna Konsten sätter kreativiteten regler för konsten. Det är kritiken som upptäcker och ger form åt regeln som i konstverket fortfarande befinner sig utanför det begreppsliga. Det är en anslående bild, men den håller inte för den moderna filosofens utfrågning. Här framstår modellen som en katastrofal reduktion av konsten. Verket som pekar mot en universell symbolisk form med ett öde att bli strikt och väldefinierat i en närmast matematisk notation har väldigt lite med konstverkets väsen att göra. Orsaken är att Symbolen i konstverket på detta sätt tenderar att skymma bort verkets funktion och position i komplexa situationer. Genom fenomenologiska utfrågningningar visar Merleau-Ponty att situationer är mångtydiga. Beroende av de frågor vi ställer i situationer får vi svar. När detta demonstreras i konstsammanhang kan nya tolkningar av etablerade verk lyftas fram som sätter konsthistorien i ett nytt ljus. Den universella objektiviteten i ett rent, universellt medvetande tonar bort som en dröm. En pervers dröm om makt kan man kanske tillägga.
Istället framträder tolkningen som ett spel mellan människor. Verkens symboler tar form i samtalet om konsten. Samtalet har inte den matematiska logikens form av ett obevekligt öde där varje aning slutar i en fastställd notation. Nej, samtal är lek och maktspel och här dras aktörerna in och tar form som subjekt inför varandra och verket.
Fenomenologin har rört sig en lång väg sedan Kant. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty påvisade en tendens till självmotsägelse där fenomenologin sluter sig kring en objektivitet. Denna motsägelse har sina rötter i Kants Kritik av omdömeskraften den som brukar kallas den tredje kritiken. Här berör Kant konstens roll som uttryck för den mänskliga kreativiteten. I den Sköna Konsten kommer något nytt till uttryck, något som har en potential att bli universellt och allmängiltigt. I den Sköna Konsten sätter kreativiteten regler för konsten. Det är kritiken som upptäcker och ger form åt regeln som i konstverket fortfarande befinner sig utanför det begreppsliga. Det är en anslående bild, men den håller inte för den moderna filosofens utfrågning. Här framstår modellen som en katastrofal reduktion av konsten. Verket som pekar mot en universell symbolisk form med ett öde att bli strikt och väldefinierat i en närmast matematisk notation har väldigt lite med konstverkets väsen att göra. Orsaken är att Symbolen i konstverket på detta sätt tenderar att skymma bort verkets funktion och position i komplexa situationer. Genom fenomenologiska utfrågningningar visar Merleau-Ponty att situationer är mångtydiga. Beroende av de frågor vi ställer i situationer får vi svar. När detta demonstreras i konstsammanhang kan nya tolkningar av etablerade verk lyftas fram som sätter konsthistorien i ett nytt ljus. Den universella objektiviteten i ett rent, universellt medvetande tonar bort som en dröm. En pervers dröm om makt kan man kanske tillägga.
Istället framträder tolkningen som ett spel mellan människor. Verkens symboler tar form i samtalet om konsten. Samtalet har inte den matematiska logikens form av ett obevekligt öde där varje aning slutar i en fastställd notation. Nej, samtal är lek och maktspel och här dras aktörerna in och tar form som subjekt inför varandra och verket.
Klibbigt
Sartre skriver några sidor om klibbigheten i Varat och Intet. När jag läste dem för många år sedan kändes de starka och träffande och jag ser tillbaka på dem som inspirerade och inspirerande reflektioner.
En snigel som deltog i en konstperformance under årets upplaga av Friktioner - Performancekonstfestivalen som Uppsala Konstmuseum ordnar tillsammans med SU-EN - kom mig att tänka pǻ klibbigheten.
Klibbigt, äckligt, och obscent är tre ord som bildar ett ackord i närmandet till snigelns spår av slem. För snigeln lämnar efter sig detta slemmiga spår som ett öppet sår där kroppen klistrat sig fast i världen. En kärleksakt i allegorisk efterbildning. Jag googlar förstås klibbigt. Det blir en intressant träffbild, som spänner från Kinesiska muren till Anais Nins Incestens hus. SAOB anger en första använding av ordet 1640 och förtecknar följande möjligheter att använda ordet:
och frågan är vad detta har med FRIKTION att göra. Sniglar brukade ju förr användas för att smörja navet på kärrhjul och man samlade upp alla sniglar man kunde finna, och förpackade dem i en plåtlåda på kärran så att de kunde pressas in mellan hjul och axel. Deras liv gick åt för att minska friktionen. Men samtidigt ger slemmet fäste åt det levande djuret på markens yta. Det är klibbigt med ett stänk av kättja.
En snigel som deltog i en konstperformance under årets upplaga av Friktioner - Performancekonstfestivalen som Uppsala Konstmuseum ordnar tillsammans med SU-EN - kom mig att tänka pǻ klibbigheten.
Klibbigt, äckligt, och obscent är tre ord som bildar ett ackord i närmandet till snigelns spår av slem. För snigeln lämnar efter sig detta slemmiga spår som ett öppet sår där kroppen klistrat sig fast i världen. En kärleksakt i allegorisk efterbildning. Jag googlar förstås klibbigt. Det blir en intressant träffbild, som spänner från Kinesiska muren till Anais Nins Incestens hus. SAOB anger en första använding av ordet 1640 och förtecknar följande möjligheter att använda ordet:
[KLIBBIG 1]1) motsv. KLIBBA v., 1 o. 2: som är l. kännes smetig l. som fastnar l. kommer ngt att fastna vid beröring; som klibbar; limaktig, smetig.
och frågan är vad detta har med FRIKTION att göra. Sniglar brukade ju förr användas för att smörja navet på kärrhjul och man samlade upp alla sniglar man kunde finna, och förpackade dem i en plåtlåda på kärran så att de kunde pressas in mellan hjul och axel. Deras liv gick åt för att minska friktionen. Men samtidigt ger slemmet fäste åt det levande djuret på markens yta. Det är klibbigt med ett stänk av kättja.
lördag 31 juli 2010
Medvetandet och hjärtat
Medvetandet omfamnar världen och öppnar sig för utopin
Detta är hjärtats lag som uttrycks i kärleken
Symbolen binder samman känslan med något i världen
Världen tar gestalt genom vår förmåga att skapa mening
tisdag 6 juli 2010
Mjölkhavet i domkyrkan
När jag såg SU-EN i performance-konstverket Maria Lactans i Uppsala domkyrka tänkte jag på Venus Födelse. Renässansbilden var ett brott med kristen dogmatism till förmån för klassisk intellektualism. Venus blev symbolen för den klassiska konstens och filosofins återfördelse.
Men SU-ENs Maria står i ett hav av mjölk och jag ville återvinna den symbolens innebörd. En bra essä fann jag på Mjölkfrämjandets hemsida. Anna-Britta Ståhl heter Journalisten och författaren som ställt samman
Kuriosasamling om mjölk
Ståhl refererar en indisk skapelsemyt:
Den är KO, kool, koolast. Bilden Venus födelse på Wikipedia Commons
Men SU-ENs Maria står i ett hav av mjölk och jag ville återvinna den symbolens innebörd. En bra essä fann jag på Mjölkfrämjandets hemsida. Anna-Britta Ståhl heter Journalisten och författaren som ställt samman
Kuriosasamling om mjölk
Ståhl refererar en indisk skapelsemyt:
"Gudarna lindar ormkungen Vasuki runt berget Mandra och använder honom som rep. När demonerna drar i ormens stjärt och gudarna i ormens huvud börjar mjölkhavet bubbla och ur skummet och vågorna stiger det mest värdefulla man kan tänka sig: En ko som ger mjölk och smör."
måndag 5 juli 2010
Kärlekens tolv namn på själen
Den helt underbara
den oförstådda
mest oskyldiga av Jerusalems döttrar.
Hon som den heliga kyrkan är grundad på
upplyst av förståelse
smyckad med kärlek
levande av lovprisning
tillintetgjord i allt genom ödmjukhet
tillfreds i det gudomliga varat genom gudomlig vilja.
Hon som inte vill något annat än den gudomliga viljan
fylld och fullkomligt tillfredsställd av gudomlig godhet
genom treenighetens verkan.
Hennes efternamn är Utplånad, Glömd.
Marguerite Porète (efter The Mirror of the Simple Souls)
- I år är det 700 år sedan Marguerite brändes på bål i Paris som straff för kätteri.
Skyddsjungfrun Margareta i några Uppländska kyrkor
Jungfru Margareta avbildas med en drake och en korsstav. Djävulen försökte skrämma henne till underkastelse i en drakes gestalt, men Margareta motade bort odjuret med korset.
Margaretas namnsdag firas 20 juli som i runkalendern är markerad med en drake. Namnet betyder "pärlan".
Mer om Margareta
den oförstådda
mest oskyldiga av Jerusalems döttrar.
Hon som den heliga kyrkan är grundad på
upplyst av förståelse
smyckad med kärlek
levande av lovprisning
tillintetgjord i allt genom ödmjukhet
tillfreds i det gudomliga varat genom gudomlig vilja.
Hon som inte vill något annat än den gudomliga viljan
fylld och fullkomligt tillfredsställd av gudomlig godhet
genom treenighetens verkan.
Hennes efternamn är Utplånad, Glömd.
Marguerite Porète (efter The Mirror of the Simple Souls)
- I år är det 700 år sedan Marguerite brändes på bål i Paris som straff för kätteri.
Skyddsjungfrun Margareta i några Uppländska kyrkor
Jungfru Margareta avbildas med en drake och en korsstav. Djävulen försökte skrämma henne till underkastelse i en drakes gestalt, men Margareta motade bort odjuret med korset.Margaretas namnsdag firas 20 juli som i runkalendern är markerad med en drake. Namnet betyder "pärlan".
Mer om Margareta
fredag 2 juli 2010
torsdag 1 juli 2010
Brukarperspektivet i mentalvård och beroendefrågor.
Vad är bra för brukaren? Det är grundfrågan som alla andra frågeställningar måste utgå från. Vad är bra för brukarens anhöriga och närstående?
Tjänar vården på att vi skapar kanaler för att ta tillvara patienternas erfarenheter av mediciners verkningar, biverkningar, beroendeproblematik och abstinenssymtom?
Hur ska brukarnas perspektiv tas till vara och fördjupas? Litar vi till brukarnas vittnesbörd? Litar vi på att brukare vill bli friska eller symptomfria?
Lidande orsakat av mediciners biverkningar, beroendeutveckling och abstinens är inte önskvärt. Det kan ses som signaler i ett lärande som inbegriper vårdpersonal och patient. Fungerar lärandet optimeras vården och lidandet minimeras.
Vilka hinder finns för att lärandet skall fungera i vårdprocessen? Patientens roll som kunskapskälla måste erkännas. Tillit måste skapas. Redskap för att underlätta iakttagelser och redovisning av patienters erfarenheter behöver utvecklas kontinuerligt.
Det ska vara enkelt att förmedla, samla in och återanvända brukares erfarenheter. Alla onödiga hinder ska observeras, beskrivas och ersättas med verktyg som stödjer kunskapsprocessen.
Vi behöver medverkan av aktörer i samtliga roller kring bruket av mediciner för att arbeta med de sociala situationer där kunskaper i fältet kan realiseras.
Modern sjukvård riktar in sig på att skapa en resultatinriktad vård baserad på kommunikation. Har denna filosofi implementerats i beroendeklinikernas arbete? Har de visat resultat på ett sätt som påverkar allmänhetens attityder? Är kunskapshantering och spridning tillfredsställande definierade i upphandlingar av beroendevård?
Tjänar vården på att vi skapar kanaler för att ta tillvara patienternas erfarenheter av mediciners verkningar, biverkningar, beroendeproblematik och abstinenssymtom?
Hur ska brukarnas perspektiv tas till vara och fördjupas? Litar vi till brukarnas vittnesbörd? Litar vi på att brukare vill bli friska eller symptomfria?
Lidande orsakat av mediciners biverkningar, beroendeutveckling och abstinens är inte önskvärt. Det kan ses som signaler i ett lärande som inbegriper vårdpersonal och patient. Fungerar lärandet optimeras vården och lidandet minimeras.
Vilka hinder finns för att lärandet skall fungera i vårdprocessen? Patientens roll som kunskapskälla måste erkännas. Tillit måste skapas. Redskap för att underlätta iakttagelser och redovisning av patienters erfarenheter behöver utvecklas kontinuerligt.
Det ska vara enkelt att förmedla, samla in och återanvända brukares erfarenheter. Alla onödiga hinder ska observeras, beskrivas och ersättas med verktyg som stödjer kunskapsprocessen.
Vi behöver medverkan av aktörer i samtliga roller kring bruket av mediciner för att arbeta med de sociala situationer där kunskaper i fältet kan realiseras.
Modern sjukvård riktar in sig på att skapa en resultatinriktad vård baserad på kommunikation. Har denna filosofi implementerats i beroendeklinikernas arbete? Har de visat resultat på ett sätt som påverkar allmänhetens attityder? Är kunskapshantering och spridning tillfredsställande definierade i upphandlingar av beroendevård?
fredag 25 juni 2010
Mina problem är
Mina problem är mina egna barn. Jag skapar mitt eget lidande och jag kan befria mig från det.
Bra ord att tänka på medan jag städar köket. Det blir så konkret att jag kan städa bort lämningarna av gårdagens aktiviteter när jag med sopborsten sveper samman smulor och spån. Eller när jag drar trasan över bordets yta som blir tom och glänsande. En bild av sinnet, när jag kan släppa egots alla intellektuella bekymmer.
Inspiration från min vän Sofia, Wikipedia om "mandala" och
artikeln "Dying is Better than This Flower", av Lama Thubten Yeshe
Bra ord att tänka på medan jag städar köket. Det blir så konkret att jag kan städa bort lämningarna av gårdagens aktiviteter när jag med sopborsten sveper samman smulor och spån. Eller när jag drar trasan över bordets yta som blir tom och glänsande. En bild av sinnet, när jag kan släppa egots alla intellektuella bekymmer.
Inspiration från min vän Sofia, Wikipedia om "mandala" och
artikeln "Dying is Better than This Flower", av Lama Thubten Yeshe
"The reality of our human life is that we have the capacity to solve our own problems. We should understand very strongly that “My problems are my baby; I have to solve them for myself.” By thinking in this way you develop deep self-confidence. How do we come to that understanding? It’s because all human beings have wisdom and intelligence. Don’t think that human nature is total ignorance. We all have wisdom, love and compassion."
söndag 20 juni 2010
Stöd RFHL
RFHL förvaltar människors erfarenheter av att ta sig ur missbruk och beroende. Det är en fristående organisation som stödjer enskilda som kämpar med abstinens, beroende och social stigmatisering. Vi vet att man kan bli oberoende. RFHL fyller en samhällsfunktion. RFHL bör ha samhällsstöd för sin verksamhet. Pressdebatten har blivit väldigt otydlig och kommer bort från grundfrågorna. Vi måste förtydliga vad det handlar om!
Det handlar inte om budget och upphandling.
Det handlar inte om legitimerade terapeuter.
Det handlar inte om evidensbaserad metod.
Det handlar inte om bensodiazepiner.
Allt detta är krångelprat och omvägar som mörklägger skrämmande fakta.
Läkare skriver ut alldeles för mycket mediciner till människor i kris.
Medicinerna har vanliga biverkningar som kan göra livet outhärdligt.
Många mediciner är beroendeframkallande med abstinenssymptom som kan vara plågsamma och skrämmande.
I vården saknas förståelse för att patienternas liv blir förstörda genom medicinernas biverkningar och beroendeskapande effekter.
De som vill sluta med sin medicinering drabbas av hot och repressalier.
Detta är en social katastrofsituation som berör 100-tusentals människor i Sverige.
Det handlar inte om budget och upphandling.
Det handlar inte om legitimerade terapeuter.
Det handlar inte om evidensbaserad metod.
Det handlar inte om bensodiazepiner.
Allt detta är krångelprat och omvägar som mörklägger skrämmande fakta.
Läkare skriver ut alldeles för mycket mediciner till människor i kris.
Medicinerna har vanliga biverkningar som kan göra livet outhärdligt.
Många mediciner är beroendeframkallande med abstinenssymptom som kan vara plågsamma och skrämmande.
I vården saknas förståelse för att patienternas liv blir förstörda genom medicinernas biverkningar och beroendeskapande effekter.
De som vill sluta med sin medicinering drabbas av hot och repressalier.
Detta är en social katastrofsituation som berör 100-tusentals människor i Sverige.
Gulag i Sverige 2010 - sammanfattningen
Biverkningar av vanliga nervmediciner kan göra livet outhärdligt.
Mediciner kan skapa beroende med svår abstinens för den som försöker sluta.
Människor möter hot och repressalier från vårdapparaten när de vill sluta med medicinen på grund av biverkningar och beroendeproblem.
Många människor som har slutat med medicinering har levt hela sina liv friska och oberoende efter en tid av abstinens och social stigmatisering.
Patientorganisationer som RFHL och RSMH förvaltar dessa erfarenheter.
Politiker försöker idag strypa RFHLs läkemedelsverksamhet i Uppsala.
Ett liv med beroende av en medicin som gör livet outhärdligt är ett liv i tortyr.
När detta inte erkänns av omgivningen blir social isolering en ytterligare bestraffning.
Detta kallar jag för ett kemiskt Gulag.
Jag undrar om Anna Karin Klomp(kd) och Ismael Kamil(fp) vet vad de gör när de kämpar för att strypa finansieringen för RFHLs läkemedelsverksamhet.
Vet Kristdemokraterna och Folkpartiet att de är inblandade i att vidmakthålla ett kemiskt Gulag?
Vad skulle väljarna göra om detta avslöjades?
Mediciner kan skapa beroende med svår abstinens för den som försöker sluta.
Människor möter hot och repressalier från vårdapparaten när de vill sluta med medicinen på grund av biverkningar och beroendeproblem.
Många människor som har slutat med medicinering har levt hela sina liv friska och oberoende efter en tid av abstinens och social stigmatisering.
Patientorganisationer som RFHL och RSMH förvaltar dessa erfarenheter.
Politiker försöker idag strypa RFHLs läkemedelsverksamhet i Uppsala.
Ett liv med beroende av en medicin som gör livet outhärdligt är ett liv i tortyr.
När detta inte erkänns av omgivningen blir social isolering en ytterligare bestraffning.
Detta kallar jag för ett kemiskt Gulag.
Jag undrar om Anna Karin Klomp(kd) och Ismael Kamil(fp) vet vad de gör när de kämpar för att strypa finansieringen för RFHLs läkemedelsverksamhet.
Vet Kristdemokraterna och Folkpartiet att de är inblandade i att vidmakthålla ett kemiskt Gulag?
Vad skulle väljarna göra om detta avslöjades?
Klomp(kd) och Kamil(fp) försvarar kemiskt Gulag?
Anna Karin Klomp(kd) och Ismael Kamil(fp) har drivit en hätsk kampanj och lobbyverksamhet mot RFHLs läkemedelsprojekt under en längre tid.
Det verkar som om ingen uppmärksammat dem på att de sysslar med något som har skrämmande paralleller i politiska diktaturer när man berövar en fristående patientorganisation medlen som finansierar stödverksamheten för människor som försöker ta sig ur ett medicinberoende som gör livet outhärdligt. Skrämmande många människor har hamnat i ett situation i samhällets marginal där medicinernas biverkningar och beroendeframkallande effekter gör det dagliga livet till en tortyr. När människor runt omkring inte ser detta och förstår orsakerna bakom en människas lidande skapas en isolering som är värre än att leva bakom murar.
I Sverige skapar läkares missbruk av beroendeframkallande preparat för att medicinera bort sorg, rädsla och ilska i vanliga mänskliga krissituationer ett kemiskt Gulag som inte är värdigt ett demokratiskt och kristet land. Tyvärr handlar det om många människor som drabbas. Ett skrämmande exempel: Periodvis har 5% av barn mellan 5 och 20 år behandlats med antidepressiv medicin som kan medföra biverkningar och beroende som konserverar ett sjukdomsliknande tillstånd.
Jag är en av många i Sverige som på eget bevåg tagit steget att trappa ned medicineringen för att det gjort livet outhärdligt. Det var 1986 som jag trots varningar och hot från läkare och sjukvårdspersonal valde att ta risken att sluta med medicineringen för att se om jag inte egentligen skulle kunna leva ett värdigt liv. Jag är idag en av många friska ansvarstagande människor som återerövrat ett liv i oberoende med vanliga arbeten, med familjer, vänner och ett socialt liv, när väl vi tagit oss igenom den svåra tiden av abstinens och social stigmatisering.
Det är bland annat erfarenheter som dessa som patientorganisationerna förvaltar. Människor som blivit svikna och hotade av okunniga människor i vårdapparaten kan få tillgång till kunskap, förståelse och erfarenhet som gör det möjligt att se en ljusning i den kemiska mardrömmen av biverkningar och beroende. Våra erfarenheter vittnar om att det finns en väg tillbaka. Det är mycket märkligt att landstingspolitiker som Anna Karin Klomp och Ismael Kamil kan motivera sin kampanj mot RFHL. Det är som om Folkpartiet och Kristdemokraterna skulle sluta upp bakom en tortyr- och isoleringspolitik som liknar ett kemisk Gulag. I Sverige 2010.
Det verkar som om ingen uppmärksammat dem på att de sysslar med något som har skrämmande paralleller i politiska diktaturer när man berövar en fristående patientorganisation medlen som finansierar stödverksamheten för människor som försöker ta sig ur ett medicinberoende som gör livet outhärdligt. Skrämmande många människor har hamnat i ett situation i samhällets marginal där medicinernas biverkningar och beroendeframkallande effekter gör det dagliga livet till en tortyr. När människor runt omkring inte ser detta och förstår orsakerna bakom en människas lidande skapas en isolering som är värre än att leva bakom murar.
I Sverige skapar läkares missbruk av beroendeframkallande preparat för att medicinera bort sorg, rädsla och ilska i vanliga mänskliga krissituationer ett kemiskt Gulag som inte är värdigt ett demokratiskt och kristet land. Tyvärr handlar det om många människor som drabbas. Ett skrämmande exempel: Periodvis har 5% av barn mellan 5 och 20 år behandlats med antidepressiv medicin som kan medföra biverkningar och beroende som konserverar ett sjukdomsliknande tillstånd.
Jag är en av många i Sverige som på eget bevåg tagit steget att trappa ned medicineringen för att det gjort livet outhärdligt. Det var 1986 som jag trots varningar och hot från läkare och sjukvårdspersonal valde att ta risken att sluta med medicineringen för att se om jag inte egentligen skulle kunna leva ett värdigt liv. Jag är idag en av många friska ansvarstagande människor som återerövrat ett liv i oberoende med vanliga arbeten, med familjer, vänner och ett socialt liv, när väl vi tagit oss igenom den svåra tiden av abstinens och social stigmatisering.
Det är bland annat erfarenheter som dessa som patientorganisationerna förvaltar. Människor som blivit svikna och hotade av okunniga människor i vårdapparaten kan få tillgång till kunskap, förståelse och erfarenhet som gör det möjligt att se en ljusning i den kemiska mardrömmen av biverkningar och beroende. Våra erfarenheter vittnar om att det finns en väg tillbaka. Det är mycket märkligt att landstingspolitiker som Anna Karin Klomp och Ismael Kamil kan motivera sin kampanj mot RFHL. Det är som om Folkpartiet och Kristdemokraterna skulle sluta upp bakom en tortyr- och isoleringspolitik som liknar ett kemisk Gulag. I Sverige 2010.
lördag 19 juni 2010
Marguerite Porète en förförståelse
Marguerite Porète brändes på bål 1 juni 1310 och genom ett märkligt sammanträffande fick jag reda på hennes existens några dagar efter att jag varit med om att fira det tvivelaktiga 700-årsjubileet för Vendels kyrka.
Det var på Friktioner 2010 som jag fångades av NNs performancekonstverk The Path där Mats Nyberg sågade till en korsformad figur av en stock på Celsiustorget och NN, Nito Vega tillsammans med Nanna Castillo släpade stocken under en timme upp till planen framför domkyrkan via Carolinabacken. Det var i själva verket mitt arbete att dokumentera verket, så jag använde alla mina resurser för att lägga märke till olika aspekter av verket.
Jag lade märke till Nannas ansikte som uttrycket hennes kamp med stocken och frågade henne efteråt om detta. Det hade blivit som en dialog med stockens ansikte som ett Kristusansikte. Under samtalet nämnde Nanna sitt stora intresse för martyren Marguerite Porète och jag kände igen tankarna som besläktade med en av mina favoriter bland medeltida filosofer Mechthild av Magdeburg. Så jag har letat upp några fragment och sammanfattningar som finns tillgängliga online. Och det är sant att Marguerite Porète's visioner klingar mot mina personliga erfarenheter på ett sätt som ger 700-årsjubilerandet en ny och godare mening. Vendels kyrka i all ära, men hon är troligen snarare 740 än 700 år i år.
Så här föreställer jag mig att man kan skissa en förförståelse för själens arbete som börjar i begäret och kan leda till en enhet med Gud.
OTHER WOMEN'S VOICES, Translations of women's writing
before 1700 - Marguerite Porete /Porette /Marguerite of Hainaut (d.1310)
Marguerite Porète: The Mirror of Simple Souls, The Exerpted Text: Chapters 119 - 122, publicerade (och översatta?) av Bonnie Duncan 1995
How Women Like Sappho, Marguerite Porete, and Simone Weil Tell God, Anne Carson, Common Knowledge 8.1 (2002) 188-20
Det var på Friktioner 2010 som jag fångades av NNs performancekonstverk The Path där Mats Nyberg sågade till en korsformad figur av en stock på Celsiustorget och NN, Nito Vega tillsammans med Nanna Castillo släpade stocken under en timme upp till planen framför domkyrkan via Carolinabacken. Det var i själva verket mitt arbete att dokumentera verket, så jag använde alla mina resurser för att lägga märke till olika aspekter av verket.
Jag lade märke till Nannas ansikte som uttrycket hennes kamp med stocken och frågade henne efteråt om detta. Det hade blivit som en dialog med stockens ansikte som ett Kristusansikte. Under samtalet nämnde Nanna sitt stora intresse för martyren Marguerite Porète och jag kände igen tankarna som besläktade med en av mina favoriter bland medeltida filosofer Mechthild av Magdeburg. Så jag har letat upp några fragment och sammanfattningar som finns tillgängliga online. Och det är sant att Marguerite Porète's visioner klingar mot mina personliga erfarenheter på ett sätt som ger 700-årsjubilerandet en ny och godare mening. Vendels kyrka i all ära, men hon är troligen snarare 740 än 700 år i år.
Så här föreställer jag mig att man kan skissa en förförståelse för själens arbete som börjar i begäret och kan leda till en enhet med Gud.
- När jag älskar vänder jag min uppmärksamhet utåt mot den andra.
- Med älskandet följer begäret efter den andras uppmärksamhet.
- Med begäret följer svartsjukan på den andras uppmärksamhet när den vänds åt ett annat håll än mig.
- Med svartsjukan följer tillintetgörelsen av jaget
- Med tillintetgörelsen av jaget följer längtan efter Guds Nåd
- Längtan efter Guds Nåd vänder begärets riktning
- Begäret till Gud sätter kärleken till jaget ur spel
- När kärleken till jaget sätts ur spel blir svartsjukan en bild av en brist i mitt förhållande till Gud
- Bilden av Guds svartsjuka blir en riktningsvisare till ett riktigt förhållande till Gud.
- Riktningsvisaren pekar mot ett spel som driver själen mot enhet med Gud
- Själen kan på det sättet bli ett uttryck för Guds kärlek
OTHER WOMEN'S VOICES, Translations of women's writing
before 1700 - Marguerite Porete /Porette /Marguerite of Hainaut (d.1310)
Marguerite Porète: The Mirror of Simple Souls, The Exerpted Text: Chapters 119 - 122, publicerade (och översatta?) av Bonnie Duncan 1995
How Women Like Sappho, Marguerite Porete, and Simone Weil Tell God, Anne Carson, Common Knowledge 8.1 (2002) 188-20
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)